Några dagar i Italien, en bedårande – ja, ingenting annat än bedårande – vacker tågpassage genom de schweiziska alperna och en hel vecka i Paris gjorde att jag var lite tveksam kring hur snabbt jag skulle kunna landa i den gråsvenska vardagslunken igen.
En ny termin tar sin början på tisdag och visst: nationalekonomin kanske man kan ta sig an med ett solkysst och problemfritt kontinental-kynne – det är ju bara, som jag förstått det, att luta sig tillbaka och lita på att ett par finans-astrologer och en »osynlig hand« tar hand om allt fram till nästa lika stora som oundvikliga krasch – men för att klara av de logistiska vardagsbestyr som hör till skolvardagen, bland annat att man förväntas stå och trängas på en tilldelad kvadrathalvmeter på röda linjen mot Mörby Centrum om morgnarna, så behöver man ha hunnit landa mentalt. Hunnit förbereda sig. Hunnit sänka sina förväntningar på en vanlig vardag till rimliga (läs: ganska låga) nivåer.

Och vet ni: jag tror att jag har lyckats. Redan. Jag har inte bara landat – jag har kraschlandat in i vardagen, fallit huvudstupa ner i den svenska blanktorsdagen.
Jag kom hem till ett hem så tömt på matvaror att jag (på grund av den annalkande korpmatchen, som spelades på Champions League-tiden 20.45) var tvungen att sleva i mig två av de enda råvarorna som hushållet kunde erbjuda: kokt pasta och ett par stekta ägg. Två stekta ägg på en hög med smörslungade farfalle i en djuptallrik. Rakt in i gapet bara.
Redan där, efter en vecka av sus och dus och eviga restaurangbesök: påbörjad landning.
Tre timmar senare fullbordades kraschlandningen, då jag cyklade hem i duggregn efter att åter igen – precis som i den sista matchen innan uppehållet – ha förlorat med uddamålet i en korpmatch där jag dels stukade foten och dels skrapade upp mitt ena knä.
Det finns inga hedervärda fotstukningar – det är en i grunden vekt klingande skada – men den allra mest förnedrande av stukningar är den som jag råkade ut för idag: då man med utsträckt fot får bollen skjuten på tån så att hela foten viker sig; beviset för att ens veka leder inte ens står pall för flygande materia av läder- och syntetblandning. Dessutom ska man inte skrapa upp knät när man glidtacklar. En gång i tiden gjorde jag aldrig det, då hade man utvecklat någon form av mittbacksutvecklad fallteknik som lade tyngden på höften och baklåret: nu sätter jag mig bevisligen ner på rumpan, som en baktung trålare, och viker knät in under mig, varpå blodvite uppstår.
Det måste ha sett oerhört o-kontinentalt ut.
Som för att fullborda kraschlandningen in i den stockholmska höstvardagen så fick jag efter matchen berättat för mig att han som avgjort matchen för motståndarlaget ska ha varit »Idol-Ola«. Det kanske är grejen med Stockholm: att av alla trynstötar du åker på så kan någon, helt utan din aktiva vetskap, delas ut av någon kändis.
Antagligen inte.