Det skälls mycket på SJ, men av allt skällande så handlar väldigt lite skäll om just faktumet att det skälls.
Den enda SJ-sträcka jag frekventerar är egentligen Stockholm-Sundsvall och den måste jag säga är väldigt pålitlig och stabil, rent komma-i-tid-mässigt. Det brukar, enligt min erfarenhet, inte vara några särskilda förseningar och inga evighetslånga tågmöten. Sedan min tid i Umeå känns det också närmast lyxigt att kunna kliva på ett tåg och susa mellan sina två primära orter, då jag under vårvintern 2011 – när jag veckopendlade mellan Umeå och Sundsvall, innan jag hittat mig ett västerbottniskt grävlingsgryt – var tvungen att förlita mig på Ybussens wifi-lösa och saktfärdiga resor.
Så nej: när det gäller SJ-tågens primära uppgift (att rulla längs en räls, på avsatt tid) så tycker jag att de brukar sköta sig, vad gäller sträckan Stockholm-Sundsvall.
Däremot har jag vissa synpunkter på biljetterna. Visst är jag alltid ute i sista stund och visst nyttjar jag studentrabatten* och bokar i sista minuten, men för den sakens skull vill jag inte bokstavligen bli behandlad som en hund.
*= Mitt beslut att börja studera igen, hösten 2016, hade en del att göra med att jag ville byta spår i karriären men förstås också mycket att göra med att jag på det sättet sömlöst kunde övergå från att köpa ungdomsbiljett (upp till 26 år) på SJ-tågen till att istället, som nybliven 26-åring, köpa studentrabatterade biljetter. För en ung man som vuxit upp med en mor som kunnat ställa upp i tv-programmet »Extreme Couponing«** var det förstås en liten girighetsseger.
**= Det fanns inte en »Samla streckkoder — få en [pryl]«-utmaning som inte min mor tog sig an med största aptit. Jag minns att vi, trots att vi inte knaprade några abnorma mängder choklad, till slut hade en liten flottbas av Marabou-sponsrade flytdon ute i Långsjön; en chokladfinansierad armada stor nog att kunna sätta skräck i hela Norrlandskusten.
När jag i måndags åkte hem från Sundsvall fick jag mig en fin timme där jag kunde duka fram jobbdator, kaffe och verkligen njuta av det tågets allra främsta egenskap: att vara ett kontor i rörelse, i framåtrotation – med en storfönstrad utsikt som inte bara är vacker utan förändras, sekund för sekund.
Jag sitter i en kupé som är närmast tom, utöver en gammal medelpadsk man som börjat språka med sin unga skånska stolsgranne i den sortens härliga, generationsöverskridande samtal som en tågkupé kan uppmuntra till. Det är en fin stund. Jag skriver några rader, blickar ut över det förbisusande landskapet, överlyssnar lite på dialogen mellan gubben och skånskan.
Sedan stannar tåget till i Hudiksvall. Sedan är ingenting sig likt.
In klampar vad som måste vara Hudiksvalls Kennelklubb. Full kalabalik utbryter och ett ställningskrig mellan revirskällande hundkrakar tar sin början med ett envetet skällande från båda sidorna av mittgången. Stora hundar irrar in under borden, mellanstora hundar hoppar upp på säten och de allra minsta hundarna sätter sig och skäller i sina ägares knän.
Tågidyllen är som bortblåst. Min roll är nu knappt längre tågresenärens; det är som att jag plötsligt tagit mig an ett uppdrag som domare i en riktigt trasslig kvalrunda i hundsports-SM:s eventuella dressyr-deltävling.
Jag tittar ner på min biljett.

Jodå. Där, i det finstilta av allt det finstilta, har SJ klargjort att det minsann är tillåtet att valla in allsköns kreatur i vagnen. Kanske ska man vara tacksam över att det bara är hundar och inte diverse kräldjur som åmar sig omkring längsmed vagnsgolvet.
Jag är åtminstone tacksam över att hundarna i vagnen är av relativt små mått. Det här är nämligen inte första gången jag åker i en renodlad hundvagn, då man behöver ha stridspilot-syn för att lyckas urskilja »Djur tillåtet«-paragrafen i SJ:s bokningssystem, och en annan gång minns jag att jag fick sitta intill en jakthund som måste ha varit uppemot två meter i mankhöjd. Det var en mindre häst som satt på sätet intill och gläfsade; en krake så stor att om han ställt sig på två ben och promenerat iväg till bistron och köpt en kaffe och en biskvi så hade det folk reagerat på mest varit att hunden var så förbannat stor.
Jag vill, mitt i denna klagande över hundnärvaron, göra klart att jag inte är en person som ogillar djur. Tvärtom: ett par gulliga katter i kupén hade nästan kunnat lyfta tågupplevelsen.
[Även om jag kan erkänna att min personliga relation till just hundar väl är sådär. Den enda gång jag haft något sorts ansvar för en hund var när min familj skulle vakta en lastgammal Golden Retriever i en vecka. Visst var han både trevlig och fin, absolut, men det jag bär med mig från veckan var att den gamle kraken satt på vardagsrumsmattan och luktade oerhört illa ur munnen. Det var en stank så tydlig och frän att min unga pojkperson måste ha varit nära att där och då besluta sig för att viga sitt liv åt hundars munhygien (kanske hade jag då varit miljonär på några luddiga »dentasticks« idag?). Jag minns att jag missade flera avsnitt av Fresh Prince of Bel Air på grund av att det var stört omöjligt att uthärda en halvtimme i soffgruppen, med den gamle flämtande åldringen sittandes på mattan framför teven.]
Jag vet inte riktigt vilket inlägg det här är i vilken debatt, men jag tycker bara att SJ måste sluta dölja undan »Djur tillåtet«-informationen på samma sätt som jag antar att pensionsbolaget Allra mjuggskriver dit sina villkor i text så liten text att det flyger under åldringarnas läsbara radar.
Det är en sak att köpa en tågbiljett och komma för sent och kanske missa ett anslutande tåg: det är dåligt.
Det är en annan sak att boka en tågbiljett, se fram emot en rogivande stund och plötsligt befinna sig i en kakafoni av hundskall och gläfsande krakar: det är… bara märkligt.