Imorse fick jag frågan om jag kunde vakta ett barn.
En tjejkompis (eller det kanske heter »kvinnlig vän« i samma stund som någon får barn, jag vet inte?) skulle hålla i en presentation på universitetet, hennes sambo låg orörlig i svårartad nackspärr och hon behövde kunna lämna ifrån sig det ettåriga barnet i en kvart.
Hon hörde av sig till den ena och den andra vännen, alla långt före mig i rangordningen, men ingen kunde – och till slut var nöden alltså så påtaglig att hon hörde av sig till mig.
Mig. 

Jag som alls inte tagit det som någon förolämpning om någon lämnat över sitt barn till mig i en krocksäker barnstol. Jag som bara hade sett det som en rimlig försiktighetsåtgärd som var alla involverade till gagn.
Jag blir relativt sällan riktigt nervös, men hela promenaden till universitetet urartade till ett enda långt Any Given Sunday-tal till mig själv, fast ett där talaren istället för att försöka få folk att kämpa för varje »inch« på planen försökte få sig själv att använda varje »inch« av sitt ansikte för att tona ner alla mina icke-mysiga och o-gosiga anletesdrag. Det var tjugofem minuters promenad där jag gav mig själv en taktisk genomgång om hur man på bästa sätt får ett rynkigt ägg av hud att se så pass välkomnande ut att en bebis kan le åt det.

När jag stod utanför seminariesalen och väntade på den kvinnliga vännen och hennes ettåring var jag nog nervösare än vad jag tror att jag kunnat bli inför vilket Tinder-möte som helst (jag har inte gett mig ut på de dejtmässiga farvattnen, så jag vet inte).
Jag stod rakt upp och ner och det var som att fotsulorna mina plötsligt blev självmedvetna och kände hur hårt stengolvet under mig var. Jag förde handen över skalpen och kände ifall ens min 27-åriga fontanell var helt och fullt igenväxt.
Skulle ettåringen komma i en bekvämt liggande ställning i en gedigen och krocksäker barnvagn? Eller skulle den – ve och fasa – överlämnas famn-till-famn – och hade i så fall den kvinnliga vännen vett nog att ha med sig en rejälare bilbarnstol som jag kunde greppa runt?
 
Ettåringen kom i barnvagn. Sovandes. Jag fick också – då seminarieledaren kört ihop schemat och då den kvinnliga vännens presentation förflyttades i schemat – bara ensamansvar över det slumrande kidet i vad som kändes som en kvart (av mumlande »snälla vakna inte, snälla vakna inte«-besvärjelser) men som säkert bara var fem minuter.
Det gick jättebra. Men jag slogs ändå av hur jag – som rör mig in i en pappa-kompatibel vuxendom, rent ålderssiffermässigt – blev så otroligt nervös över att underhålla ett barn i en kvart.
 
Speciellt i kontrast till hur lugn och avslappnad jag istället var på eftermiddagen, när jag blev ombedd av TV4 att i egenskap av lärarstudent prata på om pensionssystemet i ett nationellt nyhetsinslag.
På måndag kväll ska man tydligen kunna se mig såga (hoppas jag, det beror väl som alltid på hur det klipps) en ny Skandia-rapport om att svenska akademiker kommer att behöva jobba fram till 70 års ålder och dessutom lägga undan en rejäl portion av lönen för att kunna hålla hungern från dörren på ålderns höst.
(De kom över mitt namn via Lärarförbundet Student, men jag är inte helt säker på att TV4-reportern ville ha en fackligt engagerad agitator som vevade om reformerande av hela pensionssystemet. Jag antar att vissa längre drapor nog kan ha klippts bort för kortare »jag vill inte lägga undan så mycket pengar!«-kommentarer.)

Jag kan förstås ingenting om min individuella pension – jag yrade någonting om att man behöver vara elevrådsordförande i själ och hjärta för att öppna det orangea kuvertet och sätta sig in i de summorna – men jag orerade trots detta på med en mycket myndig och självsäker stämma.
Hur det kom sig? Jo, jag har kommit på en ny taktik där jag tar det sittande manspreadandet – känt från såväl kollektivtrafik-säten som tv-soffor – med mig till en stående position:

(Nej, jag vill ha sagt att de ville att jag skulle göra mig kortare för kameran. Men nog gav stå-manspreaden en viss råg i ryggen.)
Så passa på att läsa Pirkt.se nu, för efter måndagens nationella TV4-genomslag så tänker jag mig att jag under resten av våren kommer att vara ute på en utsåld efter-deltagande-i-Så Mycket Bättre-turné igenom Sverige.
 
Det var dagens insikt: att jag är en 27-åring som är livrädd för reellt ansvarstagande – som att vaka över ett litet barn – men som gladeligen manspread-skuttar sig fram till en tv-kamera för att veva iväg yviga pensionsspaningar på skakiga grunder.
Kanske skulle någon kunna få det till att det säger någonting om dagens generation av ny-vuxna, men antagligen säger det bara någonting om mig.
Jag tar i alla fall med mig tanken att om man står manspread-brett med benen så kan man nog vara stadigare på handen när man håller i en bilbarnstol.