Varför jag fortsätter skriva under parollen Fredagsveven™, trots att ingenting gott har följt i dess spår sedan införandet? Trots att det säkerligen skulle gå att få fram siffror på hur konkret skadligt fenomenet är för Pirkt.se-produktionen? Trots att den tysta majoriteten av svenska folket i princip ber mig på sina bara knän att upphöra med den ouppskattade galenskapen?
För det är så vi gör i Sverige på 2000-talet. Har vi påbörjat någonting så ska vi fortsätta på det spåret. Inte vika av, inte dra tillbaka; aldrig, alldeles oavsett.
Det gäller Fredagsveven™ på Pirkt.se – och det gäller den veritabla skattjakt som pågår i svensk välfärd.
Igår röstades nämligen propositionen om vinstbegränsningar i den statligt finansierade skolan ner av riksdagen med följande motivering:

Och att lägga ner Fredagsveven™ – eller att åtminstone kraftigt begränsa dess omfång – vore ett avsteg från den modell med riktigt svaga och slappt underbyggda spaningar som har byggts upp på Pirkt.se under en lång tid.
Jag tycker förstås nästan alltid det är riktigt bra lyssning, men veckans avsnitt av Lilla Drevet var väldigt bra då Ola Söderholm i listform gick på ett relativt rakt och sakligt sätt igenom högerns allra bästa argument för att Sverige ska fortsätta veva ut vinster ur välfärden. Det var otroligt skrattretande, även om det förstås gick en simultan ilning genom hela nervsystemet eftersom vi tillåter dessa människor (i det här fallet synonym till »blivande styrelseledamöter i välfärdssektorn«) styra landet med dylika icke-argument.
Roligast: att det gränsar till förtal att, som Vänsterpartiets Ulla Andersson, bara berätta om vad Moderaterna har gjort med välfärden de senaste decennierna, i sina överlappande roller som politiker och sedermera styrelseledamöter i välfärdsföretag.

Minns ni Pontus Kåmark från, säg, 2010?
När man trodde att han satte en ny ribba för att »ha råkat hamna i brådskande ekonomiska trångmål« då han helt oförhappandes dök upp i tv-reklamer för spelbolaget BetClic, där han bland annat gränslade en varmkorv i bar överkropp:

En korv som sedan åts upp av honom själv…

… i en scen som var lika dramaturgiskt som montage-mässigt begränsad. Precis som de andra scenerna där han dansade omkring, tjoade och tjimade och i princip gjorde allting som reklamsfilmfotografen sa åt honom att göra för att få de BetClic-sedlar han måste ha viftat med bakom kameran.
För jäklar vad man tänkte att den gamle VM94-hjälten måste ha hamnat i finansiella bryderier när han barbröstad red sig igenom en hel gatuköksmeny.
Men i 2018 års kranka spelbolags-blekhet får man kanske minnas tillbaka på korvryttaren Kåmark som en klok och progressiv pionjär på området.
För även om Kåmark hade ett par tassar med i VM-bragden 1994 så var han ju inte Zlatan vid tillfället.
Och nu, sommaren 2018, är detta Zlatan:

Och i Zlatans fall kan vi vara helt säkra på att det inte handlar om att han hamnat i någon pengamässig knipa; att modern tids kanske största svenska superstjärna inte lyder som en hund på tillmälen från en driven pollettviftare bakom kameran.
Han bara… gör det ändå. För att försöka få svenska folket att spela bort sina pengar på just hans spelsajt.

Man har ju ett par gånger i hans karriär funderat på vad som går igenom Zlatan Ibrahimovics hjärna i just det eller det ögonblicket. Vad tänkte han precis när han hoppade upp och vevade till med klacken mot Italien, exempelvis? Vilka tankar hann fara igenom huvudet på honom när såg bollen singla in bakom (en mycket svagt hoppande!!!) Christian Vieri? Sånt.
Men även om den fotbollsmässiga nerven i hans karriär är borta (jag känner inget direkt tvång att veta vad han tänkte när han placerade dit en reducering borta mot FC Dallas framför nachosnafsande amerikaner) så skulle jag ändå hemskt gärna ta mig den där blicken in i hjärnan just 2018, strax efter att han sett sin nye radarpartner Dragomir Mrsic börja göra yviga juckrörelser med höften i reklamfilmsstudion och själv tänker »ja, fan, jag kör!«. Sekunden in i den pågående juckprocessen, ståendes framför en greenscreen uppriggat av ett reklamfoto-gäng som spelbolaget Bethard hyrt in, mid-juck om ni tillåter en ny-anglicism: där skulle man vilja ha en inblick.

Det är helt klart annat än konkret, ekonomisk knipa som driver Zlatan Ibrahimovic att bedriva korvlöst Kåmark-korvridande inför öppen ridå, men däremot kan man undra i vilken rävsax som det svenska fotbollslandslaget satt tassen i vad gäller de ekonomiska göromålen med den forne landslagskaptenen.
För hur kan det komma sig att det svenska landslaget, som mig veterligen har Svenska Spel som en av sina absoluta huvudsponsorer, tvingar sina nyckelspelare att ställa upp i en evighetslång intervjuserie med just spelföretaget BetHard?
Där måste ligga en intern gammal hundkrake begraven; kanske att Manchester United-supportern Håkan Sjöstrand suttit och kollat på match lite för många gånger i Zlatans loge och att fotbollsförbundet nu betalar tillbaka i erbjuden Andreas Granqvist-tid:

För jag kan inte – kan inte!!! – tänka mig att Andreas Granqvist självmant ville bjuda in dessa två hydra-nyllen utåt för begreppet »anti-squad goals«, Sladjan och Calle Schulman, till sin veranda i Helsingborg.
Det är ju alltid lite jobbigt att be om en tjänst, men när jag var i Tyskland nu så bad jag min närmsta granne i trapphuset gå över och sprinkla lite vatten på mina blommor ett par gånger. Det är en okej tjänst.
Att behöva ringa upp någon och säga »du, Granen…« och sedan kvida fram ett »skulle det vara lugnt för dig om Calle Schulman och Sladjan står vid din veranda en morgon, tillsammans med ett gäng spelbolagsgrabbar från Bethard?«. Jag kan knappt föreställa mig vilken genuin tyngd man behöver lägga bakom den »jätteschyst, verkligen!«-kommentaren efter några minuters övertalning.
Ola Toivonen har ställt upp, Mikael Lustig likaså, Albin Ekdal också, och så Zlatan själv förstås.
Alla öppnar de sina hem för att ge de svenska fotbollsfansen vad de vill ha inför VM (en intervju av skjutjärnsreportrarna Sladjan och Calle), precis där de vill ha det: exklusivt på BetHards egna Youtube-kanal, med sjuhundra prenumeranter.

Nu till denna veckas stora tilldragelse, som utspelade sig i Sundsvall. Där var det i veckan en liten litteraturtillställning, där den tidigare fastighetsmogulen Kjell Larsson skulle presentera sin bok »Blåst på allt«: en hisnande historia om hur han näbbdrogs på alla sina miljoner och istället blev urfattig över en natt.
Det var bara det att mitt under presentationen av boken om denna näbbdragning så drabbades Larsson av ytterligare en näbbdragning av största möjliga mått. Jag unnar mig en skärmdump från Sundsvalls Tidnings föredömliga referat av händelserna:

Ingen näbbdragning är så monumental som den man delges via en delgivningsman.
Och tänk att åka på en den i ett läge där dina senaste år helt och fullt urartat till en enda lång näbbdragning, där du precis återhämtat dig, tagit dig uppför krönet igen så till den grad att du lyckats skriva en bok med titeln »Blåst på allt«; kort sagt ett läge där du antagligen precis börjat tänka att »nu kanske det kan vända uppåt igen«.

Då dyker en cyklande delgivningsman upp och försöker ta din sista kära ägodel ifrån dig.
Och precis när du tror att dina Ted Talk-sysslor på Sundsvalls Torg räddat dig – ja, då dyker den listige näbbdragaren upp i förklädd i en ringlande kö som du tror består av genuint intresserade bokköpare som vill dig väl:

(Det är förstås lite synd om Kjell Larsson; kanske till och med så pass synd att man av respekt inte borde göra narrspel av hela delgivningen. Den tidigare magnaten har förlorat hela sin fastighetsförmögenhet efter en skilsmässa med den barska frisördrottningen bakom en snart monopolistisk Sundsvalls-kedja av frisörsalonger; hon som bara måste vara en av förgrundsfigurerna till den kartellbildning som bara måste pågå i Medelpad, där man – till skillnad från alla andra svenska städer, inklusive vanligtvis ockerdyra Stockholm – knappt kan få sig en vettig herrekipering för under femhundralappen.
Men det känns som att det är synd om honom och hans nya urfattighet på samma sätt som det en gång i tiden var synd om Per Holknekt, som också blev hemlös innan han – med LinkedIn-drivet hos en superentreprenör – byggde sig en väldokumenterad mångmiljonindustri på det som Liv Strömquist beskriver som »exempellöst fula koftor« i den här »Lilla Drevet«-pratan (från 9.30 och framåt).
Han kommer nog på fötter igen.)
Hela historien med att en delgivningsman kommer förbi och delger ytterligare en näbbdragning på den faktiska lanseringen för den stora näbbdragningsberättelsen är nästan lite för stark.
Det vore inte helt omöjligt att just den närmast overkligt starka scenen är iscensatt för att marknadsföra boken och ge Kjell Larsson verklig backning kring titeln som Sveriges just nu mest blåste man.
(Kan man verkligen sjasa bort en delgivningsman med en simpel »jag ska upp på scen snart, jag kan inte ta emot papperet!«-ursäkt?)
I så fall ska samtliga av reklamvärldens allra finaste priser, guldägg och allt vad de heter, skickas åt en utblottad gammal fastighetsmagnat i Sundsvall.

En av mina nära vänner har nyligen fått tillökning, men till skillnad från den vanliga utvecklingen av en nybliven pappa, där kanske ett större lugn och en mjukare ton uppenbarar sig, så har min vän bibehållit sin ursinniga vilja att skicka smädelser över chattverktyg. Häromdagen haglade smädelserna som aldrig förr – och i samma veva skickade min vän en bild på hur han, mid-chattande, höll sin dotter på armen: med hennes blick fäst på mobilen.
Jag säger inte att läsare av denna portal borde ringa Socialtjänsten till en adress strax ovanför Fridhemsgatan i Sundsvall, men nog bör man hålla ett vakande öga över en utveckling där en kär vän fostrar sitt barn som en vanvårdad kamphund vad gäller att hugga på visad svaghet i chattgrupper.
Det värsta var att tilltaget att låta den nyfödde parveln ta del av smädelsehaglandet uppmuntrades i chattgruppen där andra deltagare lovade att komma förbi och lära det lilla barnaknytet allt hen kunde i smädelseväg, riktat mot mig, där de skulle lära ut det tunga artilleriet genom att »gå in på flintskallighet och andra utseendemässiga tillkortakommanden«.

Jag var nere i Hamburg i veckan för ett utbyte arrangerat av det största tyska lärarfacket, GEW. En del av det vi diskuterade om handlade om aktivister som lyckats ockupera hus och hålla nere hyrorna i vissa områden av Hamburg, för att motverka den allt mer utbredda gentrifieringen av staden.
Jag förstod förstås ingenting, utan hade som vanligt samma uppsyn som den här mannen: