Sportbladet-profilen och Pirkt.se-enablern* Per Bohman tog hela tyckar-Sverige med storm härom året då han lanserade sina fem punkter som alternativ till den rappa efter-match-krönikan.
*= Hade det inte varit för hans trofasta gillanden av mina Twitter-länkar till veckans upplaga av Fredagsveven™ så vet jag inte om succékonceptet (som i regel bara får den enda Bohman-gillningen) blivit så långlivat. Och apropå Bohmans täta Pirkt.se-koppling så hatar man inte faktumet att trots att han växt blivit ett av allsvenskans starkaste tyckarnamn så dyker fortfarande den här gamla Pirkt.se-bylinen upp på övre halvan vid en Google-bildsökning på hans namn:

(Finsmakarna behöver inte få förtydligat för sig att det är en ansikts-ihopslagning mellan två individer som Bohman liknats vid, utseendemässigt: den gamle Premier League-backen Younes Kaboul och SVT-profilen David Bexelius.)
Det dröjde inte länge innan varenda sportjournalistisk portal med självaktning hade gjort sin tolkning på punkterna, illa omdöpta till »fem spaningar« eller »fem snackisar«.
Den här portalen har ju länge haft en kraftig övertro på kåseriets form vad gäller efter-match-analyserandet, men inte heller Pirkt.se är så pass trend-okänslig att den inte kan svepas med av en välorkestrerad punktvåg. Speciellt inte efter en derbyseger i en försäsongsmatch i en inomhushall i januari månad.
Jag såg matchen via Sundsvalls Tidnings livesändning och jag brukar ju kunna se matcher på teven för att sedan fylla ett kåseri genom att fyra iväg några slappa spaningar ur det skjutglada hölstret.
Men det… kändes direkt farligt att ge sig på en analytisk text efter en 1–0-seger mot ÖFK i det här läget; när de besegrade i sin tur strax ska ta sig an självaste Arsenal som Europa League-slutspels-jämlikar.
Det finns liksom en översättningsproblematik där som är övermäktig mitt medelpadska fotbollsintellekt, vad gäller att väga den här derbysegerns vikt och ställa det fina 1–0-resultatets faktum mot att det skedde i det skumma ljuset i Nordichallen, som bland annat fått Donatas Vencevicius att se snurrfints-mobil ut en gång i tiden.
(Vän av Nordichallen minns också hur kontinentalt det kändes när de två argentinarna Juan Manuel Arostegui och José Ernesto Galvan – provtränare från Boca Juniors! – kom och provtränade på det som då, i november 2002, måste ha varit en tunn filtpläd utlagd över betonggolv. Uppskattare av en rejäl telefonbok kan också ägna någon sekund åt att fundera kring ifall det finns ett Boca Junios-kansli-nummer sparat i Urban Hagbloms telefon?)
Nej, en derbyseger i januari ska inte tystas ner, alls inte, men den kanske får nöja sig att summeras i – inte fem: bara Bohman behärskar den mängden punkter – men tre korta…–vad kan vara ledigt?–… vev i form av utropsteckenprydda överskrifter?
 

Romain Gall!

[På en medelpadsk läkarmottagning]
GIF-supporter [tar sig mot magen, jämrar sig i plågor]: He–
Doktor: Det är Gallblåsan som är spishet.

— Erik Löfgren (@Pirkt) January 24, 2018

Hela våren kommer det bråkas mellan GIF-supportrar som tävlar om vem som var först med att se det under fjolårssäsongen.
»Jag såg Romain Galls potential först!«, kommer någon gasta.
»Men jag såg att den var större än vad du såg!«, svarar en annan.
»JAG TATUERADE IN KONTUREN AV GALLBLÅSAN PÅ MAGEN REDAN NÄR HAN KOM OCH PROVTRÄNADE FRÅN NYKÖPINGS-BISSARNA TILLSAMMANS MED DEN DÄR JÄTTE-GEORGIERN FÖRRA VINTERN!«, kommer en tredje kanske komma in och skrika, få tyst på diskussionen och knipa titeln som Medelpads tidigaste främste »Romain Gall har något«-spanare.
Klart måste hur som helst stå att det inte längre kan finnas en enda GIF-supporter som inte ser potentialen som den 22-årige fransos-amerikanen besitter.
Jag börjar redan bli lite stressad över att hans kontrakt går ut efter säsongen 2019, i något sorts posttraumatiskt tappa-spelare-gratis-syndrom. Att Maic Sema väljer en »spännande sportslig utmaning« – eller hur hans agent nu uttryckte det – i den indiska ligan gör inte längre lika ont efter att Gallblåsan stänkt dit fyra mål på säsongens två inledande matcher mot allsvenskt motstånd.
 

Juanjo!

Det känns kul att skriva om Giffarna efter den här succéinledningen på försäsongen, men det känns också lite som att man står upptryckt mot en polisbil och någon konstapel informerar en om läget och säger följande bevingade ordföljd:
»Allt du säger nu kan användas emot dig efter en 0–2-förlust nere i Trelleborg i oktober.«
Och jag säger inte att någon av stans två tapasrestauranger borde byta namn till Juanjo och den andra till Bata (än), men jäklar vad bra det känns med den här iberiske finkammade terriern på innermittfältet.
Det känns nästan lite fuskigt: som att Urban Hagblom startat en verklighetens Football Manager-save där han, till skillnad från sina allsvenska sportchefskollegor, unnat sig att ladda alla spelare från de lägre spanska divisionerna – för att sedan knappa ur »dolda värden«, vilket gör att han kan se precis hur bra tredjedivisionsspanjackerna är och sedan bara handplocka in det han vill ha.
För hittills har Juanjo sett ut precis som Urban beskrev honom för den här portalens framlagda diktafon, strax innan årsskiftet.
 

Joel!

3-4-3-systemet är som bekant här för att stanna. Det var naivt av vissa supportrar att hala fram banderoller om Joel Cedergrens avgång förra året. Hur skulle det ha gått till? Att separera tränaren från det här för honom specialdesignade lagbygget måste i det närmaste vara som att försöka klyva på en atom.
Säg att Joel hade sparkats i höstas och typ Roar Hansen kommit in, för att försöka rädda laget kvar med hjälp av mer klassiska och gammeldagsa tränarmetoder.
Den fryntlige Roar hade kanske på första träningen samlat spelargruppen och begärt handruppräckning vid frågan »vilka här är yttrar«, för att se vilka löpstarka arbetshästar han kunnat placera ut på flanken i sitt 4-4-2-system. Ingen hade lyft handen. En irriterad Roar hade börjat peka på folk och säga saker som »du där, ser ju spenslig och avig ut – du måste vara ytter?« och fått till svar att »nej, jag är wingback«. Roar hade pekat på någon annan med generiskt ytterutseende – och fått ett »nej, jag är interior« i nyllet.
Roar ba’:

(Och det här redan innan Roar hade insett att hans tilltänkt hösttuffa innermittfält skulle behöva snickras ihop av en ex-blonderad spanjor med akut närkampsrädsla och en spenslig islänning vars position egentligen pendlade precis mellan wingback- och interior-rollen.)
Nej, det här bygget både lyfter och faller nog tillsammans med Joel Cedergren in i det allra sista, just för att 43-åringen verkar inbyggd i hela klubbstrukturen.
Vilken tur att det ser så lovande ut, då.
Ett av de senaste årens stora frustrationsfaktorer har varit att laget så konsekvent vägrat nyttja omställningslägen utan istället strypt alla motorer och börjat rulla om bollen i backlinjen, när man säkerställt att motståndarlaget har minst elva spelare på rätt sida. Visst såg vi – även om en del kontringar snörptes ihop – vissa tendenser på att laget hade ett visst intresse av att nyttja lägen då motståndarna var i oordning? Chidi Omeje och Linus Hallenius hade ett par rappa omställningar på tu man hand i första halvlek (såg ni Omejes smäckra chippförsök???) och ger du Romain Gall en planhalvas areal så kommer han att få Douglas Bergqvist att se ut som en mittback som spelar i pannband borde se ut.
Ett annat skäl till kokning under de senaste åren – i alla fall för mig – har varit den bristande aggressiviteten på defensiv tredjedel, men även på den fronten tyckte jag mig se ordentlig bättring. För trots att ÖFK hade ett stundtals starkt spelövertag (och trots att de satte in sina spetsspelare mot Giffarnas juniorer på slutet) så skapades det inte särskilt många klara lägen, frånsett gången då en klumpig Kim Skoglund tvingade William Eskeleinen (ännu ett utropstecken!) rädda en straff.
Tvivlar ni på att laget blivit aggressivare och defensivt starkare? Okej.
Men Jonathan Morsay brottade ner Ken Sema. Igen: Jonathan Morsay, 43 kilo tung efter en rejälare frukost, brottade ner Ken Sema, vars råstyrka burit honom till a-landslaget.
Det måste säga någonting.