Det ska tydligen spelas VM i Football Manager, fick jag veta i ett mejl.

Sverige ska skicka Markus Carlsson, 33, från Hammarö som förbundskapten. 

Jag funderade lite på hur det kunnat gå om man skickat några av mina spelkamrater.

Johan Martinsson, 28, Sundsvall:

Min gode vän Johan Martinsson har snärjt sig en roll på GIF Sundsvalls kansli, vilket vi får anta är tänkt att fungera som en utmärkt språngbräda till att på sikt ta över en allsmäktig roll som manager i klubben.
Vi får anta detta då Johan Martinsson är den mest frekventa Football Manager-spelare jag känner. Det finns aldrig en håltimme som inte kan slås ihjäl med några snabba tryck på mellanslagstangenten, vilket får honom att susa i ilfart igenom säsongerna; inte sällan på vingliga färder som slutar med fullskaliga dikeskörningar med medföljande virtuell arbetslöshet. Hade Johans siffror på Football Manager räknats med i den offentliga svenska statistiken så hade det tvingat Magdalena Andersson att genomföra konkreta arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Han har fått sparken så många gånger att han till och med tvingats effektivisera sitt språkbruk för att snabbt kunna förklara sin senaste dikeskörning, vilket tvingat fram ett helt nytt uttryck. Uttrycket »åka på gulblå«, som syftar till att spelskärmen – som alltid är färgad i det tränade lagets färger – plötsligt förändras till färgen av ens hemland (i det här fallet gul och blå) när man fått sparken.
Man trycker på mellanslagstangenten, vilket skickar en framåt i tiden, och möts av en gulblått färgkodad spelskärm: man har fått sparken.
Man har »åkt på gulblå«.
Eller: man och man. Gångerna som jag – en försiktigt tassande och eftertänksam FM-spelare – har åkt på gulblå är väldigt fåtaliga. Johan är däremot en spelare som inte trycker på mellanslagstangenten så mycket som han hamrar ner den (ryktena säger att han vid varje datorköp köper till en handfull mellanslagstangenter, på grund av förväntat slitage), något som i princip omöjliggör eftertanke och reflektion – vilket leder till höga toppar och djupa och inte sällan blågula dalar.
Och den ständiga närheten till den blågula skärmen – detta balanserande på en gulblåfärgad lina – får honom att ha oerhört nära till kokningen.
Och den mest ikoniska FM-kokning jag fått uppleva finns faktiskt nersparkad som rörlig bild.
Scenen är sådan att Johan sitter djupt ihopsäckad över sin dataskärm, märkbart påverkad av att hans lag – som är inne i en tung period – befinner sig i underläge med 0–1 mot Djurgården. I ett simultant fönster på dataskärmen blinkar det till från vad som måste ha varit MSN Messenger. Det är en gammal kvinnlig skolkamrat som oväntat, från ingenstans!, har skickat iväg en »hur är läget?«-trevare, varpå Johan yppar denna bevingade ordföljd:
»DET ÄR EN GÅNG VARTANNAT ÅR HON SKRIVER OCH DET ÄR PRECIS NU NÄR MAN LIGGER UNDER MOT GÅRDEN BORTA!«
Därpå tar det inte många sekunder tills att DIF-backen Kebba Ceesay smyger fram och petar in ett 2–0-mål på dataskärmen, varefter följande skakande scener utspelar sig:

[Syntolkning: Två olika tidningar vevas iväg, susandes förbi mig och en tredje vän, och smäller in i varsin vägg i det lilla pojkrummet.]
Så hur hade det sett ut om man skickat denne kokningsbenägne och yvige snabbtryckare till världsmästerskapen i FM?
Utan att veta säkert så skulle jag med visst fog spekulera i att Johan sin vana trogen hade suttit och smattrat på mellanslagstangenten och gastat »FORTSÄTT« i örat på varenda armenier som velat ta sin tid och fila lite på taktiken inför en match. Och att han endera gått och vunnit hela turneringen, ridandes på en enda lång våg av snabbt framklickat momentum (mindre troligt), eller åkt på gulblå i princip direkt (mer troligt); att han mellanslagssmattrat sig över stupet, mumlandes okvädesord och kanske kringkastandes en och annan tidning.
Fotnot: Jag vet inte hur VM i FM går till, jag antar att man tränar landslag, men om det är så att man får ta över ett klubblag så lär ett och annat världsmästerskapsrekord slås ifall Johan Martinsson skulle skickas från svenskt håll. Ingen omsätter så många spelare som honom. Ingen nyckelspelare är för viktig för att inte skeppa, inget kollektiv kan inte byggas om från grunden och inget läge är icke-optimalt för att ta in gratisspelare, free transfers, från den arbetslösa marknaden: vad Johan kallar för att »nypa nån freeare« (plural, ja: han plockar dem så som vanliga människor plockar mandariner i en mataffär).
När en stor spelskandal uppdagades i Finland så beskrevs det hur AC Allianssi plötsligt, från ingenstans, plockade in en handfull belgare – från en match till en annan. Så är det hela sommaren i de virtuella fotbollslag som Johan Martinsson tillåts basa över; folk väller in och ut ur omklädningsrumsdörren, vissa spelare syns aldrig till igen efter en svag försäsongsinsats, vissa tvingas en blankmåndag kliva in i omklädningsrummet och bistert konstatera att tre U21-landslagsmeriterade men nu 26-åriga rumäner samsas om den plats i omklädningsrummet som så sent som igår var dennes egen. Det är ett fotbollsmässigt Nya Karolinska-bygge som aldrig blir färdigt utan som alltid kan filas på – till oerhörda kostnader för spelarnas mentala hälsa och för Johans egen jobbsäkerhet.
 

Sebastian Höglund, 28, Sundsvall:

Min andra FM-spelande vän från Medelpad, som likt jag duckade undan flygande tidningar i den rörliga bilden ovan, är Martinssons raka motsats. Där Johan bygger yvigt och frejdigt bygger Sebastian så pass solida kollektiv att det gränsar till det osportsliga.
Tänk er ett 2008 års Stoke, byggt enbart på fysik och långa inkast – och så gångrar ni det med grisigheten hos Ljungskiles allsvenska upplaga från samma år. Jag vet inte vad han har laddat ner för tilläggsverktyg till sin jättelika gamla PC (som låter som ett vindkraftverk) för att kunna göra det: men han sitter på en algoritm som gör att när han klickar sig in i Football Managers spelarsökning så har han en färdig mall, hämtad från verkligheten, som är skapt efter den gamla Ljungskile-backen och -heffaklumpen Markus Senften.
Han hittar sig snabbt ett par spelare av denna Senften-mall, som besitter benstommar kraftiga som trädstammar, sätter ett par i varje lagdel och anser sig sedan vara färdig med lagbygget.
Och eftersom Football Manager i alla tider haft en snedfördelad syn på hur viktigt det är med groteskt starka bollvinnare så räcker det alldeles utmärkt att medelst lyftkran ställa ner ett fyrmannablock centralt och lugnt luta sig tillbaka.
Sedan sitter han bara där och mjuggflinar (ingen kan flina i mjugg som Sebastian) när hans kött- och bollätare sakta men säkert tuggar i sig ens eget bollrullande, framtidsorienterade och publikfriande lag.
Han skulle antagligen ha en bra chans att gå riktigt långt i ett VM, om det inte vore så att hans Kalle Karlsson-taktikbloggande konkurrenter på plats omöjligen hade tolererat att en mjuggflinande medelpading tillåtits ta med en Senften-mall byggd på egensmattrad PC-kod in i spelservern.
 

Per Bohman, 29, Karlskrona:

Sveriges mest bortskämde FM-spelare skulle förvänta sig att bli ledsagad genom turneringen av sina VM-konkurrenter, precis som jag och Patrik Dokk (nedan) vägledde honom in med stödhjul på FM-scenen härom året. Den allsvenske analytikern – som gärna berättar för allsvenska tränare och profiler hur de bör göra – fick ta över det självspelande pianot Malmö FF när vi startade vår nätanslutna treklav, men höll trots det på att slå an ett antal riktigt falska toner inledningsvis. »Ska jag sälja honom?«, frågade Bohman stissigt, stup i kvarten, så fort det kom ett bud på någon av hans spelare, som vore han stöpt i samma höftskjutande form som min vän Johan ovan; beredd att omvandla den trygga och fredade storklubbszonen i MFF till en saloon med ständigt vajande svängdörrar.
När stödhjulen möjliggjort att han kommit upp i fart så tog han förvisso —vad kan det ha varit— nio av tio SM-guld på det förra FM-spelet, men det är lite med FM-spelare som tar över Malmö FF som det är med fondmäklare: deras jobb hade kunnat utföras av en oskolad primat.
På det nya spelet – som jag antar kräver lite mer av fotbollsanalytikern; mer än att kunna stapla upp fem punkter i en kvällstidning efter en match – så har hans Malmö FF bara tagit ett av fyra SM-guld. Istället har IFK Norrköping, tränat av ett unisont hyllat geni som vi ska redogöra för längre ner, tagit hem två av dessa pokaler och har dessutom minst en girig näve på en tredje, då bara ett par matcher återstår av en allsvensk säsong som har tagit misstänkt lång tid att spela kvar. Misstänkt så tillvida att en tränare för ett avsågat MFF plötsligt blivit väldigt upptagen och knappt aldrig längre kan ses för tidigare så uppskattade FM-sessioner.
Speciellt misstänkt då Bohman redan tidigare under samma innevarande FM-säsong visat upp ett beteende som fått en utslängd ur många etablerade FM-sammanhang, då han mitt under en 0–3-förlust mot en viss demontränares IFK Norrköping helt sonika vek ihop sin dator, reste sig upp och lämnade lägenheten.
Hur det gått i ett VM-deltagande? Hade nog kunnat få med sig viss respekt in i tävlingen då det säkerligen tisslats och tasslats om att han besitter en av Sveriges allra starkaste fotbollsanalytiska pennor — men ganska snart hade det nog stått klart att det inte automatiskt går att överföra till datoriserat taktikskapande. Förutsägelse: ut ur gruppspelet efter två spelade matcher, ut genom spelsalen halvvägs igenom den tredje, vid underläge 0–3.
 

Patrik Dokk, 29, Stockholm:

Har väldigt orättvist blivit Pirkt.se-bilden av en arbetslös FM-spelare, efter att hans digitalt flintifierade profilbild—

—publicerats tidigare.
Men faktum är att Patrik kanske är den av mina FM-spelande vänner som skulle kunna gå allra längst i ett VM-slutspel. Där det med Martinsson (bokkastande yvighet), Sebastian (ogint mjuggflinande) och Bohman (mid-förlust-lämningar av spelsalen) finns reella risker till att deras beteende leder till diskvalificeringar eller bara allmänt dålig stämning så besitter Patrik en svåridentifierad likeability som bara drabbar alla och envar. Skulle därigenom kunna smyga med ostört, utan risk för att ställa till den ena eller andra scenen, och kan väl där bli farlig med sin FM-förmåga att göra mycket med otroligt lite.
Som jag beskrev ovan så spelade jag, Patrik och Bohman omkring ett virtuellt decennium av det förra spelet, men där jag under år 2025 hade ett IFK Norrköping fyllt av franska och mexikanska landslagsstjärnor så kämpade Patrik fortfarande på med medelmåttiga 31-åringar som Jesper Manns och dylika allsvenska vattenbärare — och hamnade ändå före mig i tabellen.
Kan man tälja guld ur trötta Jeppe Manns-figurer har man nog, till skillnad från AC Alliannsi-lagbyggare och Senften-mall-fifflande mjuggflinare, i ett VM-slutspel att göra.
 

Erik Löfgren, 27, Sundsvall:

Det unisont hyllade demontränargeni som nämnts i förbifarten ovan var förstås jag själv. Och nog brukar jag vanligtvis kunna leta fel och brister hos mig själv, men det är när det gäller världsliga ting som min personlighet och mina insatser i det verkliga livet – inte när det gäller mig som Football Manager-spelare.
Det enda som skulle kunna ligga mig i fatet om jag hade skickats till en VM-turnering är min stora FM-akilleshäl sedan ungdomen: middagarna. Min vän Sebastian summerade det så här idag, när VM-ämnet kom på tal:

Och ska jag motvilligt erkänna en brist som FM-spelare så är det att jag under fler än en nätuppkopplad FM-spelkväll i ungdomen har råkat skriva »brb« i chatten, tänkt att jag bara ska slänga i mig en snabb middag och återvända, men sedan mötts av en storskaligt uppdukad fredags- eller lördagsmiddag och därigenom blivit sittande vid matbordet över såväl förrätt som varmrätt och ibland kanske till och med en efterrätt.
Någon timme senare har jag, väl medveten om att jag begått grovt våld på begreppet »brb«, krupit tillbaka med svansen mellan benen och emottagit smädelseharanger som aldrig velat ta slut och beskrivningar om hur Johan varit tvungen att byta mellanslagstangent två gånger på grund av sitt envetna smattrande under min långvariga paus.
Så ja: det är väl egentligen bara middagarna emot.