Även Pirkt.se-mellanår som det av 2017 års modell ska summeras.
Till skillnad från tidigare års sammanställningar, där mest gammal skåpmat har länkluftats, så är årets lista relativt fylld med spaningar som antagligen ansetts för svaga för att platsa under det högst habila året 2017.
Många frågor reds hur som helst ut.
Gick årets största potentiella deppighet att finna i mina föräldrars TiVo-box? Hur icke-lokalpatriotisk kan en förbiscrollning av en rubrik vara? Och varför är terrorgruppen IS årets sydeuropeiska fotbollsklubb?
 
 

Årets…

 

… emoji:

Den kokande smilfinken.
 

… sportkännare:

Moderaternas förra partiledare Anna Kindberg Batra försökte förklara den kaotiska situationen i partiet med hjälp av några riktigt folkliga sportreferenser som alla kan förstå:

 

… tecken på att Sverige haft fred ett bra tag:

Man ska inte underskatta faran i att en rejäl tjädertupp kommer flaxande mot vindrutan, men jag tror att hedersmedaljerna som härstammar från militära insatser mot fågelfän är färre inom, säg, den amerikanska armén.
 
 
 

… identitetspolitiska bakslag:

Att Veep-stjärnan Timothy Simons, som spelar 2017 års kanske roligaste seriekaraktär: Jonah Ryan, blev så otroligt humoristiskt ful när han rakade av sig håret:

Och att han själv inte ens försökte stå upp för sitt nyflintifierade jag:

 

… hönan eller ägget-diskussion:

Börjar man slåss med långa påkar i något som kallas för »historisk fäktning«—

—för att man döpt sin son till Gandalf—

—eller döper man sin son till Gandalf för att man redan har hela underarmen nerkörd i den historiska fäktnings-syltbyttan?
 

… spaningstätaste plats:

Gröna Lund. Jag vet inte hur mycket smädelser jag fått utstå i en viss chattgrupp för att jag i år efter år varit en sån given innehavare av ett Grönan-kort, som ger en fritt inträde till Gröna Lunds alla spelningar under en säsong.
Men så mycket innehåll som nöjesfältet har bjudit på i år. Jag hade tänkt sammanställa alla Gröna Lund-spaningar i ett inlägg, men det föll mellan stolarna, så nu har jag smällt in dessa i årssammanfattningen, med start nedan:
 

… hjälmfiasko:

Under ett av besöken, jag tror det måste ha varit under en heldag till födelsedagsfirande, så åkte jag nästan samtliga attraktioner.
Och det var väldigt roligt, även om det var trist att min Hövding-hjälm, som vecklar ut sig vid fall, fick offras:

(Och apropå Fritt Fall så har jag länge velat hitta användning för en av mina favoritgifar, där två fotbollslspelare i belgiska storklubben Anderlecht befinner sig på ett nöjesfält och stojar och stimmar inför uppfart i just en Fritt Fall-attraktion:

Nu har jag använt den.)
 

… rem-symbolik:

Jag åkte inte bara vanliga Fritt Fall utan även den nya Ikaros-attraktionen, där man väl uppe i luften tiltas neråt, nittio grader, så att man har trynet ner mot asfalten i fallet.
Och precis innan jag ställde mig i den kön så hade jag haft en lång diskussion om godisremmar med min vän Erik Häggström, som stod i färd att inhandla ett par sockersöta hallonsnokar. Jag hävdade med bestämdhet att jag inte var en rem-människa, att jag tvärtom levt mitt liv som en aktiv icke-rem-människa och att jag vid varje givet tillfälle där remmens vara eller icke vara i människogommen kommit på tal tagit bestämt parti för att blotta tanken på att tugga sig igenom en hel godisrem är rent motbjudande.
Häggström å sin sida beskrev sig som en rem-människa, nästan först och främst: att han knappt kunde tänka sig en glädje renare än den man känner då en sockersöt rem börjar åla sig ner i matsmältningssystemet.
»Hur kan du ha levt ett helt liv utan att omfamna remmen?«, frågade han mig uppriktigt. »Hur kan du välja att leva ett rem-löst liv?«
På detta minns jag inte att jag hade något bra svar innan jag lommade till kön, samtidigt som han stannade kvar vid sin utkiksplats med remmar i vardera näve.
Och vad ser jag inte när jag nått toppen på detta Ikaros-nybygge och min sittstol tiltas fram i nittio grader så att jag har näbben riktad ner mot Stockholm, asfalten, utkiksplatsen där vännerna står och beskådar det hela? Jo, en Häggström som istället för att vinka glatt står och vevar en hallonrem ovanför huvudet, som vore den ett lasso.
Det blev så tydligt: min levnadsglade vän som omfamnade rem-livet (som ingen annan omfamnat rem-livet) stod tryggt och säkert med fötterna på jorden samtidigt som min rem-vägrande person hade trynet ner i asfalten och stod inför ett hundrametersfall som skulle kunna leda hela vägen in i den eviga REM-sömnen.
»Jag måste välja rem-livet«, tänkte jag innan jag slöt ögonen och föll fritt.
 

… nyutkomna snacksborgare:

Jag tycker att jag och min gode vän Sinan Akdag delar värderingsgrund till mångt och mycket. Därför var det otroligt överraskande att han i somras kom ut som snacksborgare under ett besök på Gröna Lund.
Vi hade tillbringat en heldag på nöjesfältet inför Elton Johns spelning i sensomras och hade precis köpt oss någonting att knapra på medan vi ställde oss på en lagom bra plats i folkvimlet, med någon halvtimme kvar till konserten. Efter bara ett par avslagna tuggor stod Sinan plötsligt i färd att vaska sin pappkartong med ljumna Hot Snacks med kommentaren »det är ju bara de tre första tuggorna som är goda«. Som tur var jag, hans kanske allra folkligaste vän, där och kunde avstyra en vaskning som (om den spelats in och blivit viral) hade kunnat fungera som kandidatur till den då vakanta M-partiledarposten.
 

… potentiella samarbete:

Visst blev det ett jubel när Elton John till slut klev ut på Gröna Lund-scenen, efter att folk stått upp och väntat i timmar så till den milda grad att fotsulorna börjat nötas ner till oigenkännelighet. Men som varumärkestänkande influencer så kunde man inte undgå att tänka sig att jublet blivit ännu större om någon PR-person innan dess klivit ut på scenen och berättat att »i samarbete med Scholl så rullar vi nu ut en tunn hinna av den senaste ›Gel-Active‹-gelen över asfalten framför scenen!«.
Tänk vilken glädje när folk efter timmar på den stenhårda asfalten äntligen kan unna sig att svikta fram och tillbaka på den tunna hinnan av gel.
Det hade verkligen kunnat bli sådana galna Oprah-scener där folk tjuter i högan sky och PR-personen vid micken bara pekar på alla hälkudde-utmattade individer och ropar »DU FÅR GEL!« och »DU FÅR GEL!«.
Om någon på Scholls marknadsavdelning läser det här så får ni gärna höra av er.
(Det finns säkert andra märken som pysslar med stötdämpande funktioner för fötter, men när det gäller just gel så har Scholl pissat in hela reviret.)
 

… Bob Dylan-vev:

Under den i efterhand legendariska festligheten #SumpanSkumpan, arrangerad i Erik Häggströms lägenhet, så lyckades tre grabbar barrikadera sig i köket tillsammans med en gitarr och en Bob Dylan-låtskatt i sina minnen.
Ett oförsvarbart beteende i de flesta sammanhang, förstås — om det inte är så att man skapar starkt innehåll på kuppen.
Och jag vet inte med er, men jag kan inte inte glädjas åt den närmast överdrivna framåtrotationen i den här gifen, när man betänker att det som sjungs är Dylan-strofen »Rubin’s in South America fighting for his—

—name!«. Aldrig har »name«-delen sjungits med sådant festligt eftertryck som när Häggströms flyger in med en dubbelhandad vev samtidigt som Sinan i sin okaraktäristiskt bakvända keps skiner upp med hela sitt gungande tryne.
 

… deppigaste icke-spaning:

Jag älskar mina föräldrar.
Jag vet att det är något av det mest uppenbara man kan slå fast, så jag tänkte bevisa det genom att peka på ett publicistiskt beslut i egenskap av son och portalägare.
Jag vet inte med er, men när jag som 27-åring kommer hem till mitt föräldrahem så är det roligt att se liv och rörelse; att det händer någonting, att allt verkar bra och att det rullar på med nya projekt och idéer och kanske att de diskuterar någon planerad resa.
Och ofta är det också någon liten renovering som planeras, någonting som ska fixas ute i stugan eller någon liten tur till Norge som ligger och puttrar i schemaläggningen. De håller igång, mina föräldrar, även när båda barnen flyttat ut.
Man försöker ju hålla koll på det, när man är hemma: att det inte finns några tecken på att samvaron verkar ha blivit tristare där hemma. Och aldrig brukar där finnas något att oroa sig för. De har det jättebra tillsammans, även efter att deras jättebebis till son slutat springa omkring i huset och försökt mjölkdricka hela familjeekonomin i botten. Allt tyder på det, vid varje visit.
Men när jag var hemma i höstas så bläddrade jag runt bland min fars oerhörda kartotek av diverse inspelningar av tv-program och filmer och blev lite… orolig.
Mina föräldrar har alltså inga hemmavarande barn men de har en 17 år och relativt livstrött katt som kämpar sig kvar vid livhanken… och… ja, det var inte odeppigt att beskåda den här sparade titeln i arkiven:

Inte blev det mycket muntrare av att titta in på förhandsvisningsbilden av programmet.

Riktigt rekordmörker noterar förstås mörker-finkännaren ett hack upp i inspelningsbiblioteket, där det ser ut som att någon skapat en mapp med titeln »Innan vi dör« som i  (fem) »saker vi borde passa på att se innan vi dör«. Men det handlar alltså om en teveserie vid det namnet som finns i fem delar.
Men av allt detta potentiella mörker gjordes alltså ingenting, för att jag älskar mina föräldrar så.
Nu har jag förvisso gjort innehåll av det vinklade mörkret till slut, kan en hävda, men jag har samtidigt betonat ytterligare ett antal gånger hur mycket jag älskar dem.
 

… resa:

Den till Kroatien i försomras var viktigast och mest helande, men den på sensommaren var bäst, när jag kryssade mig igenom centrala Europa med min syster för att sedan möta upp mina älskade (här betonas det igen!!!) föräldrar i Paris:

 

… utlandssemester-svennigaste frukost:

Den i Dubrovnik i somras, när solen gassade, temperaturen låg kring 28-strecket och jag specifikt bad om ett »table in the sun, please«.

Runt omkring mig smög asiater omkring och sökte skugga, iförda kepsar med helstängda huvudlag, som vore de V75-krakar.
 

… karikatyr:

Mycket oväntat hittade jag en karikatyr av mig själv, i en Pontus Lundkvist-seriebok:

 

… snålhet:

Min, när jag aldrig unnade mig att lägga 79 kronor på att ta mig en ordentlig genomläsning av Tidningen Nära:

Jag vet inte hur många exemplar jag stod och nafsade på under mina storhandlingar och jag behöver inte förklara hur mycket en rubrik som »Kishti Tomita: ›Fyra ärkeänglar stod runt mig‹« kittlar min läslust, men ändå tog jag inte det holistiska och 79 kronor dyra steget ner (upp?) i andevärlden.
 

… ansiktsigenkännings-mörker:

När jag gick in på mina sparade bilder i min mobiltelefon, taggade efter ansikten, och fann följande uppsättning av totalt bara nio människor:

Vi noterar att det är tre olika versioner av mitt anlete (+, ++ och kanske, med en snäll bedömare och hårfästet dolt bakom en mössa, +++?), ett par klasskamrater, mina båda föräldrar, en relativt ytligt bekant — och så tre andra människor.
De två tjejerna är deppigt nog kända från en och samma virala meme och den tredje individen, näst längst till vänster, är ingen mindre än vår vän från Tidningen Nära-numret som jag stått och tallat på så många gånger:

Distanshealar-Benny.
 

… smalaste spaning:

Tuff titel att ro hem, för driver man en portal som i åratal snöat in på att leverera slappa och allmängiltiga spaningar så har man kommit att uppskatta en riktigt skarpt smal spaning från ett riktigt nagelfarande kännaröga.
Och de smala spaningarna har haglat under året, från många olika håll och kanter.
Men givetvis hade den mytiska pseudonymen »Putto« (som under 2018 kanske lämnar Pirkt.se-kölvattnet för det lediga domännamnet Puttoportalen.se) det allra mest finkalibrerade ögat under 2017 då han lyckades—

—peka ut den mystiska Stock Photo-gråterskan—

—bakom den lånelättade—

—tanten Anneli från en annons.
 

… mest talande rubrik:

Ingenting sammanfattade det urspårade världsläget bättre än den här rekordslappa Metro-rubriken:

2018: »Nordkorea hotar på«.
 
 

… Always Sunny in Philadelphia-ögonblick:

När jag hjälpte min farbror att lasta in flera fat med riktigt gammal olja (som han haft i någon gammal oljepanna som inte längre var i bruk) i min farmor och farfars stuga utanför Sundsvall så var det svårt att inte tänka på +++++-avsnittet i Always Sunny in Philadelphia där de ska göra sig en hacka på oljepriserna.
 

… overkligaste:

Visst fick min gode vän utstå en del smädelser när han helt utan förvarning berättade att han höll på att ta jaktlicens.
Men inte nog. Inte när man betänker hur snabb denne unge man (som besitter en utstrålning som känns gravt inkompatibel med en älgstudsare) är med smädelsefingrarna i diverse chattgrupper, så fort någon tar ett steg utanför mittfåran.
Och när det avslöjades att han som en del i detta införskaffandet av en jägarlicens sprang omkring uppe på Norra berget i Sundsvall och sköt mot björnmål smidda i papp… ja, då borde han fått det hetare om öronen.

Det borde inte ha räckt med att konstatera det overkliga i det hela.
 

… slösaktigaste forum:

Instagrams story-funktion. I det flyktiga forumet, där alla spaningar försvinner efter tjugofyra timmar, har jag kastat ut mången trötta spaningar (som ju är levebrödet för den beständiga portalen Pirkt.se).
Jag hittade en nersparad spaning från Armémuseum i försomras, bara för att ni ska få se vad ni sluppit för nya lägstanivåer under året:




Jag lovar att slänga bort alla mina svaga i-farten-spaningar även under 2018.
 

… virala succé:

Genomslaget när jag unnade mig att också lägga ut en slapp spaning från Instagrams story-funktion på twitter:

Ny insikt: Staffan Lindeborg har Sveriges minst pixelkompatibla utseende??? pic.twitter.com/Ga309gmvea

— Erik Löfgren (@Pirkt) February 3, 2017

 

… lag:

Gruesome 442some.
 

… minst underbyggda konstaterande:

ST-krönikören Björn Brånfelts spaning om att Sundsvall—

—skulle vara hela Sveriges främsta musikstad, typ tack vare att Stiftelsen kommer ifrån krokarna och för att Jetbone är ute på turné.
 

… teve-tittar-personlighetsutveckling:

Min!
Jag började året som den här dejtpersonen:

Men som min teve-tittar-personlighet har utvecklats! Nu slänger jag mig bevisligen med Första Dejten-skärmdumpar och fler än en upplaga av Fredagsveven™ har refererat till diverse televiserad populärkultur; exempelvis gjordes det flintifierad identitetspolitik på faktumet att kvinna på kvinna lämnade den enda hårmässigt funktionsnedsatte bonden.
Om någon spottar ur sig något om »han den där yvige vinvevaren från ›Första Dejten‹-programmet«—

—så vet jag nu exakt vem som åsyftas.
Jag har bott i Stockholm i snart fyra år och tycker mig dessutom sitta på ett visst öga när det gäller att identifiera kändisar. Jag har sett väldigt många kända svenska stjärnor – men den mäktigaste upplevelsen av att ha sett en kändis var när jag såg en profil från just Första Dejten-programmet på ett café som jag satte mig på. Aldrig har jag känt mig så mitt i Sveriges kulturella epicentrum som då.
Dejtprogramsprofilen satt också på vad som såg ut som en ny dejt, vilket gjorde att det var lite som att mjuggkika på teve live.
 

… scarfbärare:

Med Erik Hamrén ute ur leken så går titeln i år till den alltid scarfprydde mannen från SVT-programmet »Tro, hopp och Kärlek«.

Den sjönsjungande mannen, som aldrig hade långt till att dra fram en gitarr i dejtsammanhang (han måste ha burit gitarren som i ett hölster; alltid redo att ryckas fram), misslyckades med att snärja sig en prästfru, men lyckades verkligen med att lansera sig som hela Sveriges tydligaste scarfbärare.
Det fanns inte en bildruta han inte bar scarf i. Han var med på flera olika dejter och hade flera olika scarfar, så till den milda grad att man var på vippen att börja misstänka att han kanske dolde en hemsk böld på halsen.
Vid ett tillfälle så utmanade han till och med hela idén med en scarf, som ju är att utstråla kontinental elegans, genom att bära scarfen tillsammans med en tajt knäppt funktionsryggsäck:

Kanske var det den scarf-funktionaliteten som Erik Hamrén (jag skrev Eric med C här först, innan jag raderade och skrev rätt, men visst är det så att folk som stavar Eric med C är scarfkompatibla personligheter?) hade behövt för att ha lyckats som förbundskapten för ett svenskt landslag med en tunnsmal pläd runt halsen.
 

… mest väntade snedkik:

I »Första Dejten« deltog en man som inledde med att säga att han »är 42« men att han »inte känner sig som 42«. Han svassade in i bild med ett långt och yvigt hår och hade någonting som antagligen var en hajfena eller åtminstone ett hajfenesubstitut i ett halsband. Han hade utstrålningen av någon som skulle kunna uttala »kitesurfing« med stumt »itesurfing« och ändå göra sig förstådd; att han liksom börjar förklara att »jag håller på med k—« och alla bara avbryter att »ja, jo, vi ser det«.
Han träffade en kvinna som förklarade att hon valt en synnerligen urringad klänning för att testa sin blinddejt; för att se ifall han verkligen var intresserad av henne och tittade henne i ögonen eller om han kollade…

… just där, ja.
Jag trodde att begreppet »skämskudde« var förlegat, men när jag såg det här så slet jag undermedvetet fram närmsta tygdon och försökte kväva mina ögon till döds.
 

… mörkaste Landet Runt-inslag:

Jag ville ju att succékonceptet [källa?] Fredagsveven™ skulle vara som ett veckovist Landet Runt-inslag dit folk kunde skicka sina yvigaste spaningar, men det drogs till sin spets när min gode vän Sinan (som bevisligen gjort ett starkt Pirkt.se-år) skickade in den här nyheten—

—om en man som försökt skjuta trynet av sig själv men som mirakulöst räddats så till den mildra grad att han kan gå runt som en kisande mullvad, tack vare en näbbtransplantation från en död man.
För mörkt. För Landet Runt-okompatibelt.
 

… diabetes-ansikte utåt:

2017 var året då Peter Jihde blev diabetesens ansikte utåt, via en lång process som – precis som sig bör – tog sin början i chokladilska–

–och som kulminerade då han lånades ut från TV4 för att kunna smälla ihop en diabetesgala för TV3, en gala som jag såg och som jag summerade så här:

Det går att säga mycket om diabetes och Jonatan Unge har gjort det roligast, men det är säkert bra att Peter Jihde försöker avdramatisera sjukdomen. Problemet är att hans bok om sjukdomen inte riktigt lyckas illustrera hur lugnt och normalt det är att ta sprutor:

 

… robotrelaterade oro:

De hyperintelligenta robotarna är här för att ta våra jobb och det kan ju förstås vara både skrämmande och inspirerande, beroende på hur man ser det. Själv anser jag mig inte vara så rädd för robotutvecklingen utan hoppas fortfarande att jag har ett par personlighetsmässiga konkurrensfördelar mot även den mest moderna av robotar.
Jag fattar att de kan hoppa högre och springa snabbare och lyfta tyngre, men den mänskliga faktorn har de väl ännu inte utvecklat?
Men så såg jag det här klippet:

Och den jäveln är precis lika bra som mig på att ligga och åma sig och tycka synd om sig själv efter att ha åkt på en trynstöt.
Då blir man orolig. Då blir man jävligt orolig.
 

… taktik:

Min taktik att klä mig otroligt burrigt omkring halsen (exempelvis med hjälp av en gigantisk Lenny Kravitz-sjal) när jag vet med mig att det finns risk för att jag – som besitter ett av norra Europas största huvud – måste prova en huvudbonad på stan bland folk:

 

… minst »down with the kids«-iga fråga:

När ett litet barn frågade ifall jag »var med i Panetoz« och jag svarade med frågan »vem i Panetoz?«.

 

… opluggade:

Det här var man lite spänd på:

 

… sammanfattning av en årsinsats:

 

… yvigaste vinrecension:

Äntligen ger respektabla DN oss yviga vindrickare som inte känner oss riktigt hemma i att beskriva olika jordiga toner en beskrivning som man kan slänga sig ledigt med. »Vinet har klunkvänlig energi!« kan man gasta för full hals samtidigt som rödtjut droppar ner från hakan och på skjortan.
 

… reportage:

När jag under min praktikperiod som lärare för sjundeklassare gav eleverna i uppgift att skriva porträtterande reportage och en av eleverna valde att låta reportaget handla om klassrummet.
Jag har aldrig porträtterats mer precist:

 

… minst patriotiska scroll:

Min gode vän Sinan Akdag är precis som jag från Sundsvall, men där jag fortfarande försöker värna mitt medelpadska arv så är Sinan känd för att ha kapat bort allt som liknar dialekt redan under sin första vecka som bosatt i Stockholm.
Och visst: att han inte går runt och ersätter u-ljud med ö-ljud må vara hänt — men i somras så tydliggjorde han sitt medelpadska avståndstagande på ett långt mer extremt sätt.
En dag när vi sågs så slängde han fram det här samtalsämnet, apropå ingenting:
»Såg ni att Sundsvall låg under vatten?«, frågade han. »Det var tydligen någon översvämning av något slag.«
De i sällskapet med medelpadska rötter blev förstås alldeles till sig, så som man blir när ens hemstad verkar ha gått och blivit ett nytt Atlantis över en regnig dag.
»Vad säger du? Vad har hänt???«, frågade en rädd och uppspelt frågekör.
»Äh, jag vet inte«, svarade Sinan lugnt. »Jag läste bara rubriken innan jag scrollade vidare.«
Inte ens när Sundsvalls existens är i fara och hela staden – inklusive hans barndomshem på Skönsmon – av allt att döma verkar rinna ut i Bottniska viken så orkar han uppbåda lokalpatriotism nog för ett ST.nu-klick.
 

… intellektuella tunggung:

 

… mest haltande fotbollsliknelse:

IFK Göteborgs mittfältskrigare Sebastian Eriksson kände att han hade hittat en riktigt bra liknelse, i våras när hans förre lagkamrat Gustav Engvall valt att lånas ut till Djurgården:

 

… sydeuropeiska fotbollsklubb:

Om jag fått en krona för alla rubriker jag läst om ex-allsvenska medelmåttor som åkt på en luddig utlandssejour och som några månader senare gråtit ut i tidningen om att de nu tänkt lämna Karabükspor eller Videoton efter att inte ha fått ut sin lön den tjugofemte enligt gängse svensk norm… ja, då hade jag nästan kunnat betala en av de löner som Apollon Larissas sportchef inte kunnat eller velat betala ut till typ Pierre Gallos svärson som gjort en lovande halvsäsong i Landskrona BoIS.
Det enda som är mindre roligt att läsa den typen av klassisk gammal proffsbesvikelse—

—hade väl varit ifall det var svenska ungdomar, proffs på att skära huvuden av folk, som klagade på att utlandssejouren inte alls blivit som de tänkt sig.
 

… rubriktecken:

Den gamla :P-gubben, känd från och lämpad för MSN-konversationer i mitten på 00-talet, gjorde oväntad comeback på Sveriges största sportsajt:

 

… lokaltidningsbild:

Den på Leif Jonsson i Naggen utanför Ånge, som balanserandes på ett ben tvingas trassla in sig i tomatplantorna sina för att få täckning:

Bilden är stark i sig, men riktigt genial blir journalistiken när Sundsvalls Tidning dessutom har illustrerat Leifs motpart i täckningsfrågan, kommunpampen Sten-Ove Danielsson, med den här bilden:

Har ni någonsin sett någon stå så bekvämt samtidigt som den pratar i sin täckningsstinna mobiltelefon? Jag vet inte hur man lyckas porträttera hur någon står med hjälp en enkel bild på personens överkropp – men man kan se att Sten-Ove Danielsson står rejält stadigt, med båda fötterna i marken. Det är en man som inte ens reflekterar över hur han står. Han bara står där, närmast demonstrativt självklart i kontexten, när man fortfarande har Leifs balansakt över tomatodlingarna på näthinnan.
Och helvete, vilket okynnessamtal denne Sten-Ove Danielsson ser ut att vara inne i. Han ser ut att lyssna med en sådan mättnad; som om han längtade efter att få lägga på.
Det finns noll procent uppskattning kring undret som är den moderna mobiltelefonin i den utstrålningen. Noll! Det är en bemedlad man av urbant snitt som år efter år har matats med perfekt mobiltäckning i sådan grad att han nu bara är mätt. Det är en man som är mätt på mobiltelefoni på det sätt man kan bli om man förätit sig på gräddtårta.
Han gör ju inte särskilt mycket på bilden, rent objektivt: han bara står där med mobilen mot örat. Men läser man bara lite mellan pixlarna så ser man ju tydligt hur han med sin mätta mobillättja bokstavligen pissar på Leif Jonsson i Naggen, som med tyngden över sitt gamla meniskkrånglande knä står och gastar in i fönsterrutan för att få kontakt med omvärlden.
Det är en journalistik som balanserar på en knivsegg mellan objektivt redogörande och ren uppvigling mot den mätte telefontalaren, som tack vare det geniala bildvalet har hela den medelpadska befolkningen emot sig. Är det kanske glesbygdens räddning? Att glesbygdsfrågan alltid tas upp i anslutning till en bild på en urban man som ser omåttligt däst ut, som om han sondmatats med närhet och lättillgänglighet sedan födseln och nu bara tar allt för givet? Så att läsarna på allvar börjar sympatisera och vurma för den lille mannen, som står med armbågen ner i några tomatsticklingar för att få en plupp på mobilens täckningsmätare.
 

… anti-influencer:

Det känns som att en av nycklarna för att kunna bli en influencer är att man tar hand om sin hy. Gärna att man kanske skriver om hur man tar hand om sin hy.
Jag hittade det här i mina utkast, om min hudrutin:
Jag [i juni månad, då jag var smäckert solkysst efter att ha lagt en tidig grund via en veckas sydeuropeiskt sollapande redan under försommaren]: »Nu ska jag bli noggrann med hudvård och sånt; unna mig att köpa riktiga produkter för att alltid försöka få huden att ha en sån här härlig lyster över näbben!«
Jag [nu, i december månad, när jag sitter med det glåmiga skenet från en laptop som enda ljuskälla i ett likgrått tryne vars hud växlar mellan att frasa som en skinnömsande orm och att formligen blänka av fett, som en slarvigt ursköljd stekpanna. Jag surfar på en gammal Passagen-liknande sida som sammanställer vilka olika gratispremier man kan tillskansa sig om man börjar prenumerera på ett magasin och muttrar för mig själv]: »Det var väl själva fa—an att man inte kan få nypa åt sig en gratistub av nåt att ha i ansiktet.«
 

… privatlivs-meme:

Summeringen av Pirkt.se-året har hittills värnat det egna privatlivets helgd, på ett sätt som alls inte är karaktäristiskt för denna portal. Vanligtvis vänder ju redaktionsledningen på tumregeln »var personlig, aldrig privat« till att istället lyda »var privat, aldrig personlig, då du saknar personlighet«.
Och det är ju ett faktum att jag inte längre är i det förhållande jag var i under omkring fyra år. Det tog slut i april och jag smattrade på om det i ett inlägg (enligt ovanstående tumregel), ett inlägg som jag aldrig kommer att gå tillbaka och ögna igenom, än mindre länka till; jag kan bara hoppas att det blev någorlunda rättvisande och vettigt.
En av de jobbiga tankar som slog en inledningsvis var förstås att »fan: vi kommer ju fortfarande att studera på samma universitet«. Men tankarna på hur eventuellt jobbigt det eventuellt skulle bli att se henne strosa omkring där försvann ganska snabbt då jag axelryckande konstaterade att 1) inte har några egentliga problem med att ses och 2) universitetsområdet är stort och enligt uppgift så ska över 70 000 individer studera på SU, vilket borde innebära att risken att springa på varandra med någon sorts regelbundenhet är relativt liten.
Men så började skolan. Jag var där en dag tidigt för att låna en bok och hann knappt in i universitetsbiblioteket förrän: PANG! Träff direkt. Vi pratade ett tag, jag stannade i biblioteket, sedan när jag skulle promenera därifrån och ut genom snurrdörrarna – en sträcka på omkring trettio meter – så sa det PANG igen! Ny träff!
Två träffar på vad som måste ha varit fyrtio meter aktivt promenerande på universitetsområdet. Dagen därpå likadant: två nya träffar, på bara några minuters aktiv exponering i korridorssammanhang! Det var verkligen en helt osannolik träff-per-promenad-ratio, samtidigt som jag alltid lyckades lomma omkring symboliskt ensam samtidigt som hon kom med sällskapsschwung i steget, inte sällan med sin nya kärlek vid sin sida.
Så efter två dagar av konstant ihopspringande gjorde jag den: årets privatlivs-meme.

Jag är mycket nöjd med den – och enligt portalens tumregel, som sitter inskriven i ett broderi över redaktionsdesken, så måste den också publiceras.
(Dag tre var det dock lugnt igen, träffration har lagt sig på rimliga nivåer och allt har varit frid och fröjd sedan dess. Och när för mina vänner summerat 2017 på ett privatlivsplan så har det faktiskt varit ett bra år. Men en bra privatlivs-meme är en bra privatlivs-meme.)
 

… uteblivna nylansering:

Jag klev ut på lägenhetsmarknaden tidigt, för att byta min plötsligt alldeles för stora och dyra lägenhet mot någonting mindre (och halvåret ute på den marknaden är värd ett inlägg i sig, längre fram). Men själva nylanseringen ute på den äktenskapliga marknaden dröjde. Och dröjde. »Jag tänker aldrig skaffa Tinder«, proklamerade jag tidigt och lade istället ut texten om att saker och ting »måste ske organiskt«, som vore jag en Fair Trade-farmare.
Efter en organisk sommar så smög sig dock höstmörkret in. »Första oktober, kanske«, sa jag, angående en eventuell Tinder-lansering. »Första november! Det är ett bra datum«, slog jag fast. Första december passerade mitt i ett flyttkaos och var aldrig aktuellt, första januari hade ju varit symboliskt och på alla sätt passande för en nystart, men även det datumet kom och passerade.
Jag antar att jag innerst inne går runt och väntar på att — och håll i er nu för nu blir det privat! — dejtingappen Tinder ska börja tillåta att man använder gifar som profilbilder, för att en lansering ska kännas både pompös och nystartande nog.
Jag vill inte smyga ut på en marknad med något gammal ex-taget foto på min icke-rynkiga 23-års-anlete — jag vill att mitt rynkiga ägg av hud (officiell tagline för mitt utseende) ska kliva ut ur röken på en gammal Sikta mot Stjärnorna-scen:

 

… löfte:

2018 ska bli ett bättre Pirkt.se-år.