Vi köper era gamla saker

Om jag någonsin känner mig ensam i Stockholm, alltså riktigt ensam: i akut behov av mänsklig närhet nu, nu, nu, så ska jag göra ett evenemang på Facebook. Det ska heta »REA PÅ VINTAGE: 40-70% PÅ ALLT«.
Jag var nämligen en av ett femsiffrigt antal stockholmare som intresserade mig för just ett sådant evenemang härom veckan. Jag tog mig också en svängom till det lilla second hand-kyffet på Kungsholmen som Facebook-utlovat guld, gröna skogar och riktigt realiserad vintage.
Jag var inte ensam. Folk hade inte bara slentrian-klickat dit sitt intresse utan också i stor utsträckning fullföljt med sin närvaro, för det var en rejäl kö som ringlade utanför dörren.
Det var bara det… att den gamla bråten var dyrare än nästan allt annat jag någonsin vågat stanna till och vila mina ögon på. Att köpa en ynka pinnstol, som sades vara sjuttioprocentigt realiserad, skulle tarva flera dagslöner. Jag gick runt och muttrade, formligen kokandes över att ha cyklat mig svettig bara för att dyka huvudstupa in i dessa lurendrejares gillrade fälla – men alla runtomkring mig verkade gå runt och tycka att det var… bra?
Det borde ha bubblat upp en revolt av undertryckt vintage-besvikelse, möbler borde ha välts, arrangörer borde ha ställts till svars inför en pinnstolsförvägrad publik som ville se huvuden på dyra teak-piedestal i 70-talsstil.
Men stockholmarna gick bara runt och lyfte på det ena och det andra halvdana föremålet, hummade betänksamt, och verkade vara under en kollektiv vanföreställning om att där fanns ens minsta möjlighet att någonsin komma därifrån med något som kunde katalogiseras som ett »fynd«; till synes fästa vid tanken på att inget pris kan anses ockrigt för en pryl som känns genuint gammal.
Jag brukar faktiskt inte ondgöra mig över stockholmare särskilt ofta, men nog gick jag därifrån och frustade ur mig olika tarvligt formulerade meningar med kontentan att »stockholmare är världens mest lättlurade släkte«.
Kanske togs beslutet där och då. Aldrig igen skulle jag ens försöka göra fynd inom Stockholms läns gränser, utan istället nyttja mitt mellannorrländska ursprung för att orkestrera en kolonial räd mot orter där människor (till skillnad från på Kungsholmen) faktiskt har finansiella spärrar vad gäller utlägg på gamla möbler.

I lördags var det så slutligen dags. Med en hyrd minibuss, ett antal goda vänner och med en lokalkännedom hämtad ur en loppisguide från Tidningen Land (den publikation som min käre far började prenumerera på i hopp om att tillskansa sig en morgonrock i finaste satäng, men som fått fortsatt förtroende även efter att den utlovade rocken visat sig vara smidd i tunnaste pappmateriel) så tog vi beslutsamt sikte på södra Norrlands inland.
Och en sån resa det blev.
Redan på det första stoppet, beprövade »Rosengatans Lilla Affär och Café« där jag stannade till för två år sedan men med en på tok för liten bil!!!, så visade sig turen vara väl värd både hyr- och bensinpengar och kanske till och med koldioxidutsläpp.

Pinnstolar som på bluffmakarnas evenemang på Kungsholmen gick loss för 800 kronor stycket (vilket i ett icke-realiserat tillstånd måste betyda att de kostat omkring 2400 kronor) gick här loss på…

… under hundralappen. Och fyndlyckan som en riktig fynd-entusiast – driven av lika delar snålhet som relationell stockholmsk fattigdom – kände när han vände på kvalitetsstol efter kvalitetsstol och såg en liten klisterlapp med budskapet »75 kr« visste bevisligen inga rynkmässiga gränser:

Jag kom hem med fyra pinnstolar, ett nytt matbord och lite annat smått och gott efter att vi fyllt varenda kubikcentimeter av lastutrymmet i den stackars minibussen.

Nu är det hög tid att förnya
Såväl utomhus som inne stundar vår
Det börjar dock bli väldigt ont om yta

Det här är ingen inredningsblogg (än), så det blir inga bilder på det färdiga resultatet: jag ville mest – i ett ensidigt och oförankrat branded content-samarbete med typ alla områden i Sverige som inte är Stockholm – rekommendera att åka ut på landsbygden för en räd mot diverse loppisar. Bara man inte för sig som en konkret kolonisatör – typ strösslar med några pärlor medtagna från storstaden och förväntar sig att för dessa få köpa hela Söderhamns socken – ute längs vägarna så är det väldigt trevligt. En tant utanför Bollnäs skulle precis till att stänga sin gedigna loppis, som sträckte sig över tre lador och ett tvåvåningshus, när jag ringde och fiskade efter möjligheterna att hon höll öppet till dess att vi dök upp om en halvtimme – och det gjorde hon med, inte glädje kanske, med ett stoiskt tålamod.
Och även om schemat var tajt (vi hyrde bilen vid niorycket på morgonen, lämnade igen den dryga tolv timmar senare) så hann vi mer än att bara fynda möblemang.

Vi hann bada i Bollnäs.

En vän kommer körande med bilen
Och vi för allt till det vi nu kallar vårt hem

Vi hann, under ett kort depåstopp, närstudera ett av Sveriges stora arkitektoniska framgångar i modern tid.
(Jag har inga direkta bevis för det, och kanske är man lite väl benägen att leta efter luddigheter utanför just Dragon Gate, men där strök runt en kompakt kamphundsliknande krake okopplad på parkeringen, intill ett par Volvo-bilar som stod och tomkörde – och känslan var att hela det ödsliga icke-etablissemanget kan ha blivit någon sorts samlingsplats för ljusskygga verksamheter innefattandes diverse olagliga hundboxningsmatcher.)

En vän hjälper oss ombord på bussen
Och vi för allt till det vi nu kallar vårt hem
Och nu är vi här
Och det är kväll

Det var en fin tripp. Jag var ett tydligt femtehjul, men ett drivande sådant, om det nu är en mekaniskt möjlig metafor. Jag är glad att den blev av. Nästa år ska vi övernatta någonstans längs vägen, unna oss mer tid, fler loppisar, fler mysiga caféer, kanske ännu fler fynd.
Efter att ha snickrat isär det gamla och ihop det nya, slängt, flängt och donat till dess att ordning och reda var någorlunda återuppstånden på de tjugosex kvadraten så stängde jag lämpligt nog helgen på Nobelberget.

Där spelade det enda bandet jag verkar se det här året: Vasas Flora och Fauna. Jag skrev om den förra spelningen och när jag såg att de delade det inlägget på sin Facebook-sida så var det nog den största glädje den här portalen skänkt mig under det här senaste året. Blotta tanken på att det finns en liten möjlighet att den här portalens www-adress fastnat i ett enda österbottniskt IP-numrerat bokmärkesfält gör det värt att sätta sig för att fylla detta sommarens fjärde forum för taffliga skrifter – efter jobbet på TT, sommarkursen i kreativt skrivande, diton i litteraturvetenskap – med bittra utläggningar om stockholmares fynd-naivitet och slapp kommun-kommunikatör-kommunikation om hur fint det kan vara i mindre bygder längsmed vägarna.