Att Fredagsveven™ ska vara frampenslad med lätta, flyfingrade drag ingår i dess natur. Mellan raderna ska man kunna känna att det lackar mot helg och ledighet och spaningarna får gärna vara av den sortens mentala slapphet som infinner sig efter den första halvan av den första helgölen. Mitt under läppjandet på den första ölen så kanske man någonstans kan inse att den spaning som en bordskamrat spiller ur sig inte är urstark, knappt ens duglig – men ens snabbförslappade hjärna väljer att ignorera det faktumet och unnar sig istället att chuckla till ändå.
Så är tanken att Fredagsveven™ ska fungera. Då jag nyss påbörjat en kurs i makroekonomi hade jag egentligen velat rita upp en graf efter en algebraisk ekvation, men i ord sammanfattat så ska slappheten i spaningarna vägas upp av den upplevda framåtrotationen som fredagseftermiddagen erbjuder och kunna bli till en positiv slutprodukt.
Det är tanken. Stoj och stim, allmänt lättsam stämning.
Därför var det en utmaning för fredagens upplaga att den skulle föranledas av en bodelning på fredagseftermiddagen.
Det finns, enligt världens samlade expertis på astrofysik, väldigt få former av fel framåtrotation, men ändå var jag rädd att jag skulle kunna sitta här och känna just fel typ av framåtrotation idag; den typ som Prins John tvingas uppleva när han susar fram i en orm- och repdriven säng, gastandes »VAKTER! ALLT MITT GULD!«—

—samtidigt som någon flyr iväg med alla ens tillgångar.
Men så blev det inte. Bodelningen – som skjutits på i, ja-vad-blir-det, ett halvår?, för att jag nu äntligen tror mig ha någonstans att flytta till – gick väldigt civiliserat till och vid knappt något tillfälle blev jag tvungen att uttrycka den här Prins John-»gulp«-minen över att anspråk gjordes på något jag ville ta strid för.

(Om Fredagsveven™ inte skulle anses bidra med någonting i spaningsväg så tycker jag att den åtminstone ska ha heder för att den bistår Internet-kulturen med några saknade gifar.)
Nej, snarare än den panikslagna Prins John-framåtrotationen (som är sällsynt, det ska sägas) så är det istället en sakta igångtumlande framåtrotation som möjliggör den här veckans upplaga av vad Resumé.se säkerligen skulle kategorisera som ett succéprojekt.
Hjulen är i rullning och jag kan inte se vad som skulle omöjliggöra en genomförd flytt, nu när all pappersexercis varit inne för kontrollräkning i uppemot en månad.
(Mer om Resumé.se:s låga hyllningsribba längre ner.)

Efter den långa utläggningen är det kanske läge att slänga fram sitt allra starkaste content, för att bibehålla läsarnas intresse.
Precis som förra veckan – då hans smädelse tog hem det nyinstiftade veckopriset för skickligt chattsmädande – så är det mytiska signaturen »Putto« som står för det.

En riktigt stor contentskapare kan skapa content även ur den mest bläddra-förbi-vänliga reklamartikel i en tidning.
Och här har signaturen »Putto« identifierat en rekordspecifik liten bildlögn, där den i artikeln beskrivna »Anneli« – som sänkt sin räntekostnad så till den milda grad att hon blivit tårmild – är porträtterad av—

—en—

—vanlig Stock Photo-lånad räntegråterska.
Ännu en urstark contentvecka av denne »Putto« (som på sina håll beskrivs som en »online-contentets Elena Ferrante«-pseudonym) som Pirkt.se kan kapitalisera på.
Flera gånger i veckan ifrågasätter en tredje vän faktumet att jag har en portal, samtidigt som denne »Putto« är portallös. Jag har själv stämt in i hyllningskören och visat på att det finns—

—en perfekt domän ledig på den vida webben.
Och jag tänkte att jag kunde uppmana till att alla som vill att Internet breddas med en riktig kvalitetsportal på bokstaven P (jag vet hur mycket han själv gillar smeknamnet »Putto«, så även om det inte blir just Puttoportalen.se lär det bli något i faggorna) kommenterar ett +1 i kommentarsfältet nedan, för att visa ert stöd och för att sätta press på honom.
Skulle han skaffa sig en egen portal skulle det också tvinga den här redaktionsledningen att lyfta sitt eget contentskapande då tillgången till den enkla »Putto«-snyltningen skulle strypas.

Jag vet inte vad de digitala arkeologerna i framtiden kommer att gräva fram från detta nådens år 2017, men om det skulle vara så att de skulle råka gräva fram en liten notis i en Metro, från en blanktisdag i sena oktober, så skulle de nog–

—kunna packa ihop och gå hem.
Hittar de den lilla notisen — ja, då har de känslan av året summerad och klar. Att Nordkorea hotar om att spränga världen i bitar placeras längst ner i en spalt, i en liten blänkare — med rubriken »Nordkorea hotar vidare«.
Den här notisrubriken är skriven med en så imponerande precis slapphet. Nog slapp för att beskriva gemene mans lite mätta uppfattning i frågan (»ja, det där hotandet har de väl hållit på med ett tag nu?«) utan att gå över den hårfina slapphetsgränsen, vilket hade varit att sätta rubriken »Nordkorea hotar på«.

Dagens bodelning aktualiserar faktumet att jag snart (förhoppningsvis) kommer att behöva inreda en ny lägenhet och försöka sätta min egen särprägel på den.
Jag har en del tankar, spontant, men en jag skulle behöva lite input kring är att jag har långtgående funderingar på att smälla upp den Pirkt.se-avklädda kokgubben som fondtapet—

—längsmed någon av väggarna.
Tankar?

#MeToo-rörelsen har knappt lämnat en människa helt oberörd och orkanstyrkan har nått sådana nivåer att till och med ett av den svenska kulturens allra solidaste fundament höll på att skaka sönder.
Men jo: Doobidoo-säsongen får – trots att Lasse Kronér ertappats med halva underarmen i den sexuellt trakasserande syltburken – gå i mål innan SVT får göra en utvärdering.
Kanske efter att SVT-cheferna tagit del av Janne Schaffers väldigt specifika inlägg i debatten, om att program som—

—spelats in just den femte juni alltid borde ha rätt att sändas.
Hur som helst. I förra veckan fick jag en länk delad till mig från mediebranschsajten Resumé.se; en säker källa för den som vill hitta några av de allra sämsta vinklarna på aktuella jättenyheter. Som exempelvis dagen efter terrordådet på Drottninggatan, då en kunde förkovra sig i den här rubriken:

Det finns alltid en PR-insats att hylla. Alltid.
Så även kring #MeToo, förstås, vilket min vän gjorde mig uppmärksam på:

Jag var på själva manifestationen på Sergels Torg förrförra söndagen, den var väldigt stark och välordnad, och det är klart att en sådan snabbt ihopslängd manifestation behöver hjälp med »kommunikationen«: att de vill nå ut med sitt budskap snabbt. Det har jag inga problem med. De hör av sig till en reklamar-skola, fine, visst: inga problem.
Men att slänga på dessa reklamarstudenters verk en succéladdad »SÅ SKAPADE«-rubrikinledning, som om de verkligen låg bakom ett fenomen, när vad de gjorde var detta:

Det är väl ändå svårt att inte störa sig lite på.
Sammanfattningsvis: ribban för att PR-människor ska hyllas för sina insatser är en av de allra, allra lägsta i Sverige.
Men med det sagt så är det nu dags att Pirkt.se kryper till det reklamarhyllande korset.
För när min gode vän och Fredagsveven™-berikare skickade mig den här bilden i veckan—

—så slogs jag av hur snabbfotade det luddiga företaget Bic måste ha varit när de, någon halvvecka in på #MeToo-rörelsens ordentliga igångrullande, tapetserade tunnelbanan med rakhyvlar för »mjukare män«.
Den nya, moderna, inkännande och – just det – mjukare mannen hann knappt skapas som ideal förrän Bic var där med sin jätteannons. Samtidigt som den trötta och bekväma jätten på marknaden, Gillette, med en däst suck lutade sig tillbaka i tronen.
De kör, mig veterligen, fortfarande på med sina tuffa, hårda och kallt avskalade tv-annonser där Neymar blir vådaskjuten med en boll i trynet, samtidigt som den gamle hustrumisshandlaren Tiger Woods frontar hela märket.
Gillette behöver inte ha gjort en reklam med Martin Timell — folk vet att Martin Timell rakar sig med en Gillette-rakhyvel. Det känns ända in i märgen att det är så. Gillette är ett Martin Timell-märke.
In i detta läge rider då det yviga företaget Bic, som väl mest är känt för pennor men som verkar tillverka alla småprylar som går att tillverka av hårdplast (som en riktigt driven entreprenör som »kommit över« ett jätteparti av härdad plast), in på en Fatta Man-dresserad häst.
Det är någonting att skriva Resumé.se-artiklar om.

Med bodelning preliminärt avklarad återstår egentligen bara två saker i omstartsprocessen: först en flytt och därefter en officiell nylansering av min person på den öppna dejtingmarknaden. 
Jag har skjutit på den officiella nylanseringen ett bra tag — mycket beroende på hur tufft livet framställs för oss där ute.
Oss, ja.
Oss i min samhällsgrupp.
Jag har sett två avsnitt av Bonde Söker Fru och i båda avsnitten så har en av bönderna blivit lämnad – hux flux, bara – av damer som bara helt krasst känt att »nej, det här fungerar inte« och helt sonika dragit från gården.

Vem av bönderna detta har drabbat?

Den enda flintifierade bonden. Inte ens den nya bonden, en individ som mäter omkring 170 centimeter i strumplästen men vars inre olyckskorp måste övertrumfa det i vingbredd, har blivit lämnad av en enda tjej. Men den flintifierade av två.
Och scenen ovan, där han just nåtts av beskedet att ännu en dam tagit sitt pick och pack varpå han ställer sig rätt upp och ner och stirrar håglöst in i svinstian, kan nog komma att skjuta på nylanseringen med ännu ett par månader.