Det är någonting med fotbolls-VM. Någonting med att halva jordklotet har blickarna riktade åt precis samma håll, under tre eller fyra gånger nittio spelminuter per dag. Att miljarder blickar fokuserar på exakt samma saker, vilket gör att de slappa spaningarna står som spön i den globala backen.
Jag blir så otroligt medveten om min egen platthet.
Det här är jag:

Och när jag får upp näven och jollrar med fingrarna, som för att värma upp dem inför ett blogginlägg eller en tweet, så gör jag det entusiastiskt mumlande »nu ska jag göra mig lustig över att Jurij Zhirkov är gammal!«.
Jag sökte i Twitters sökfunktion på Zhirkovs namn. Det fanns inte en människa över 18 år – som minns Zhirkov från dennes tid i Chelsea – som inte stod för den rekordslappa »lol vad han e gammal!!!«-spaningen.
Men det är inte bara jag som blir uppenbart platt. Det är som om en VM-turnering får alla att tillplattas, som om människor man gillar för deras spänstiga analyserande får sina hjärnor överkörda av en ångvält under en VM-månad. Det bara brölas. Bara den allra lägst hängande frukten plockas.
När det gäller den här portalens stiltje på sistone vill jag delvis skylla på det faktumet, men också på att den »sköna och slappa« sommarkurs jag tagit mig an, 7,5 högskolepoäng Litteraturvetenskap A på distans, medförde den här lilla luntan i läsväg:

Och redan så här i inledningen av läsningen har jag insett att vad som möjliggjort min yviga och slängiga produktion i detta forum måste vara en gravt bristande respekt för litteraturen!!! Hur kan jag ha producerat miljontals och åter miljontals skrivna tecken på Pirkt.se utan att ha haft en aning om hur mitt skrivande förhållit sig till neo-klassicismen? Eller än värre: hur kan jag låtit fingrarna dansa så självsäkert över tangenterna och bankat på publiceringsknappen utan att knappt ha känt till den eller fler andra litterära strömningar???
Av de 123 dramer som Sofokles ska ha skrivit ner så finns bara en dryg handfull sparade för eftervärlden! Men min slappa spaning om Zhirkovs relativa extremålder kommer – om bara WordPress-verktyget håller – kunna stå emot alla bitmärken från tidens gläfsande tand!!!
De få tecken jag orkat ta mig an, med vetskapen om hur jag eventuellt slår in en kvalitativt svag kil i litteraturhistorien och förfular de strömningar mitt skrivande kan tänkas tillhöra, har jag satsat på att försöka trycka till centralorganisationen TCO i Länstidningen.
(Två dagar efter att den publicerats så klappade Skolverket igen Thorén Innovation School på Östermalm i Stockholm, på grund av bristande kvalitet i undervisningen. Detta trots att ägarna fyllt schemat till bredden med akademiska kärnämnen som E-Sport och influencer-träning – och trots att företaget bakom skolan, som varnats av Skolverket flera gånger tidigare, valt att plocka ut 16 miljoner kronor i vinst under det förra läsåret. Istället för att, hm, lägga de pengarna på fler gästande influencers och bättre CS-musar.
I måndags, dagen innan igenklappningen av Thorén-skolan, så slog mitt gamla Umeå FC den nya lokalrivalen Team Thoréngruppen med 1–0 i Umeå-derbyt, men jag antar att segersiffrorna blivit än större om UFC-lagledningen i det uppeldande matchsnacket hade kunnat trycka på att »FÖRETAGET BAKOM MOTSTÅNDARNA GÖR MILJONBELOPP PÅ ATT FÖRVÄGRA SKOLBARN EN VETTIG UTBILDNING!!!«.)
Jag tycker det är svårt att skriva ledartexter, att varannan vecka tvinga fram en konkret åsikt som inte precis alla andra skrivit bra om redan. Jag har den största respekt för hur svårt det är.
Men.
Den här ledartexten från Sundsvalls Tidnings Marcus Bohlin, om hur GIF Sundsvall borde lära av grannklubben Timrå IK, vad gäller det ekonomiska, var i det allra märkligaste laget, även om det varit så att deadline-paniken lurat runt hörnet och han desperat varit tvungen att tycka någonting.
Jag skrev en text om Giffarnas fiaskoartade »Ladies Day«-kampanj för ett tag sedan, där jag manade människor till att försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jag skämdes lite efter den texten, eftersom kändes så förljugen, då det gick att tolka som jag vanligtvis brukar hålla olika tankar i huvudet samtidigt. Tvärtom: när jag slår mig ner för att skriva en beslutsam och rak ledartext så bankar jag med nävarna mot tinningarna och gastar »kom igen nu: en tanke!!!«. Jag stirrar ner på skärmen, sätter fingrarna mot tangentbordet och försöker kanalisera denna enda tanke via de synapser som löper mellan hjärnan och fingerspetsarna. »Inga krusiduller nu«, ropar jag, »en tanke!!!«.
Så jag har full förståelse för hur svårt, hart när omöjligt, det är att bolla flera tankar i ett och samma utrymmesbegränsade hjärnutrymme.
Men bredden är monumental på de skygglappar som måste på för att man ska kunna uppmana GIF Sundsvall att ta efter Timrå IK vad gäller den ekonomiska styrningen, med bevis i ett enda års resultat:

Nu ska jag lägga mig tillplattad i VM-soffan igen.