Välförtjänt schmälförtjänt. 
När en poäng är värd tre spelar det mindre roll om spelet går i baklås eller om Sebastian Rajalaksos benpipor behålls någorlunda intakta – bara poängen tas med hem. 
 
Jönköpings Södra har några skickliga bollspelare längst fram (rappe Kozica, bolltrygge Smylie och frikyrkopopfrisyren Tommy Thelin) och efter bara omkring sex minuters spel på söndagskvällen fick hemmalaget se hur enkelt det kan gå om dessa herrar får fast bollen på offensiv tredjedel.
Det var ett fint samspel, visst, men det var framför allt en stilstudie i den passivitet som präglat det Cedergrenska kollektivets defensiv sedan flera år tillbaka.
Och jag vet inte om det var planen redan från start, men efter den drömstarten var det åtminstone så att det blev hemmalagets enda tanke: få upp bollen mot den bollskickliga topptrion. Det var långboll på långboll; J-Södra nyttjade Robert Gojanis högerfot med samma överentusiasm som medelpadska pojklag brukade använda en storväxt kille som spelade med grässkor på en grusplan (då denne var den ende som – bland alla dubblösa knattar med späda anklar – kunde lyfta bollen över halvplan).
Det känns som att spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om Jimmy Thelins framtidsosande fotbollsintellekt, men det var GIF Sundsvall som rullade bollen efter backen på naturgräset och som försökte få ett högt pressande J-Södra-lag att få springa slut på sig i sidled. Det var – medan Gojani långbollsnötte höger vrist rödflammig – gästande Giffarna som hade den tydliga spelidén.
Problemet? Trots att Joel Cedergren ställde sin allra mest formstarka elva på benen (Steindorsson fick kliva ut som vänsterforward för att bända in succémannen Gracia på ett helspanskt innermittfält) så var det väldigt få som hade någon individuell toppdag – och hela offensiven präglades av att Linus Hallenius hade en konkret dålig dag på jobbet.
Vid ett enda tillfälle i första halvlek stämde offensiven fullt ut, när Kristinn Steindorsson lyckades tråckla till sig yta centralt, hitta ut till David Myrestam som uppstudslättade in perfekt mot straffpunkten. Vanligtvis brukar man behöva ställa tre av GIF Sundsvalls vänsterforwardsalternativ (Gall, Morsay, Wilson) på varandras axlar i en längre trenchcoat för att kunna ha chans på att vinna en nickduell i allsvenskan – men för en tacksam halvsekund såg amerikanen ut att kunna skrämma Nordkorea till nedrustning med sin utfällda ryggtavla.
Det var en dålig fotbollsmatch i första halvlek mellan ett dåligt hemmalag som mest försökte lyfta sig fram till ett motståndarmisstag och ett dåligt bortlag som hade på tok för lite fart och finess för att få utdelning på sitt envetna bollrullande.
Efter paus var spelkvaliteten ännu sämre – men det var då bara ett lag på banan.
Det finns synpunkter att ha på själva 2–1-målet (var inte Eric Larsson på boll?, visst har Tommy Naurin allsvenskans klart sämsta frisparksstatistik?), men att det till slut kom ett 2–1-mål går knappast att invända emot. Det är klart oroande att denna GIF-upplaga inte verkar ha någon som samlar styrkorna när det kollektiva huvudet tappas. Vi såg det mot AFC i måndags och vi såg det nu; hur dessa perioder av taktisk och spelmässig huvudlöshet bara tillåts fortgå.
Men att det ens kan uppstå dylika perioder av hundraprocentig tafatthet i ett lag med elva heltidsproffs skulle jag vilja härleda till den obefintliga grunden i det defensiva presspelet.
Innan Eric Larsson lämnar den här klubben så borde han få hålla en PowerPoint-presentation inför sina lagkamrater, om hur man går upp i press på en motståndare. Han är en av få (mittbackarna, David Myrestam och Carlos Gracia är också hyggliga) som verkligen ser ut att faktiskt vilja erövra bollen när han springer upp i press på en motståndare; istället för många lagkamrater som lufsar dit i någon form av pressens wrestling, där ingenting är på riktigt, där allt är en dans för galleriet och där Larssons riv, slit och »ge mig bollen!«-desperation helt saknas.
Utan ett stabilt defensivt ramverk – där alla vet vad som förväntas av en i bland annat presspelet – är det lätt att det rämnar. Och som det rämnade, idag igen.
Det borde ha lett till förlust. Det borde – precis som senast när jag åkte på bortamatch tillsammans med min far, mot Gefle, våren 2005 – ha blivit en knapp, blytung och samtidigt ganska rättvis 1–2-förlust. En förlust från vilken man åker hem under moloken tystnad. Det borde ha blivit den typen av förlust som fått min far att på nytt vänta i över ett decennium innan han känt sig redo att bli på-plats-sårad igen.
 
Men Mattias Alkberg skrålar i hyrbilens stereoanläggning. I låten »En tidsinställd bomb« sjunger han om klockor som klämtar och som klockan klämtade för GIF Sundsvall ikväll.
79 minuter, 81, 84, nästa gång man kollade på klockan hade ingenting alls hänt, men där stod plötsligt 89. J-Södra var ikapp och Kalmar hade – på grund av ett mellannorrländskt sabotage (ÖFK vilade åtta man) – trepoängsseglat iväg i fjärran.
Som klockan klämtade. Fem inlånade miljoner kronor (som tickade in i helgen) är bra till mycket, men de hjälper föga när man möter Trelleborg på Vångavallen i november.
Men så small det. Som – om ni tillåter den hastigt framtänkta och telefonledes nedsmattrade liknelsen – en tidsinställd bomb. I åttionionde.
Den helt bortglömde inhopparen Sebastian Rajalakso smög fram vid bortre ytan och såg ut att vara på väg att dunka en svårskjuten volley hela vägen upp över läktaren och ut ur Jönköpings socken, men då hindrades som tur var hans pendelrörelse av en ljudlig smäll.
Det small så högt att inte ens en för dagen halvt grönfärgad Mohamed Al-Hakim kunde ignorera smällen. Stackars Rajalakso – vars benpipa kan ha blivit till finkornigt mjöl – har inte blivit så misshandlad sedan han lämnade den psykiska terrorn i Polen.
Marcus Danielssons huvud hölls lika kallt som det var omplåstrat.
Det var en vunnen poäng, men jag firade som vore det tre – och det var det ju också.
Vi må toppa formtabellen i allsvenskan just nu (via elva poäng på fem matcher!), men den tabellen saknar fotbollsanalytiska ögon och såg inte sista fyrtiofem på Stadsparksvallen. Med ett återstående spelschema som bara den mest surmulne »det skiter sig nog för Giffarna till slut«-muttrande medelpading kan älska så kommer den här bibehållna trepoängsbufferten att kunna bli helt avgörande under senhösten.