Direkt när jag nåddes av beskedet att GIF Sundsvall besegrat Sirius med 4–0 på bortaplan i försäsongspremiären så slängde jag mig framåt, med handen höjd.
Plötsligt känner jag hur flera medelpadska medelålders mansnävar grabbar tag i mig bakifrån och håller mig tillbaka. Jag hytter med armen framåt, men den rör sig inte. »Lugn«, hyssjar en myndig stämma. »Det är bara början av januari.«
»Men fyra-noll!«, skriker jag och försöker åla mig loss ur deras grepp.
Men greppet sitter stadigt och någon nämner lugnande att »Sirius hade i princip hängt en slips i den frostbitna ribban«.
Jag försöker förgäves sicksacka mig fram med bålmuskulaturen och vrålar i högan sky att »han har fått Romain Gall att lägga sig till med en slutprodukt över vintern!!!«, men greppet släpper inte.
»De slog en allsvensk konkurrent med ett wingbackbygge — utan att ha en enda högerwingback i truppen!« försöker jag, men de medelpadska männens jämnmod går inte att rubba. De har varit med om för mycket för elände och blivit lurad av för många vintriga Donatas Vencevicius-snurrfinter för att släppa fram mig och min skjutglada högerarm redan i januari månad.
De håller mig fortsatt i ett järnfast famntag och jag sitter och spänner hela kroppen så att venerna blir meme-tydliga i pannan.

Men så ber jag dem klicka sig in på UNT.se och läsa om bråket mellan Kim Bergstrand och Joel Cedergren. En av männen klickar sig in på sajten och tillsammans läser de under tystnad.

»Han har förvandlat Jonathan Morsay från en liten grindpojke som stått med mössan i hand till en vinthund som hugger efter hälsenor!!!«, gnyr jag.
Jag känner greppet mjukna något, jag känner att ryckningarna i högernäven ger med sig några centimetrar och vrålar då – med stöd av den minimala framåtrotation jag känner att jag kämpat mig till — rakt ut att »han har gjort fjolårets passningsskickliga men mjäkiga pojklag till ett råbarkat sjörövarband som skrämmer slag på garvade gamla hälsenehyvlare som Kim Bergstrand!!!« och då… släpper det.
Omfamningen luckras upp, de medelpadska GIF-intresserade männen som läser Pirkt.se låter mig slingra mig loss ur greppet och med högernäven höjd framför mig så tillåts jag till slut flyga fram mot den.
Knappen.


Nej, men vad roligt, hörni. Vilket sug man känner, exempelvis inför onsdagens nya träningsmatch mot ÖFK.
Jag har bara lyckats se det som Mittmedias fast uppställda kamera vid det offensiva GIF-målet lyckades fånga, vilket knappt höll för ett rekord-utdraget, gammalt och utdaterat tryck-på-knappen-meme-skämt, men om någon var på plats i Uppsala och därmed sitter på en Juanjo-bedömning så har ju den här portalen faktiskt ett kommentarsfält där man kan gå in och bidra.
(Även den som inte heller sett matchen utan bara har en allmän känsla eller tanke om den annalkande säsongen uppmuntras förstås att veva fritt.)