Det gör mig förstås ledsen att GIF Sundsvall förlorat fem raka matcher i allsvenskan. Mycket ledsen.
Men något som gör mig än mer ledsen, mitt i krisen, att GIF-supportrar inte kan uppföra sig som riktiga GIF-supportrar.
Hur är man egentligen fotbollsfuntad om man hissar »avgå!«-flagg efter en uddamålsförlust med en man mindre borta mot Djurgården? 

 
Jag hade haft mycket större sympati med och respekt för budskapsförmedlarna om de i affekt spraymålat ett medhavt lakan direkt efter att Philip Haglund tillåtits stänka dit 2–1 för Sirius på IP i förra omgången.
Det hade varit en förståelig reaktion. Det var en match och en insats som absolut kunde få en genomsnittlig GIF-supporter – som kanske gick runt med tanken om att sitt norrländska fotbollslag trots allt faktiskt var rätt viljestarkt och hårdnackat – att tappa tron på Joel Cedergrens kollektiv.
För Giffarna vek ner sig mot Sirius; tappade en livsviktig och till synes stabil ledning mot ett bortalag så brandskattat på folk att den blåsvarta spelarbussen inför avresan mot Medelpad ska ha åkt runt på campus i Uppsala och letat efter unga män som ägde ett smalt pannband och ett par benskydd.
Och gentemot det konkreta nerviket har jag full respekt för att man reagerar starkt och i överkant. Vågade man sedan gammalt inte tro fullt ut på det katalanskt bollrullande Joel Cedergren-projektet (vilket gemene medelpadsk fotbollskännare kanske har lite svårt att göra, efter att ha diats med ytterbacksrensningar från ung ålder) så var Sirius-förlusten anledning till fullskalig kokning kring att »NÄHÄ: SPELARNA KAN INTE ENS KÄMPA«.
En banderoll efter den matchen, efter den fjärde raka förlusten, hade jag haft mindre problem med än jag har med den som åkte upp efter den femte raka torsken i måndags.
Det här var ju bara en banderoll för banderollens skull.
 
Budgetbolltrillarna i GIF Sundsvall hade i en halvlek hållit helt jämna steg med det Kim Källström-dopade stjärnbygget Djurgården, till dess att Marcus Danielson åkte på dagens andra gula kort och förstörde kvällen för hela laget och de tillresta supportrarna.
(Och eftersom det var matchens stora egentliga snackis, innan någon valde att låta spraymålat tyg ta över den medelpadska agendan, så följer här tre punkter om utvisningen:

1. Jonas Eriksson hade aldrig visat ut en Djurgårdsspelare för de två förseelserna på Tele2 Arena. Al-drig.
2. Marcus Danielsson, som i våras var seriens bästa mittback, ska veta mycket bättre än att ens försöka dra sig ikapp Othman El Kabir – även om själva handpåläggningen sker under en kvartssekund och även om Dif-mittfältaren vet exakt vad som är maxutdelning när han känner Danielsson bakom sig. Det är urbota dumt att ens nafsa i bakhasorna när El Kabir har… vadå?, fyrtio meter kvar till mål?
3. Just »stoppa kontring«-kort bakifrån är fan – och nu ska jag inte ursäkta Jonas Eriksson för mycket: jag tycker den är för hård, utvisningen – svåra att bara sopa under tillsägelse-mattan.)

Om någonting så var elvamannainsatsen på Tele2 Arena en anledning att återfå tron på att Joel Cedergrens envetna bollrullande faktiskt kan bära frukt. Om ett system får Smajl Suljevic att för en halvlek se ut som en lite mer tempostark och bättre spelfördelare än Kim Källström – då kan man nog inte, inte just där och då, döma ut själva systemet.
Systemet kan ju till och med leda till mål – trots att bara en av tre på pappret verksamma anfallare fyller någon egentlig funktion. En stenhård Suljevic-boll i djupled på en wingback, snett-inåt-bakåt till en pånyttfödd Linus Hallenius som utnyttjade att Jonas Olsson stod på sina dyrköpta Premier League-hälar – och bollen i bortre gaveln till ljudet av en tystad stockholmsk jättearena. Pang-boom-swoof-fotboll vi inte sett på ett tag.
Skulle Joel Cedergren ha låtit sina spelare träna på att stå i mur som icke-juniorer? Kanske.
Borde han ha tagit in David Myrestam och fortsatt spela med tre mittbackar i andra? Kanske.
Men låt den som kalibrerat en felfri fembackslinje med tio man i brinnande allsvensk strid kasta den första stenen.
Eller hänga den första banderollen.
 
Faktum är att jag om någon inför säsongen erbjudit mig scenariot att Giffarna skulle ha haft tre poäng ner till kvalplats efter 14 spelade omgångar så hade jag tagit det. Svalt erbjudandet hårt och direkt; som en svagbegåvad gädda näbbar tag om en wobbler.
Jag påtalade, till vissa optimisters förtret, att det här var en trupp vars offensiv var byggd på sköra drömmar om att Jonathan Morsay skulle utvecklas till en allsvensk poängproducent och att Peter Wilson skulle fortsätta leverera mål som vore det senhösten 2016. Så har det, hur-ska-jag-fatta-mig-kort, inte blivit. Bolltrillarbygget från Medelpad försöker spela anfallsfotboll med en (till slut) fungerande anfallare, vars två bihang (Sigurdsson och Morsay) nätt och jämnt lyckas skymta förbi i bild under 90 minuters effektiv fotbollssändning.
De tvingades också klara sig utan den enda spelare jag trodde att de verkligen inte skulle kunna klara sig ens hjälpligt utan (Lars Krogh Gerson) under stora delar av våren, samtidigt som den tilltänkta stjärnspanjoren David Batanero ofrivilligt lufttorkats som en spansk skinkbit på grund av papperstrassel.
Och minns ni David Myrestam? Den fyrtiofemminutersmannen såg jag som en av de allra viktigaste kuggarna i årets truppbygge.
Ändå, trots allt detta, så har Giffarna fortsatt – den blytungt ledsamma formen till trots – tre poäng ner till en kvalplats.
Nästan allt som kunde gå emot det på förhand mycket skört och kanske också lite naivt byggda kollektivet har gått emot – ändå är vi alls inte AFC Eskilstuna-avhängda utan på säker mark.
Hade man inte förväntat sig att GIF Sundsvall skulle kunna tillhöra bottenfyran efter 14 spelade omgångar så kan man näppeligen vara döpt i medelpadska fotbollsvatten.
Visst kan man tillverka en banderoll inför en bortamatch mot Djurgården (vi hade ju kunnat bli utskåpade som Kalmar och AFC nyligen blev på Tele2), men att ta beslutet att hala fram den efter den 1–2-förlusten, efter den matchförstörande utvisningen och efter den hoppingivande förstahalvleken – det är bara så ogenomtänkt i mina ögon.
Jag säger verkligen inte att Joel Cedergren är en av allsvenskan bättre tränare och han har säkerligen mycket kvar att lära, när det gäller både det ena och det andra. Och jag har sannerligen inte varit hans största försvarare genom åren utan också – som många andra – varit topp tunnor kokandes när han sagt sig varit nöjd med en förlustinsats.
Men Joel Cedergren har en tydlig spelidé som den här spelartruppen faktiskt fortfarande verkar tro på (se förstahalvleken igår), han har tagit poäng nog för att hålla oss över båda strecken hittills och han har ännu inte – även om det är lätt att förivra sig, då mardrömmarna redan börjat spöka – förlorat ödesmatchen hemma mot Halmstads BK på lördag.
 
Folk som hänger upp banderoller kanske tänker att det står Graham Potter-figurer i kö för att få ta över GIF Sundsvall som ett pro bono-arbete, men vad en »lyckad« avgångskampanj skulle föra med sig är väl att vi skulle stå där med (typ) en uppflyttad Benny Mattsson vid rodret, en skrotad spelidé och med en spelartrupp som (bevisligen: titta på Sirius-matchen) inte alls är byggd för att »kötta sig kvar« i någon som helst serie.
Dessutom blöder klubben betydligt mer ekonomiskt (det verkar vara som ett öppet sår i buken) än den gör sportsligt.
Vi ligger fortfarande ovanför kvalplats.
Vi har ännu inte förlorat med 0–1 hemma mot Halmstad efter en strumprullare i 83:e.
Kanske kommer vi inte ens göra det.
Kom ihåg det, banderollvevare.