Man behöver knappt ha slagit upp en enda Filosofi A-bok för att förstå sig på träd-som-faller-i-skogen-men-ingen-hör-logiken som låg bakom att den här portalen stod ouppdaterad under den period då jag befann mig i Amsterdam tillsammans med min farmor och farfar, mina föräldrar, mina kusiner och min syster.
En mycket stor del av läsarkretsen befann sig alltså i min direkta närhet, i full flamländsk turist-huggning, alldeles intill mig – vilket gjorde att de förstås kunde följa mina upptåg från första parkett och därmed inte behövde få de beskrivna för sig i krångliga och omständliga och evighetslånga meningar; en uppgift som man ganska snart – mitt i läsningen, inte sällan strax efter ett semikolon – märker har fått en att sitta med en djup rynka mellan ögonbrynen.
(Jag har ju dock även en moderlig sida av släkten och en gång liknade min morbror mig vid den gamle kåsören Torsten Ehrenmark, så jag antar att uppehållet kan ha orsakat ett onödigt slitage på en eller annan dators F5-tangent kring Bydalen i Sundsvall.)
Ibland funderar jag på varför jag så frekvent sätter mig och skickar ut små textsonder ut i cyberrymden och oftast hamnar jag nog i slutsatsen att jag tycker att det är roligt – men kanske är det så att jag smattrar bara för att inte låta muskelminnet glömma hur man smattrar.

För efter ett skrivuppehåll på en dryg vecka så har varje digitalt ark jag snubblat över – både det som ska skickas in till Länstidningen i Östersund och alla som dyker upp när jag klickar på »Skapa nytt inlägg«-knappen i den här WordPress-menyn – tett sig rekord-vitt och skrämmande tomt.
Men nu så. Nu har jag åtminstone fyllt både LTZ-arket och den här rutan med text, imorgon har jag några +++-skärmdumpar nedsparade till en upplaga av Fredagsveven™ och när mina kusiner skickar in sina influencer-kompatibla Amsterdam-bilder till redaktionen så kanske det kan bli ett summerande inlägg över den holländska utflykten.
(Vad jag tyckte om GIF Sundsvalls tiomannaträning mot GAIS tycker jag finns någorlunda sammanfattat här.)
Som Christer Ulfbåge skulle ha sagt, med den allra mullrigaste märkligaste av betoning: »VI! ÄR! PÅ! GÅNG!«