Det finns en gräns för hur mycket en hjärna kan ta in, bearbeta och sedan analysera i skrift.
Min passerades någon gång vid halv fem-snåret i eftermiddags. Då återstod ändå den mest nervösa slutkvart jag kanske någonsin har upplevt. Med hjälp av dubbla skärmar tvingades jag uppleva dubbla jätteräddningar av ÖFK-målvakten Andreas Andersson; samme heroiske burväktare som under slutsekunderna sprang upp på en hörna och lämnade det egna målet öppet, vilket (om J-Södra kontrat och avgjort) lär ha kunna lett till att det medelpadska hemvärnet klivit in i republiken Jämtland med dragna vapen.
Nej, jag ska inte ens börja försöka bena ut alla känslor som hann kännas idag. Det finns en fortsatt allsvensk morgondag för det.
Allt jag vill göra är att spara ner glädjescenerna från firandet för eftervärlden. Jag har tittat på scenerna tio gånger om; från när slutsignalen går mellan J-Södra och Östersund, när kontraktet är säkrat, när allt släpper. När stjärnor som Eric Larsson och Marcus Danielsson får känna att de lämnar klubben på rätt sätt och när lokalt förankrade hjältar som Linus Hallenius och David Myrestam får skrika ut sin glädje över att de räddat kvar sin klubb i finrummet.
Och när Joel Cedergren, som varit så kritiserad och ifrågasatt, bara får… fullständig feeling. 
Jag har väldigt sällan blivit så glad över att se någon glad.
Jag har försökt sammanställa de bästa glädjemomenten i rörliga bilder.
 

Glädjescener.gif:

Jag kan inte allt om kärlek och är kanske inte i position att ge någon råd, men jag tror att man är ganska rätt ute om man försöker hitta sig någon som tittar på en på samma sätt som Joel Cedergren tittar på Romain Gall efter säkrat allsvenskt kontrakt:

Jag kan inte titta nog på scenerna när Joel springer ut på planen. Jag trodde att jag visste vad det innebar att ha »stuns i steget«, men det var innan jag såg hur Joel Cedergren unnade sig en regelrätt höjdhoppsansats när han går in för att krama om materialförvaltaren Morgan Eriksson:

Tittar man bara på de fem-sex första snabba stegen, som dessutom bågar lite lätt i sidled, så är det helt omöjligt att avgöra ifall Joel ska krama om en materialare eller försöka saxa över 1,90.
Och även om glädjen förstås måste varit som allra starkast och renast under TV-pucks-rusningen mot supportrarna så höll den euforiska känslan i sig in i omklädningsrummet, där Cedergren – vars fru är från Brasilien – fick visa upp såväl sina mjuka samba-leder, som här i det dansanta taktklappandet—

—som den för en lycklig allsvensk tränare mer väntade raise the roof-veven:

Jag slogs av det när jag såg scenerna för första gången: att Joel Cedergren hade så mycket positiv energi att han knappt visste vad han skulle göra av allt, vilket gjorde att han – så fort han lämnades ensam för en sekund – stod och vevade euforiskt, ut i rymden – precis som en överlycklig The Sims-gubbe hade gjort om man lämnat honom utan uppsikt.
Och jag har sällan blivit mer nöjd med en animation.

Det här är Joel, men det skulle kunna vara jag, det skulle kunna vara vilken GIF-supporter som helst:
Knallgrön The Sims-plupp över huvudet. Maximal glädje, maximal lättnad.
GIF Sundsvall har en tränare vars 3-4-3-modell inte är utan brister, som rätt ofta gör konstiga (eller inga) byten – men de har en tränare som bryr sig någonting alldeles fruktansvärt om klubben och som just räddat den kvar i allsvenskan.
Jag är otroligt glad och tacksam för det.