Det var ju tur att vi två hade bestämt att vi skulle hålla koll på varandra under dagen och kvällen.
(Klipp till: Ung man har lunchbjudning för vissa av sina klasskamrater som tillsammans ska fira att hemtentan om hållbar utveckling [som kan ha innehållit spår av kapitalismkritik] och inför sina hembjudna klasskamrater har han bestämt sig för att försöka spela ordentligt på sin norrländskhet. Han serverar därför en drink som han hittat efter att ha googlat just »norrländsk drink«, scrollat förbi skämt efter skämt [häll upp renat i ett glas och sätt fast en falukorvsskiva på glaskanten!] innan han till slut hamnat på Jokk bärdrycks hemsida, där han hittar en blåbärsbelupen drink byggd kring rom och koncentrerad Jokk-dryck ur liten tetra. Stressad inför gästernas ankomst så står han och mjuggmåttar upp rommen med decilitermått, skvätter i lite extra [en bartenderns version av bryggbaristans »en för bryggaren«-devis] och serverar till sist den mellan för- och den något försenade varmrätten. Drinken gör fullskalig succé bland klasskamraterna, slinker ner som sött och blått vatten — men dess digra alkoholhalt ilar rakt upp och sätter sig bakom pannloben.)
Det var ju tur att vi båda hade åtaganden som tvingade oss att hålla koll på att vi vek in klövarna i tid.
(Klipp till: Det är jättetrevligt på den lokal vi gått vidare till för att träffa resten av klassen och ölen på lokalen är billig.)
Det var ju tur att vi båda hade sagt »nio, senast tio«, så att det inte rådde några oklarheter.
(Klipp till: Någon har en kompis som helt oförhappandes bjuder in till fest en helt vanlig blanktorsdagskväll som lackar mot -natt.)
Det kändes bra att det – i en klass full med folk födda på det sena nittiotalet – var just vi vuxna individer födda i skarven mellan åttio- och nittiotal som skulle hålla koll på varandra.
(Klipp till: Det serveras vin i stora dryckesglas på festen. De nya människorna är trevliga, stämningen är så pass tillåtande att man tillåts stå och höftskjuta ner Game of Thrones osett.)
Det var ju en väldans tur att vi hade den överenskommelsen.
(Klipp till: En ung man står – antagligen fortfarande med spår av koncentrerad Jokk-dryck i blodomloppet – och diskar skärbrädor och kastruller vid halv fem-rycket på morgonen, efter två timmars sömn och med en väska kvar att packa till den 06.22-bokade tågresa som ska ta honom upp till Sundsvall.)
Men trots att min och min klasskamrats tilltänkta säkerhetsnät, byggt kring myndiga blickutbytanden och upplevd vuxendom, fallerade betänkligt under kvällen så löste sig allt till slut.
Jag vet inte om jag ska tacka min lutherska disciplin eller om det var min märggrundade snålhet (som gjorde att inte ens mitt djupt slumrande undermedvetna övervägde möjligheten att vaska tågresan), men jag tog mig upp, släpade mig på tåget och tog mig hem för att se Mattias Alkbergs turnépremiär på Pipeline på fredagskvällen.
Det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Jäklar så bra det var.
Man borde förstås ha försökt sig på någon typ av recension, speciellt då den lokala mediekoncernens kulturavdelning inte åstadkom mer än den här tunna texten (»han var där, han sjöng, vi har bild på det«), men istället väljer jag – och här hade ett par av mina medelpadska vänner lagt in ett »förstås«, då de tycker att jag alltid klagar på Sundsvall – att skriva att jag inte kan undgå att tycka att det är lite svagt att bara omkring åttio medelpadska själar kände att det var värt att leta sig dit.
Hur hyllat har inte nya albumet Åtminstone artificiell intelligens (med all rätt) blivit? Kostade kalaset inte bara som en biobiljett? Var det inte premiären för hela hans turné som han beärat staden? Var det inte löningshelg? Låg spelningen inte i en sån tid att man kunde se den och sedan leta sig vidare ut i natten?
Jo. Jag känner att jag måste – precis som jag vill göra varje gång publiksiffran på IP knappt letar sig över 4000-strecket mot storlag i allsvenskan – passa på att skicka iväg en känga mot Sundsvalls evenemangspublik.