I lördags var jag på en födelsedagsfest, där jag av någon anledning nämnde min portal i förbifarten. Jag tror att diskussionen handlade om teveserier och hur svårt, nej, omöjligt det är att hänga med i allt som alla pratar om hela tiden. Jag tror att jag kan ha sagt något om att »på kvällarna gör man ju andra grejer«, att jag då ombads specificera och att jag då nämnde att det här portalförlagda mejlandet ut i världsrymden ändå tar en viss tid ibland.
(Jag beskriver ju gärna den här verksamheten som ett helt mottagarlöst vevande ut i rymden, men för ett par lördagar sedan var jag på en annan födelsedagsfest där jag faktiskt fick berättat för mig att någon medelpadsk svärfar »älskade« den här portalens GIF-analyser. Att få berättat för mig att en för mig okänd människa läser och uppskattar portalen gjorde mig alldeles orimligt glad och optimistisk inför framtiden; som en marknadsansvarig med dyskalkyli.)
Hur som helst: min vän, som jag ändå tycker att jag känner ganska bra och som jag nog ändå hoppades skulle ha surfat in på min portal någon gång (hur många av ens vänner har ens en portal; en snabb kik kan man väl unna oss som kämpar?), frågade då vad det var jag skrev om.
»Skriver du om något mer än fotboll och socialism?«, undrade han.
Jag fumlade väl fram någonting om att »jo, jag skriver väl ibland om vad som händer på dagarna«. (Kanske lade jag till något om att jag ibland också unnar mig riktigt slappa och oprecisa spaningar.)
Men det där om det som händer på dagarna, ja. På den efterföljande söndagen bestod min eftermiddag av en Vänsterpartiet-ordnad filmvisning med panelsamtal (filmatiseringen av Naomi Kleins »This Changes Everything«, som typ fick en att vilja klä sig i oömma kläder och aktivistkrypa in i en planerad kanadensisk oljepipeline) följt av GIF Sundsvalls tunga förlust borta mot Elfsborg.
Ni ser ju. Socialism och fotboll, fotboll och socialism. Och sedan satte jag mig ner och skrev om den snöpliga GIF-förlusten, mycket tack vare att jag visste att jag kunde ha åtminstone en medelpadsk svärfars blick fäst mot en Pirkt.se-blänkande skärm.
Men det finns andra typer av dagar. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och snabbt beskriva en dag som inte gått i varken socialismens eller fotbollens tecken i någon vidare utsträckning.
I brist på egen schemalagd undervisning under måndagen (tillåt mig återkomma till mina synpunkter kring att en gymnasielärarutbildning tar fem och ett halvt år att slutföra) så begav jag mig till KTH för att möta upp min norrbottniske vän Erik Häggström. I höstas tog han beslutet att lämna sin löpande-band-smattrande och eventuellt snart robot-ersatta tjänst på TT för att börja studera till civilingengör – och nu är hans framtid bevisligen så pass ljus—

—att han är tvungen att bära solglasögon inomhus.
(Nej, han hade glömt sina vanliga slipade hemma och var väldigt noga med att påpeka det. Vid några tillfällen stötte vi på Häggströms klasskamrater, och innan de ens hunnit börja formulera den första och enda stavelsen i ett »hej« så hade han slängt ur sig en lång harang om de brytningsfel och förvecklingar som tvingat honom till detta inomhusliga solglasögonbärande. Ingenting är antagligen mer skamligt för en man med samiskt påbrå än att råka bli ertappad som så pass förstörd av storstadslivet och dess modemässiga nycker att man börjat bära solglasögon på ett dysfunktionellt sätt.)
Jag hade aldrig varit på KTH tidigare, men jäklar vad anrikt det kändes, inte minst i jämförelse med det otroligt fula komplex av suterränghus som jag själv går runt i om skoldagarna:

På KTH, däremot: tegel, tegel, överallt var det tegel. Vi satte oss och åt lunch ute i höstvärmen, inne på något som kallades för »borggården«, där historiens akademiska vingslag flaxade så tydligt att jag nästan började skämmas för min microvärmda, medburna och till bredden spaghettifyllda glasbytta som jag satt och slevade asiatiskt ur, med bestämda gaffelvevar och näbben nära glasbyttans kant.
Men för att vara en anrik akademisk inrättning så verkar KTH ännu inte lärt sig att fira sina anor. Häggström berättade (och här kommer en utläggning som kan finnas bifogad i en kommande domstolstvist angående patenträtt) om hur en i hans ingenjörsklass funderar på att lansera en app som samlar alla gratiserbjudanden, för att sedan kunna skicka ut notiser om dessa erbjudanden när du är i närheten av ett. Med den här appen skulle en snåljåp med studentekonomi inte kunna passera ett etablissemang där gratisgrejer utdelas utan att hela fickan börjar vibrera och låta.
Jag tänker mig att den här potentiella appen hade tjutit och brummat mest hela tiden (det pågår alltid ett gratis lunchseminarium här, det bjuds alltid på kaffe där; det finns i princip ett studentikost skuggsamhälle, dolt för alla er med fasta inkomster) – men frågan är om KTH:s hundraårsjubileum, som de stolt flaggade för i bibliotekets högtalarsystem, hade givit några vibrationer alls. Det måste nämligen finnas en kvalitativ lägstaribba för vad som får kategoriseras in under den potentiella appens lista över gratisgrejer.
KTH:s hundraårsjubileum hade inte kvalat in på listan.
När vi lämnade biblioteket så passerade vi området där den stora hundraårsfesten ägde rum; ett happening av sådan vikt att KTH alltså basunerat ut dess startpunkt även i bibliotekets tysta avdelning. Där stod ett helt övergivet bord försett med en skål salta pinnar och ett par halvdruckna flaskor Pommac.
Tar man tillvara på sina imponerande anor på det sättet (firar hundra med någon taffligt kolsyrad läskeblask och några saltförsedda brödstickor) så kan man nog lika gärna gå omkring i fula suterränghus.
Häggström berättade också om en befintlig app, som ska hjälpa studenter att fokusera. För varje, säg, tjugominutersperiod som du inte kollar på din smarta och roliga telefon medan du är i skolan så tjänar du poäng, poäng som du sedan (med marknadskrafternas självklara logik) kan byta in mot fruktdrycken Froosh.
Sitt en timme i skolan utan att röra mobilen – pang: en gratis Froosh i näven. Ni förstår ju hur en gratisgrejtorsk som jag reagerade. Det började ju fradgas fruktsaft i gipan omgående. På uppstuds installerade jag appen, men det gick inte att tillgodoräkna mig en enda minut, märkte jag – då min skola (där jag kommer att få mina Froosh-givande poäng framöver) är Stockholms Universitet och inte KTH.
Så vad gör man, när suget efter en gratis fruktdryck blivit till en frustande urkraft? Man går raka vägen och låter—

—någon, egentligen vem som helst men helst en sjuksköterska, tappa en på ens blod för att på gratismanér komma över den söta, flytande jordgubb/banan/guava-nektaren.
Nej. Jag skojar, förstås. Det var bara en lycklig slump.
Anledningen till att jag lämnar blod är förstås en annan. Ja, visst, folk behöver mitt blod, min blodgrupp är rätt vanlig, yada yada yada, men den verkligt akuta anledningen är att jag står inför en kommande bodelning.
En bodelning där jag vet att hushållets allra finaste porslin och glas kommer att flyga all världens väg.
Därför är det här jag, till vänster, när jag har bestämt mig för att jag ska göra min samling av blodbytta Iittala-glas komplett så snabbt som möjligt: