Jag föll i lördags kväll.
På min cyklande väg hem från stan skulle jag stanna till och hälsa på min gode vän Sinan, som befann sig vid det tveksamma etablissemanget Olssons Skor vid Odenplan. Och tjugo meter ifrån stället så tänkte jag att jag skulle förbereda min inbromsning genom att börja knäppa av mig nackkrage till cykelhjälm (redogjord för här), officiellt för att bespara mig tid men inofficiellt för att bespara mig eventuella »vad fan har du runt halsen?«-smädelser från olyckskorpar i rökrutan. Mitt i avknäppandet av nackkragen, som för min fingerofärdiga person kräver arbete med båda händerna, så hör jag ett »ERIK!« snett bakifrån. Som en ren reflex så stampar jag på bromsen, cykeln tvärnitar – och jag har inte ett finger på styret.
Det hela går väldigt långsamt, så det finns – och nu skriver jag explicit till min mor och farmor, oroliga naturer som vill sitt förstfödda barn och barnbarns väl – ingen anledning att läsa detta med andan i halsen, men:
Cykeln girar till höger, den slår emot trottoarkanten varpå jag håller på att trilla näbbstupa in i ett träd på trottoaren. Men så lyckas jag vika tillbaka styret, återfå balansen och för några tiondelar av en sekund upprättar jag till och med ståndkraft nog för att lyfta blicken och notera Sinans och hans flickvän Saras fullständigt gapande miner – innan jag på nytt vinglar till, viker cykelstyret åt fel håll, sätter ner foten fel då jag försöker staga mig, trillar framåt på nytt, försöker parera, men till slut slår krokben för mig själv och faller bakåt ner i en pinsam, uppgiven hög.
Sinan, en millennial väl bevandrad i internetkulturen, sammanfattar det omgående med att det ›var som att se den där virala »man håller på att ramla i nio sekunder«-gifen i realtid‹:

Det var en papphammarsk scen som utspelade sig längs Odengatan, där det tidigt stod klart att jag nog skulle falla men där jag åtminstone försökte parera fallet på alla till buds stående sätt.  Jag hade en massa taktiker – fotisättningar, tyngdförflyttningar, hastiga bålrotationer – för att försöka förhindra fallet. Jag försökte, mitt i fallet, med samtliga av de motdrag jag hade.
Det är ju så man brukar göra.
Men när GIF Sundsvall på söndagen började falla ihop mot Hammarby hade de inte ett enda motdrag. Det blev en enda pinsam hög direkt.
Man ska inte försöka ge sig på att skriva om fotboll när Simon Bank är på samma match, det är en gammal fotbollsjournalistisk sanning (jag kan tänka mig hur svårt det måste vara att som Expressen-krönikör uttala »ah, Bank är här« till sin kollega på en allsvensk pressläktare utan att låta paniskt rädd och uppgiven samtidigt), och de sågande tecken som han unnade själva Sundsvalls-debaclet i sin annars hyllande Bajen-krönika höll allra, allra högsta klass:

Simon Bank är inte direkt tråkig eller oprecis när han låter sina Bajen-krönike-fingrar smattra över till att sammanfatta GIF-haveriet igår: pic.twitter.com/a6Vdk00Rki

— Erik Löfgren (@Pirkt) May 6, 2018

Efter en fin start så föll Giffarna handlöst efter det extrembilliga 0–1-målet (fler lag lär kunna upptäcka att man kan volleybollserva bollar in framför en på linjen kvarstående William Eskelinen) och det enda man kunde säga om Joel Cedergrens agerande längsmed sidlinjen, mitt i fallet, var att han spankulerade omkring i ett par anmärkningsvärt tajta brallor.
Det var våg på våg på våg. Slag på slag på slag.

Min far – en rättskaffens man som en gång fäste sin GIF-halsduk i dragkroken och körde hem den släpandes i smutsen efter en 0–5-förlust mot IFK Göteborg – gick ut och klippte gräset efter att Hammarby tillåtits dansa in 4–0. Jag kan inte klandra honom.
Simon Bank överdriver knappt när han säger att känslan ett tag var att det kunde ha blivit uppemot tvåsiffrigt. Det fanns liksom ingen hejd. Det fanns knappt ens något motstånd för den grönvita offensivorkan som gång på gång svepte fram. När Björn Paulsen volleybollsmashade in ytterligare en boll till vad som (väl?) borde ha varit 5–0 så slog mig nästan tanken på att gå därifrån, då blotta tanken på att behöva vinka av laget efter matchen för mycket skulle kännas som att råka vinka till någon man trott sig känna men som man egentligen inte alls kände.

Jag trodde ju att jag kände David Batanero och Juanjo nog för att de aldrig skulle lämna walk-over i en mittfältsmatch, tänkte att jag hade koll på att det – Carlos Moros Gracias yvighet inräknad – trots allt fanns någon typ av grundstabilitet i mittförsvaret och jag hoppades att laget hade en tränare som åtminstone var kapabel nog att se att den lågt liggande innermittfältaren (sic!) Peter Wilson, 30 kilo, kanske borde byta plats med ytterspringaren Kim Skoglund, 100 kilo.
(Kim Skoglund kämpar och sliter, men han ser ungefär lika naturlig ut som jag skulle göra på ett yttermittfält och… det är inget bra betyg.)
Det blev inte sju- eller åtta-noll. Det blev sinnessjukt nog match, ja, det blev till och med ett av mitt livs vildaste jubel.
Som GIF-supporter är man förstås egentligen så pass präglad av motgångar och olyckor att det sitter i ryggraden att alltid blicka ut mot den assisterande domaren innan man firar ett mål – men den här gången var jag helt uppsvept i en tro på tron. Jag hann skrika mig hes och hoppa och riva tag i okända människor i min närhet (förlåt för det) innan jag såg återfick synen och såg Jonas Eriksson stå med offsidenäven i luften.
Kanske var det bäst. För om Peter Wilsons mål hade godkänts, om Giffarna hade hämtat upp 0–4 till 4–4 på en slutkvart utan att egentligen göra särskilt mycket alls för att förtjäna det – då hade jag nog kunnat börja tro på allt och ganska snabbt lurats på hem och hus av vilken dörrknackande sol-och-vårare som helst. Jag hade kanske börjat klicka hem penisförstoringsmedel från nätannonser, gått igenom skräpfiltret och svarat på alla mejl från nigerianska avsändare, ja, helt sonika anammat en helt ny och vidöppen personlighet som bara känt att allt kan gå, allt är faktiskt möjligt, efter att ha sett Giffarna hämta ikapp fyra bollar mot Hammarby utan att knappt gå upp på två forwards.
Det var en märklig match, kanske en av de märkligaste jag sett. Och känslan efteråt vet jag inte om jag någonsin fått känna tidigare.
Efter snart två decennium av GIF-supporterskap tänkte jag att jag upplevt precis alla typer av tomhet.
Men tomheten som uppstår efter att man först blivit bestulen på en trevlig eftermiddag (ett tag fick jag nästan skämmas över att jag lördagslurat dit två nya supportrar) och sedan dessutom blivit rånad på ett av sitt livs allra märkligast mäktiga GIF-ögonblick… den var ny.
 
Hur som helst. Smekmånaden är över, men det som varit bra under de första fem omgångarna försvinner inte i och med en totalkollaps borta mot Hammarby. Här kommer fler lag att svepas av banan, här kommer Jiloan Hamad och Serge-Junior och de andra rulla bort fler mittfält och här kommer kanske till och med fler ytterbackar än Dennis Olsson se så barnsligt rädda ut att deras tränare tror att det kan vara ett brott mot Barnkonventionen att ha kvar dem på planen.
Och faktum är ju att av alla uddamålsförluster så är det nog så att den som är mentalt enklast att hämta sig ifrån sjukt nog (det kändes som sagt att det hade kunnat bli tvåsiffrigt) är den där som man avslutar genom att vara snubblande nära en historiskt heroisk upphämtning.
Men att Giffarna – som varit spelmässigt bättre än lag som Malmö och Elfsborg på hemmaplan – för andra gången på två bortamatcher tappar greppet om matchbilden är dock något som redan nu borde oroa.