»MAESTRO!«
Jag tittar upp från mobiltelefonen och ser en Willys-anställd man i medelåldern stå och skina tio-femton meter bort, precis vid öppningen till varulagret.
Jag tror att våra blickar möts och jag antar att jag utstrålar den sortens överrumpling som man nästan bara kan se hos den unge man av folklig härkomst som misstänker att han just titulerats »maestro«. Jag vänder snabbt på huvudet för att se ifall någon står runt omkring mig, någon med en mer tydligt »maestro«-kompatibel aura, kanske någon i cape, eller åtminstone en extravagant sjal, men nej: bakom mig står bara en pall med äggkartonger, till vänster en frysdisk.
Det är bara jag här. Jag är inmålad i ett hörn av ägg och frysta potatisrätter. Jag måste vara »Maestro«, tänker jag, samtidigt som den gladlynte mannen i Willys-kläderna glider baklänges in i varulagret på en pallyftare.
Är det så lågt »maestro«-ribban har sjunkit, undrar jag, och drar lite i bomullstyget under halsen: att det räcker med en svart polo?
Visst kan den fortfarande fylla sin funktion då man kommer något oförberedd till ett seminarium på universitetet. Det är – tack vare och på grund av de patriarkala polostrukturerna − svårare att säga emot en flintifierad man i en svart polotröja, oavsett hur yvigt ogrundad hans utläggning må vara.
(En gång när jag lade upp en bild på mig själv i just en svart polotröja [en bild som också innefattade en katt, det måste sägas, som för att rättfärdiga bild-på-sig-själv-uppladdandet] så kommenterade en av mina mer skarpsinnade och spaningssugna vänner att den »finska litteraturvetarmätaren slår i taket!« och han hade någonting i det. Och är det någon man ogärna går i intellektuell klinch med så är det en finsk litteraturvetare.)
Men att det skulle räcka för ett »maestro«-utrop? En blanktisdagskväll på väg mot mejeriavdelningen på Willys?
Det var överraskande.
 
Det är också oklart ifall ett ivägsluppet »maestro« från en Willys-anställd, som knappt ens behöver ha varit riktat till mig (kanske stod Daniel Majstorovic och sträckte sig efter en proteinpudding längre bort), ska räcka för ett långt inlägg på den här portalen.
Men jag vill flagga för att det är den här nivån vi får vänja oss vid framöver, för jag är för tillfället förpassad till den verklighet som alla er andra där ute i åtta-timmar-per-dag-proletariatet. Jag läser just nu en kurs i makroekonomi och det har inneburit att jag tvingats sitta hela dagarna i skolan, men också att jag varit tvungen att borsta av en algebraisk del av hjärnan som under åtta år fått ligga orörd under lager och åter lager av damm.
Det enda jag verkligen kände igen av det vi lärde oss under den första veckans intensiva föreläsande och seminariearbetande var när föreläsaren nämnde att Sverige och de övriga EU-länderna genomgick en »dubbeldipp« kring finanskrisen 2008.
För då vaknade min meme-skapande del av hjärnan till och ville hjälpa till med tankeverksamheten:

[Syntolkning: Finansminister Anders Borg dubbeldippar.]
Contentdelen av min hjärna har ju gått på högvarv i alla de åtta år som gått sedan jag lämnade gymnasiet och allt vad Matematik A, B och C heter bakom mig, så kommer det någonting om just »dubbeldippen« på tentan så har jag åtminstone tillskansat mig ett poäng.
När jag läste kursen i internationella relationer så försökte jag mig på att förklara det allsvenska övergångsfönstret ur realistiska, liberalistiska och konstruktivistiska synsätt – för en GIF-kopplad och därmed djupare inlärning – och kanske är det så jag måste ta mig an även makroekonomin.
Så om det finns några nationalekonomer där ute som kan förklara GIF Sundsvalls ekonomiska bekymmer med hjälp av IS-LM-kurvan så får ni hemskt gärna höra av er.
Eller: ekonomiska bekymmer och bekymmer, förresten. De lär ju snart vara lösta, efter att klubben råkat lansera den här—

—kampanjen på sitt Instagram-konto.
Nu är det ju med hundraprocentig sannolikhet någon form av spam som letat sig in på GIF-kontot, men det här montaget når för högt över +++-spärren för att inte göras: