Det är inte alla band som gynnas av att spela i en lokal där publiken står så intimt nära scenen att de utan problem kan avläsa den felvände pianistens jeansstorlek i byxlinningen.
Vasas Flora och Fauna är bevisligen ett sånt band, efter att ha sett dem på Fasching på söndagskvällen. Jag har bara sett bandet utomhus tidigare, och då har så mycket av de ångestladdade tonerna försvunnit upp i rymden och vaporiserats; här låg de kvar som kvalmig värme i en bastu.
Att Mattias Björkas sitter på en karg och korthuggen charm kände jag till sedan tidigare, men den gynnades verkligen av att stämningen på den lilla jazzklubben inte så lite påminde om den här Grotesco-parodin på en Cornelis-spelning:

På ett bra sätt. 
Jag hade fått biljetterna i julklapp av min vän Kristin och vi stod allra längst fram, med fötterna mot scenkanten; nära nog för att man hade kunnat luta sig över pianisten, lägga hakan på hans axel och trycka till ett c-moll-ackord med sina klåfingriga korvfingrar.
Och jag stod bevisligen där och log hela tiden, märkte jag efter en dryg timme, när jag kände att det spände i hela käkmuskulaturen och det började skickas ut krampartade spasmer i kindpartiet. Jag antar att jag log så konstant för att jag så gärna ville uttrycka min uppskattning, då bandet måste ha kunnat använt mitt första-raden-placerade tryne som en realtidsmåttstock på hur mycket publiken uppskattade de olika bitarna:

Säga vad man vill om att gå genom livet som ett rynkigt ägg av hud – men man åtminstone enkel att avläsa som uppskattningsmätare. Även den mest simpla AI-teknik skulle kunna scanna in mitt runda, frisyrfria anlete och räkna ut vilken emoji mina rynkor eller tandblottningar ger uttryck för.
Men även om jag log brett konserten igenom så var det ingenting jämfört med hur en kvinna började le när den dittills felvände pianisten Daniel Ventus klev upp från sin lilla pall och vände sig till publiken för att stämma in i sången på en av låtarna. Det såg ut att ske någon form av reflexmässig blixtförälskelse i många kvinnoanleten i publiken i sekunden då den urgullige pianisten trädde fram i sin blommiga skjorta, sitt flygiga hår och sin charmant pojkaktiga uppenbarelse. Men samtidigt som de flesta av kvinnorna såg ut att hämta sig ganska snabbt från den initiala gullighetschocken (det är ju lite med finlandssvenska pianister som med kattungar, antar jag: det är mycket med logistiken och så som måste benas ut om man faktiskt ska ta med dem hem) så var det en dam på den främre raden som från den sekunden verkligen vred på klacken i nittio grader – vinklade sig bort från den objektivt sett händelserika delen av scenen – för att istället ställa sig och med tindrande ögon och örsnibb-till-örsnibb-brett leende och blicka mot pianisten under resten av spelningen.
Det är nog ett nytt mål med det relationella livet: att hitta någon som tittar på en som den kvinnan tittade på sin nyfunna Vasas Flora och Fauna-förälskelse.
 
Ett nytt mål för resterande del av våren 2018, för egen del, hade kunnat vara att försöka gå på fler dylika evenemang, även nu när den (hemskt uppskattade) kulturella julklappskvoten är uttömd.