Foto: Instagrams story-funktion, dit allt för många Pirkt.se-ämnen höftslängs ut i etern.

Jag var på ett dop i lördags och iklädde mig för första gången på väldigt länge en kavaj. Vid 27 års ålder tycker jag mig vara bekväm i de flesta klädesplagg som jag bestämt mig för att köpa – i sommar har jag gått omkring i en puffärmad tröja som jag tror är tillverkad för ganska små barn, samt en t-shirt som är hämtad från en ganska smal 30 Rock-meme – men kavajen blir nog aldrig mitt plagg.
Jag antar att det går att känna sig som en Expressen-sportjournalist på det bra sättet – typ att man går runt och känner att »ja, visst, han som är här från Aftonbladet skriver inför en mycket större läsarkrets och hans texter ges inte ut på en sajt som är ett layout-mässigt myrornas krig – men vad har han på sig för gammal sliten collage-tröja?« i sin dresscode-påtvingade kavaj – men jag känner mig alltid som en Expressen-sportjournalist på det dåliga sättet. Att situationen liksom kräver av mig att jag ska klä ut mig i vuxenkläder.
Det är en nackdel med att gå på dop.
Den andra är sången. Psalmsången. Det spelar ingen roll hur fina och kända och passande psalmer som väljs åt en – det är helt omöjligt för mig att hitta rätt.
Och det är väl ingenting att skämmas för, tänker ni: men då har ni inte heller samma förväntningar på er. Nej, den genomsnittlige dopbesökaren behöver inte känna någon press; behöver inte skämmas när hen pressar fram ett falskklingande »tryggare kan ingen vara«-bröl i fel tonart.
Men jag? Folk tittar på mig. Folk tittar på mig och förväntar sig saker. Folk vänder sig om i kyrkbänkarna. Inte helt om, förstås, men lite: sneglar i sidan, mot mig, för att de tänker att därifrån – från mannen där borta – kommer det att komma någonting extraordinärt ur struphuvudet. Någonting varmt, någonting kraftfullt, någonting maffigt; ja, någonting storartat.
Nej, förväntningarna bygger inte på att min morfar på ålderns absoluta höst hux flux – från ingenstans och, som jag minns det, helt kontextlöst! – berömde min sångröst (han var väldigt mentalt spänstig nästan hela vägen in i slutet, min älskade morfar, men det här måste verkligen ha yttrats som ett första tecken på att åldern började ta ut sin rätt).
Förväntningarna bygger på att folk, alla människor, folk som aldrig tidigare har sett mig, tittar på mig och ser Birgit Nilssons arvinge.
 
Jag ska förklara.
Ni minns hur glad och uppspelt man var stora delar av den vår då man gick mot studenten? Till och med det logistiska var plötsligt helt präglat av stoj och stim. Som att välja ut sin studentmössa. Jag minns att hela klassen satt lutade över de tjocka katalogerna och under stoj och stim valde exakt vilken storlek de skulle ha, vilket typsnitt deras namn skulle skrivas i och ifall det skulle stå någonting roligt smeknamn på baksidan av mössan.
(Gymnasiala smeknamn som alla sedan kunde släppa, i sina nya och vuxna liv, medan jag – vars smeknamn utvecklades redan på högstadiet, där Erk blev Perk innan allt smeknamnande tappade alla proportioner* till dess att jag plötsligt tagit det ologiska utvecklingssprånget till Pirkt – redan hade döpa min portal efter mitt smeknamn och därigenom kedjat fast mig vid ett av de allra fulaste.
På tal om proportioner: en god vän jag känner sedan högstadietiden heter i grunden Sebastian men kallas nu – via små, små steg som vart och ett har verkat logiska – för »Musselmannen«. Inte för att han uttryckt ens minsta gillande gentemot musslor, utan för att det varit den gång som tidens tand haft på hans ursprungsnamn Sebastian, som med tiden helt eroderats bort till oigenkännlighet. Så jag har kommit ganska lindrigt undan.)
Det var kort sagt en glädjens tid för alla mina klasskamrater. En enkel beställning bort fanns den personligt designade studentmössa som i praktiken var en symbol för steget ut i vuxenlivet. Man fyllde i sin storlek, sin preferens vad gällde snirkliga bokstäver och sin eventuellt putslustiga text till mössans baksida – sedan var det bara att vänta på att få hem det i brevlådan: huvudbonadsbeviset på att man var på väg att bli vuxen.
Det var en glädjens tid – för alla som rymdes inom normen vad gäller storlek på sina huvuden.
Mina minnen är förvisso hämmade av traumat, men som jag minns det – och det här behöver inte stämma till hundra procent – så sökte läraren, mitt under denna stojiga och stimmiga timme i klassrummet, min ögonkontakt och fick den, varpå hon gav mig en menande liten nick mot dörren. Vi gick tillsammans ut i korridoren och under tystnad – med en känsla av outtalad förståelse som jag inte upplevt varken innan eller efter – så vandrade vi igenom korridorerna utan att behöva uttala ett enda ord. Hon gick, jag följde efter och utan att alls veta var jag skulle så visste jag ganska exakt var jag skulle.
 
Jag hade ju inte ens börjat bläddra i katalogerna. Inte ägnat dem en blick. När mina klasskamrater frågat »ska du inte kolla lite, i alla fall?« så hade jag bara givit dem en snabb liten huvudskak och ett lätt forcerat leende och de hade tittat på mig; först i mina ögon, sedan vidare upp mot pannan, upp mot det väldiga kraniet, det som var så stort att det redan vid 18 års ålder knappt kunde täckas md tillräckliga mängder hår och så hade de förstått.
Nej, han ville inte ens titta, förstod klasskamraterna. Det var inte lönt.
 
När vi väl vek av från korridoren, jag och läraren, så kom vi in på ett litet kontor där det stod en gammal PC och brummade. När läraren gick fram och skakade lite på datorns mus för att få bort skärmsläckaren så var den redan uppe.
Hemsidan. Den som jag – utan att utbyta ett ord med läraren – visste att vi var på väg emot, hon och jag, för att göra beställningen.

Det är det jag minns. Resten har jag försökt förtränga. Jag minns att jag tänkte på hur mina normhövdade klasskamrater satt i ett klassrum inte långt därifrån och under stoj och glam valde bland ett studentmössemässigt överflöd i alla de vanliga storlekarna – och att jag satt framför en gammal brummande PC i ett litet, trångt kontor och försökte navigera mig fram på en gammal, till synes 90-tals-kodad, portal för jättehuvuden i jakt på något som kunde motsvara en studentmössa av svenskt snitt som sedan skulle skeppas till Sundsvall från andra sidan jorden. Det var som att jag navigerade mig fram på en deep web för icke-normativa huvuden.
Det sista jag minns – eller har valt att minnas: en hjärna klarar bara så mycket trauma – är att läraren klickade sig in på den här fliken på sidan (som fortfarande är i bruk: alla skärmdumpar är autentiska):

Jag har bara vaga minnen av att det första applicerade måttbandet inte gick hela vägen runt, utan att läraren fick resa sig upp med ett »jag ska se ifall vi har ett längre«, men sedan är det svart.
 
Jag har till dags dato aldrig provat en hvuudbonad ute i butik, vilket brukar vara kutym. Jag behöver ett provrum, jag behöver dubbelkolla att skynket sitter tätt mot provrumsväggen, att insynen är obefintlig: jag klarar inte att bland folk stirra tillbaka på en spegelbild där den till max uppknäppta kepsen sitter som en liten kalott längst ut på huvudet.
 
Tillbaka till lördagens dop. Jag vet mindre om svensk opera än de allra flesta, men precis som många andra vet jag en enda sak om vårt lands stora internationella operastjärna Birgit Nilsson: att hon hade ett gigantiskt huvud. Jag är nog inte ensam om att tänka det. Folk tänker på Birgit Nilsson och tänker »stort huvud – ännu större röst« eller kanske tvärtom: »stor röst – ännu större huvud, alltså helt bisarrt stort«.
Tänk då när jag gör entré i en kyrka, eller i något sammanhang egentligen, där man kan förvänta sig högstämd sång. Jag behöver ju bokstavligen bara visa näbben innanför kyrkdörrarna för att förväntningarna från de övriga kyrkbesökarna ska skjuta i höjden.
Folk tittar storögt – kanske till och med flämtande av förväntan, beroende på hur mycket de uppskattar operasång – på det bowlingklot av kött jag balanserar på min nacke, som av naturen varit nödgad att bli tjurliknande för att klara med vikten.
»Tänk«, säger någon, nickar mot mig och petar febrigt på sin stolsgranne, »hur bastonerna kan studsa i den rymd som ryms inne i det gapet.«
»Det måste bli som en enda stor ekokammare«, säger någon annan som knappt kan stänga den häpet vidöppna munnen av egen kraft.
»Det här måste bli någonting i hästväg«, säger en tredje. Kanske berättar någon om hur »en i deras gymnasieklass« fått gå iväg och beställa hem en specialdesignad studentmössa från Internet i »vad som måste ha varit storlek 70-75« (jag vill ju tro att jag inte var ensam, även om jag kan ha varit och tangerat 80-strecket; jag minns inte exakt).
Jag känner ju av de här förväntningarna, ser i ögonvrån hur folk halvt vänder sig emot mig när det är dags att ställa sig upp och greppa psalmböckerna och vill ingenting hellre än att min röst ska resa sig, mullrande och stark – och ta över hela kyrkan. Jag vill att den ska vara formad av min Cro Magnon-formade baslåda till käke och upphöjd och förfinad genom att ha kunnat eka i den världsrymd som är mitt huvuds innanmäte. Att den ska vara allt det där som mina bänkgrannar förväntar sig att den ska vara; att jag ska ha den röst som det anstår en Birgit Nilsson-skalle.
 
Men så står jag bara – obekvämt utklädd till Expressen-sportjournalist – och hummar försiktigt, i fel tonart. Jag må ha gjort folk besvikna på många sätt genom åren, på många plan – men aldrig som i högstämda sångsammanhang.
Min morfar hörde väldigt dåligt när han blev gammal. Ibland knappt alls. När han berömde min sångröst så får vi helt sonika anta att han bara granskade storleken på mitt huvud och antog.