Efter en vecka där man varit bakbunden av den propagandistiska pressetiken som råder inom medelpadsk fotboll veckorna innan en ödesdiger säsong drar igång så får man äntligen låta fingrarna flyta fritt och yvigt över tangenterna.
Det är äntligen dags för det rättshaveristiska smattrande som jag, ett par klasskamrater och min farmor känner från TV4 Nyheterna-sändningen härom veckan:

De rappt knappande fingrar som brukar kunna åstadkomma ganska precis den här effekten i väl valda delar av medie-Sverige:

Att spaningarna, tänkta att vara uppskattat bjudsnask som man gladeligen kastar ut till de jublande massorna, inte bara faller platt till marken – utan dessutom på en markyta som folk aktivt valt att lämna via snabb mänsklig kraterbildning.
Men det är med rollen som contentskapare på Pirkt.se som det är med rollen som ekonomiansvarig i Giffarna: man kan ju inte bara lägga sig ner och ge upp. Tids nog kanske någon skjuter till verksamheten några miljoner kronor av ren välvilja, så att den kan få skjuts uppåt.
Den här veckans upplaga av Fredagsveven™ har jag tänkt fylla med så pass heta ämnen att jag borde omsluta hela inlägget i en behållare försedd med samma varningstext som Pressbyrån satt på sina kaffelock:

[Syntolkning: »Caution: Content’s Hot«]

Vi börjar veckan med en smal smädelse som egentligen bara lämpar sig för den snäva målgrupp av individer som är kritiska mot den empiriskt svajiga sjukdomen »elallergi« och som samtidigt har en stark relation till tv-serien »It’s Always Sunny in Philadelphia«.
Men när man såg den här bilden i Sundsvalls Tidning i veckan—

—så var det svårt att inte tänka på den här bilden:

Och apropå karaktären Charlie Kelly och hans mörkerleverne så har det ju känts som att man varit just den här människan – med den här uppsynen – varje gång någon glåmat åt ens håll de senaste månaderna:

Men att det nu – efter en krispigt solig vintervecka i Sundsvall – börjar ta sig: 

Man kanske fortfarande har ett lager sprayfärg under snoken, men ens sorgliga uppenbarelse har äntligen slagit an en vårig ton.
Det var ju (och nu skriver jag som om min målgrupp inte längre bestod av min farmor och ett antal GIF-intresserade medelpadska farbröder, utan en Stockholmscentrerad publik som inte har haft koll på den västernorrländska väderleken) helt bisarrt fint väder uppe i Sundsvall under påsken. Fem dagar av konstant sol över en helt molnfri himmel, vilket gav omedelbar effekt på den gamla läderhandske jag kallar anlete.
Jag är inte brunbränd, det vore förmätet att gå runt och vara i början av april – men jag har byggt upp en skyddande hinna mot glåmigheten.
Det är allt man vill ha och uppnå: en skyddande hinna mot glåmigheten.
För man vill ju inte gå runt och se ut som en opålitlig sol-och-vårar-figur, eller… ja, snarare som min bild av sol-och-vårar-figurer sett ut: att de är brunbrända och kontinentalt lockande.
En bild som dock inte visat sig vara helt sanningsenlig.
För en gång hade jag en blogginläggsidé om att skriva om Sveriges mest kända sol-och-vårare – och när jag bläddrar igenom mappen med de sparade bilderna så är det lätt att slå fast att det faktiskt finns två olika kategorier av sol-och-vårare.
Det finns den solbruna, kontinentalt scarf-osande typen av svensk sol-och-vårare:

Precis så som förväntar jag mig att en sol-och-vårare ska se ut. Detta är min föreställning av de två typerna som finns av en sol-och-vårare: endera elegant dirigentviftandes, med en scarf nätt uppstucken ur en orange kavajficka – eller halskedjeprydd och lutandes mot en röd sportbil. I båda fallen solkyssta, alternativt sol-grovupphånglade.
Men det finns också – märkligt nog – en marknad även för den konkret glåmige sol-och-våraren, illustrerat nedan med tre erkänt skickliga sol-och-vårande bedragare av bedagad, övervintrande natur:

Denne helt-vanlig-pappa-pimplar-aborre-på-isen-glåmige sol-och-våraren har märkligt nog rönt stor framgång.

Denne fryntlige och solöverkänslige individ likaså, trots att hans hud inte alls lovar sol och vår och bättre tider utan formligen skriker ut en vädjan om att få återvända till svenskt novemberslask.
Och till sist har vi en bedragare så glåmig att han bara måste ha bedrivit sitt lurendrejande gyckel väl dold bakom en dataskärm:

Nåväl: slutsatsen blir kanske att jag nu – efter min vecka i ett gassande Sundsvall – landat i ett sol-och-vårandets mellanförskap. Jag har nått den våriga icke-glåmighet som märkligt nog är den enda nivån av lyster som gör att man inte kan misstas för en sol-och-vårare av något slag; varken den glåmiga typen eller den brunbrända.
Så man vill två saker, i början av april: 1) bygga upp ett skyddshölje mot glåmigheten och därmed 2) nå det sol-och-våriga mellanförskapet.

Apropå fulländad glåmighet så vill Pirkt.se:s kulturredaktion ta tillfället i akt och rekommendera Roy Anderssons »En duva satt på en gren och funderade på tillvaron« som ligger på SVT Play fram till och med lördag. Jag tyckte inte att den kom upp i samma nivåer över nittio minuter som de två tidigare filmerna i trilogin – men däremot hade den ett par grånade scener som verkligen fick mig att kikna av skratt.

Igenkänningsfaktorn för en Fredagsveven™-skribent var heller inte svag vad gäller den glåmige och misslyckade huvudperson som kuskade runt och försökte nasa iväg ett sorgligt skralt utbud av skämtartiklar ur en brun koffert för att han »ville hjälpa folk att ha roligt«.
Hur som helst: i dessa tider av evighetslånga Netflix-scrollningar och simultana IMDB-googlingar så får man försöka vara påpasslig när SVT köper in någonting gediget.

Jag läste aldrig mer än den här rubriken:

Men kan rasistgänget som ligger bakom kampanjen mot matpåseleverantören vara ungefär samma grabbar som stod för detta ställningstagande härom veckan?

när du ätit överkokt spaghetti med ketchup i fem dagar, och inte får fler matlådor av mamma förrän du slutar vara nazist: pic.twitter.com/SFiUYVioHt

— jacob 🍋 (@fiskargubbe) March 8, 2018

När jag var hemma i Sundsvall så fick jag ytterligare ett bevis på att min familjs huskatt blir allt äldre och gaggigare. Hennes tryne har sedan något år tillbaka sackat ihop och tappat spänsten och nu är hennes hörsel bevisligen så pass illa däran att hon inte längre känner någon rädsla för den tidigare så fruktade dammsugaren – med största sannolikhet på grund av att hon helt sonika inte längre hör sugljudet utan bara ser en kvast åka fram och tillbaka över golvet.
Och hon har, kanske på grund av hörselproblematiken, börjat jama konstant. Hela tiden.
Hon vill ingenting, hon bara skriker högre och högre och allt mer alarmistiskt.
Det är – var redo med trumpinnarna nu – som att hon förbereder en kampanj till höstens svenska riksdagsval.

För den som inte kan få nog av dylika politiska spaningar så kommer jag med en ny spaning i Länstidningen Östersund på söndag.
Det är ännu en i raden av ledartexter om att gå och huka sig från imaginära mortlar som man föreställer sig ska kastas ut genom köksfönster och landa i ens hjässlob.

Regeringen ska lägga fram en ny spellag och som jag förstått det så ska utländska spelbolag – som tidigare bedrivit verksamhet från maltesiskt flaggade piratskepp på internationellt vatten – nu få etablera sig i Sverige. De ska dock i och med etableringen behöva uppfylla vissa krav för att få sig en licens, vilket bland annat ska kunna leda till att spelreklamen regleras.
Och… ja, jo, det kan väl behövas. I går kväll blev jag uppringd av ett okänt nummer – som visade sig vara en robotröst som berättade för mig att jag hade femhundra procents bonus att hämta ut om jag satte in pengar på Expekt: ett konto som måste varit inaktivt sedan sju-åtta år tillbaka. Jag har fått brev hem i brevlådan från spelbolag jag aldrig ens hört talas om, fortsätter få sms från nåt casinoföretag där jag aldrig satt en musklickande näve.
I förra veckan belyste Sportbladet nyheten att den gamle allsvenske yttern Babis Stefanidis spelat bort hus och hem under spelarkarriären. Och det är ju alltid bra att belysa.
Men det är någonting som skaver med att Sveriges största sportsajts toppnyhet om spelandets baksidor är ungefär en fjärdedel så stor—

–som den gigantiska och omslutande reklambanner där Sveriges mest populära idrottare flinar upp sig för att locka ungdomar till spelandet.
Det är förstås pissigt på många olika sätt och vis, men något av det allra ruttnaste med dagens spelbolagsannonserande kändisar är att de inte längre verkar ha vett att skämmas det minsta. Zlatan säger sig – i egenskap av 36-årig MLS-profil – vara stor nog att kunna strunta i FIFA:s regler om att spelare som vill spela VM-turneringar inte får associeras med spelbolag och vad kanske än mer frapperande är: Patrick Ekwall försöker, trots att de journalistiska uppdragen sinat i en sådan ström att han valt att bli trynet utåt för spelbolaget Leo Vegas, fortfarande kränga röda skinnjackor för fyra tusen kronor under signaturen »Difficult by P«.

Vi avslutar veckans lista genom att utveckla denna yviga lista till en ren »Nära och kära«-sida i genomsnittlig lokaltidning. Vi vill nämligen skicka ett grattis till min nära vän som på sistone titulerats »Den Bilburne Befruktaren« i en chattgrupp, efter att ha offentliggjort nyheten att han hade lyckats ta körkort efter att han lanserat nyheten om att han skulle bli pappa.
För nu har han blivit pappa till en dotter som, enligt uppgift från honom själv, är »så gullig att inga faderskapstest behövs«.
Under påsken fick jag också för första gången se honom ta bilen upp till mina föräldrar på Sidsjön och i tider som dessa, när chattgrupps-smeknamn lättjefullt slängs för vinden, så känns det bra att ha hittat ett som är väl underbyggt.
Påskveckan bjöd dock också på ett personligt debacle, då jag överlämnade ansvaret för mina storvulna blomsterprojekt till min vän och contentkollega Putto (snart känd från Puttoportalen.se). Döm av min förvåning när jag är åter i lägenheten och tvingas rusa in mot fönsterbläcket och som en hjältemodig brandman börja forsla vatten över de stackars växterna, som Putto helt negligerat i en veckas tid och som därmed stod på randen till att kategoriseras som fnöske. Kanske var det bara glömska, kanske var det en undertryckt vrede mot Pirkt.se:s framgångar som bubblade i den aspirerande portalägaren och som han lät sippra ut genom denna veritabla tork-attack mot mina blomster.
Hur som helst så har han nu betalat tillbaka, dels i gammeldagsa ursäkter — men framför allt i content till Fredagsveven™. För veckans enda riktiga +++++-innehåll skapades i form av en meme-smädelse från just Putto, när han fick höra att jag siktat in mig på Debaser Strand-vevning ikväll, då bland andra Mattias Alkberg ska tolka Bob Hund-låtar: