Syntolkning: En rosa lilja blommar ut.
Foto: Bo Rappne.
I tisdags åkte jag för att äta lunch hemma hos en klasskompis. Vi har en tradition, några stycken i klassen, där vi turas om att bjuda varandra på lunch en gång i veckan och jag tror att det har blivit en bestående tradition av tre anledningar. För visst är det är hemskt fint att 1) bli bjuden på lunch och visst är det 2) härligt med socialt samkväm även utanför skolan – men ytterligare en anledning 3) är nog också att själva bjudningen innefattar att man en dag i veckan, förutom under sin egen bjudningsvecka, slipper ha lunch-lagar-oket hängande över sig. Man behöver bara sätta sig på tunnelbanan strax innan lunchtid och susa fram, plinga på en dörr och slå sig ner till ett dukat bord.
(Det är kanske ämne för en senare text, förresten, där man problematiserar faktumet att en humaniora-students största vardagsproblem inte är att klara tentorna och seminarieuppgifterna utan att hen har så mycket ledig tid att hen hamnar helt ur de systematiska matlåde-gängorna, till skillnad från en KTH-student som bara mal på i sitt 8-till-17-inrutade pluggschema.)
Jag satte mig på gröna linjen västerut och ganska snart, det är väl så fort man kommer förbi Fridhemsplan, så smyger ju tunnelbanan ut ur tunneln för att istället susa fram i det öppna. Och det var som att jag där och då kom på att »just det: Kristineberg finns ju«. Där har jag ju spelat minigolf, tänkte jag, och blickade ut över den där moderna typen av bana som aldrig varit aktuell för att anordna SM i bangolf men som lämpar sig så väl för innerstadsstockholmare. Ni vet: den typen av bana som ska utstråla typ »sval skandinavisk design« och som har hål som omges av en ganska stor sluttande krater, vilket gör att alla bollar som slås inom en meters radie liksom rullar ner i hålet på ett sätt som gör att alla 18-hålsbataljer typ måste sluta oavgjort (kring 18–18), vilket antagligen är tanken då inget 35-årig reklamargeni ska behöva lämna en Tinder-dejt som en bitter förlorare.
Jag såg plötsligt mig själv stå där, high-fiveandes någon vän efter att ännu ett halvt missriktat slag sakta rullat ner i koppen via den sluttande kratern. Det var väl inte en rent utomkroppslig upplevelse, det här är varken en text i Tidningen Nära eller ett andligt tv-inslag i TV4 Plus, men nog skulle jag vilja hävda att jag såg en annan version av mig själv stå där och spela minigolf.
Jag såg tidigare och kommande somrars jag. Kom på att den människan liksom… fanns.
Och det följde några fina minuter där hela Stockholm öppnade upp sig för mina ögon, när jag fantiserade iväg om hur samma somriga jag cyklade hem från minigolfen, såg framför mig hur samma sommar-jag stannade till och kvällsbadade vid Hornsbergs strand, såg hur den soliga sommar-individen med mitt (inte riktigt lika äggvita) tryne joggade längsmed vattnet vid Huvudstaleden, kanske stannade till vid den där klippan där solen går ner så fint (och där man, om man har tapparna och stavarna för det, kan sitta och bevittna olika typer av flygplan sväva in i solen och ner på Bromma flygplats:).
Den där somriga minigolfvevaren, framglidande cyklisten och avslappnade high-fivearen har ju varit jag och ska bli jag igen, tänkte jag. Den där somriga och välmående upplagan av mig själv ska komma tillbaka och en dag kännas som jag igen, steg för steg, som en hand som sakta kommer tillbaka från avdomning efter att man suttit på den ett längre tag.
Det slog mig att Stockholm om vintern är stängd som en genomskinlig vägg i ett dataspel. Ni vet (kanske): en sån där vägg som gör att man inte kan köra längre med sin bil i Midtown Madness, en vägg för dit världen sträcker sig, en vägg inom vilken man tvingas hålla sig. Och visst kan man även vintertid ta sig med tunnelbanan långt ut i ytterkanterna, visst är det fysiskt möjligt, men känslan är ändå att det bara är en smal strimma som öppnas upp, en förmallad väg att följa från tunnelbaneuppgång till någons port. Det finns spår i snön som man kan trampa i, steg för steg, och kliver du utanför och frivilligt plumsar ner i djupsnön så lär någon mötande gångtrafikant snabbt börja fingra på mobilnumret till akutpsyk.
Man följer mallen, inga utsvävningar, det räcker inte det vintriga grafikkortet till.
Jag fick, inte bevis för, men kanske tyngd bakom min spaning när tåget skulle till och lämna just Kristinebergs station för att åka vidare mot Alvik. Precis när dörrarna slås igen så hör jag ett regelrätt avgrundsvrål från början av vagnen.
Har någon segnat ihop? Har någon fastnat i den igenslagna dörren så att hen kommer hänga dinglandes med näbben utåt när tunnelbanan nu ska ta sig över Tranebergsbron?
Nej, när jag sträcker på mig för att se vem eller vad som orsakat avgrundsvrålet ser jag en gubbe i pensionsålder som av allt att döma är vid sunda vätskor. Det enda som hänt är att hans partner, »KARIN!!!«, har råkat kliva av tunnelbanan utan honom och nu står han och gastar i högan sky. Han börjar slita i de stängda dörrarna och med den övernaturliga kraft som vanligtvis bara tillfaller mödrar som ser sina barn fastna under större fordon så lyckas han bända upp de stängda tunnelbanedörrarna; en uppgift jag dittills trott varit helt omöjlig för även den mest bitige bänkpressare, ett kollektivtrafikens krossa-en-läskburk-med-nävarna-partytrick för den yppersta Strongman-eliten.
Dörrarna bröts upp (han kan ha fått hjälp av ett knapptryck från lokföraren, men det såg ut att vara ren Magnus Samuelsson-styrka som bände upp dem) och »KARIN!!!«, som hon hette, kunde något vimset vandra tillbaka in i vagnen.
Och det kan ju ha varit så att »KARIN!!!« faktiskt inte gick att anförtro med lite egentid på Kristinebergs tunnelbanestation, att hon varit en fara för sig själv på perrongen, men det såg åtminstone inte så ut, när jag sneglade på gumman som återförenades med gubben.
Jag tolkade situationen som sådan att gubben helt sonika såg framför sig hur han dessutom skulle behöva kliva av i Alvik för att huttrandes vänta på tunnelbanan tillbaka till Kristineberg och att det framstod som en Tolkien-skriven sjumilafärd genom ett kargt vinterlandskap.
En ljuv sommardag hade den uppkomna situationen antagligen setts som en trevlig liten tur över Tranebergsbron för »KARIN!!!«. Med en mild bris i håret och milsvid och vacker utsikt över nejden hade hon kunnat njuta av en dråpligt uppkommen men trevlig spontan-promenad som de kunnat skratta åt när de väl återförenats, samtidigt som den gamle gubben i godan ro kunnat lägga det ena benet över det andra vid en bänk på Alviks station och läsa lite ur en medhavd bok.
Nu, i den bitterkyliga marsmånaden, sågs det som att en avgrundsdjup klyfta höll på att krackelera emellan det gamla paret, som att bara ett avgrundsvrål och ett övernaturligt dörrbändande kunde hindra Kung Bores frostbelupna näve skulle slita »KARIN!!!« bort från gubben för, om inte alltid, så för ett par riktigt dryga och bitkyliga och huttrande minuter.
Mitt vintriga, mentalt huttrande jag blev vittne till den här scenen, men jag hann också se en sommarversion av mig själv flimra förbi, high-fivendes någon efter att ha prickat en krater med en minigolfboll.