Efter omkring sjuttio minuter av webb-teve-sändningen så sa Sundsvalls Tidnings kommentator Andreas Lidén att han träffat GIF-backen David Myrestam (som inte följde med på Spanien-lägret på grund av att han ska bli pappa när som helst) tillsammans med hans sambo uppe på södra berget.
Han förklarade att hennes mage varit »enormt putande«. Hans expertkollega Oskar Lund konstaterade då att det kunde tolkas som »ett tecken på att det ännu inte kommit något barn«.
Det var väl i princip den enda expertanalys som lät sig göras under den målchanslösa 0–0-historian mot Levanger.
 
Precis som graviditetsexperten Oskar Lund så tycker jag inte man borde sväva iväg och slå fast saker, denna lördag. Men man kan mycket riktigt tala om tecken och jag tänkte vi kunde rada upp ett antal.
Det är ett oroväckande tecken att man kan tycka att både David Batanero och Juanjo Ciercoles åter igen ser bra ut var för sig och till och med tillsammans – men att deras ganska saktfärdiga bolltrillande driver fram exakt noll klara målchanser hemma mot ett mittenlag i norska andraligan.
Det finns fortfarande inga tecken som pekar på att Jonathan Morsays juniormässiga självförtroende (maxutdelningen av en boll ut på högerflanken idag var att bollen spelades tillbaka hemåt) skulle borga för allsvenskt spel.
Om man skulle leta rätt på matchbollen och låta ett par arkeologer försöka leta fram tecken på att Peter Wilsons fotbollsskor gjort några avtryck i den så hade det fått borsta sig trötta i armarna för att finna minsta spår. Hans odiskutabla snabbhet är bra att ha i resursbanken över en lång säsong –men mot lågt liggande lag mot vilka Giffarna rullar runt bollen så fyller han praktiskt taget ingen funktion alls.
Det fanns inga tecken på att nye spanjoren Samuel de los Reyes Domínguez är varken bra eller dålig – däremot kan det ju tolkas som ett tecken på att Urban Hagblom har tvingats scrolla bra långt ner i sitt wingback-kartotek att han nu kastar ut halvårskontrakt åt spanjorer och flerårskontrakt åt J-Södra-ytterbackar som stått bakom Stefan Karlsson i rangordningen.
Kanske ska det tolkas som ett tecken att Giffarna nu för andra matchen i rad testar backup-systemet 4–2–3–1, då det lär kunna finnas en viss osäkerhet om »Samu« och Jonathan Tamimi kan bära upp wingbackspositionerna i ett 3-4-3-bygge, men kanske kan det också bara bero på att Chidi Omeje sabbade GAIS-testet med sin kombinerade spark-tryntryck senast (det som Annie Lööf hade kallat »dubbelstöten« om hon blivit inkastad i en CMore-studio).
Nog finns det tecken på att det här är Romain Galls säsong. I en helt avslagen och urtrist historia (jag satt och deklarerade moms under matchen och kunde inte riktigt avgöra vilken av sysslorna jag tyckte var allra tråkigast) så var franskamerikanen den som åtminstone försökte ruska fram någonting alls; den enda som inte såg ut att så naturligt höra hemma i en skumbelyst Nordichall.
Minns ni den här gamla populära memen, som jag är ganska säker på att jag använt i ett par GIF-sammanhang genom åren?

Jag skulle inte hävda att vi är vid fullskalig brand än, utan snarare här:

Det brinner inte i knutarna, allt ser ganska bra och trevligt ut ändå – men kanske, kanske, kanske har någon glömt att stänga av den flamosäkra gamla kaffekokaren i köket intill?
Jag tycker ju fortsatt att läget känns något bättre än inför förra säsongen. Då gick vi till seriestart med tankar om att hundraprocentigt oprövade juniorer (Jonathan Morsay) och halvt lytta islänningar (Kristinn Freyr Sigurdsson) skulle vara bärande offensiva krafter, vi hade en centralt mittfält som var skört som en Erik Granat-handled – samtidigt som Joel Cedergren bestämt skulle bygga allt efter den 3-5-2-mall som dittills bara lett till stor förödmjukelse i en enda match mot AIK.
Den här säsongen vet vi att Linus Hallenius kan leverera mål på allsvensk nivå, något jag knappt tror hans egen far vågat lova inför förra säsongen, och vi vet att ofärdiga allsvenska namn som Morsay och Wilson kommer stå bakom ett mer beprövat namn som Omeje i offensiven.
Men det är nog svårt att överskatta Eric Larssons wingbackroll i fjolårets 3-4-3-formation (känslan är väl att två Jonathan Tamimi-figurer skulle behöva stå på varandras axlar för att fylla ut den efterlämnade rocken) och Juanjo och Batanero – motorerna i hela maskineriet – kanske ser bra ut, men det kan vara deras spanskklingande stilistik som lurar oss i vår vintriga glåmighet – för det verkar inte leda till särskilt mycket .
Man ska som sagt inte dra slutsatser i en skumbelyst Nordichall i början av februari (David Myrestams flickvän kan ha satt i sig några snabba vetelängder i Fågelbergsstugan) och samtidigt som det finns oroande GIF-tecken så finns det också tecken på att allsvenskan är sämre än på mycket länge, att såväl BP som Sirius och Trelleborg och kanske även Dalkurd alla kan visa sig HBK- och AFC-svaga.
Det brinner inte i knutarna. Men en liten lämplig oro – som den man ständigt bär med sig om att man ska ha glömt att slå av kaffekokaren; som den man ständigt bör bära med sig om man har känslor investerade i GIF Sundsvalls väl och ve – tycker jag är på sin plats.