Fredagsveven är här igen!
[Konstpaus för klang och jubel]
[Det svaga ljudet av ett enda, men uppskattat!, »åh, vad kul!«-läte från min farmor som nätt och jämnt går att urskilja ur ett besviket sorl]

Likt en Christer Ulfbåge som förbannar sig över att han är för tidigt ute med den interaktiva tv-upplevelsen under sommar-OS 2000 så har jag förbannat mig över att konceptet Fredagsveven™ inte satt sig som fredaglig surfrutin för de stora folkmassorna.
Och precis som Christer under sensommaren 2000 lär ha suttit och stirrat in i en vägg och funderat på hur det kunde bli ett sånt magplask – »när jag till och med satte den inledande hoppklacken!« – så har även jag försökt rannsaka mig själv.
Fredagsveven.
Fredags-veven.
Fredags… veven?
I veckan blev jag uppmärksammad på att det kan finnas vissa oklarheter kring begreppet vev. Inte ordet vev, som syftar till någonting man tar i näven och snurrar på för att åstadkomma funktionalitet i en motor eller inhalning av en större gädda medelst Abu Garcia-spö. Nej, jag talar om begreppet vev, så som det har kommit att brukas, alternativt missbrukas, av mig och vissa av mina närstående vänner.
Jag skulle vilja hävda att begreppet vev bara är en liten volang på min vågade språkdräkt (som jag vill ska vara som en djupt urringad Roger Pontare-kostym; både vågad och lite kulturellt approprierande), men i diskussion med en vev-användande vän och en relativt ny bekantskap gick det upp för mig att begreppet helt tappat sina ursprungliga konturer och former och att det nu sipprar igenom alla språkliga lager, som rinnande vätska.
Vi pratade arbetsmiljöer och jag slängde ur mig frågan »hur var riksgränsen-vevet?«, syftandes till hur min vän upplevt sitt halvår som säsongsarbetare i fjällen.
Den nya bekanten högg direkt, med rätta. »Vevet?«, ifrågasatte han och för första gången på länge – vi talar månader, halvår, kanske helår – tvingades jag stanna upp och definiera det odefinierbara.
 
Men så, i torsdag, skrev en av Sveriges allra mest uppburna krönikörer en krönika i Dagens Nyheter – där det här utgjorde den intresseväckande ingressen:

Vev! I en DN-ingress!
Min gode vän Erik Häggström, som också låtit begreppet »vev« bli solen i sitt språkliga solsystem, gjorde direkt en sökning i mediearkivet och jodå: det var första gången någonsin som Strage lät fingrarna smattra över bokstäverna v-e-v innan han lämnade in en text till en redaktör.
Han fortsatte sedan sin mediala arkivsökning genom att försöka hitta fler exempel på vev-användande och hittade bland annat en beckmörk sida av användandet, där ungdomar filmar misshandlar och kallar det för »vev«, och en mycket ljusare:

Och imorse tog jag vid det rigorösa arkivletandet, men jag behövde inte alls gräva ner mig djupt för att hitta exempel som inte kom från tidningar om motorer eller gäddfiske – för dagen efter Strages vevande i etablerad och upphöjd kulturmedia så fick Expressens Anders Nunstedt feeling och skrev idag, fredagen den 2 juni, så här:

Turbo-veven!

Och jag vill ju ogärna utmåla mig som någon sorts språklig hipster, men jag gillar ju verkligen begreppet vev och har inga planer på att sluta överanvända det – men nog drar man öronen till sig när det börjar ligga bekvämt i Pappa Pops krönike-vokabulär.
Nåväl: det letar sig in. En vidare sökning visar att begreppet »vev« knappt har använts alls i svensk press under 2017 – förutom de senaste två dagarnas popkulturella exempel.
Det kan man ju försöka glädjas åt, som vev-användare, men i ärlighetens namn så ska det sägas att det är varianter av vev-ordet som dykt upp. I Strages fall det huliganiserade »vev«-ordet i betydelsen slagsmål, i Nunstedts fall antar jag att det är den pumpande stekar-vev-rörelsen som åsyftas – den typen av »vev« som min vän Häggström med sällsynt precision uppvisar i den här +++++-gifen:

(Förra veckan, när vi sett Henrik Berggren på Gröna Lunds scen, så stannade Häggström till vid staketet intill de snurrande disco-vagnarna och sade någonting om att det var »helig mark«. Det måste man hålla med om, som meme-skapare, om man någonsin vilat ögonen på den i alla avseenden perfekta gifen.)
 
Jag minns inte exakt vad jag svarade, när min nye bekant stannade upp och ifrågasatte mitt yviga vev-användande. Det var säkert inte särskilt förtydligande eller ens begripligt, men jag vill tro att mitt skriftspråk är, eller åtminstone har varit (på tiden då det här var en levande portal, läst av fler än de allra närmast sörjande), starkare än mitt begränsade munläder, så jag tänkte försöka ge mig på en grundlig förklaring.
Vev kan vara allt. Så enkelt är det. Så vitt är begreppet.
Igår var det ett »Zara Larsson-vev« på Gröna Lund, en persons säsong i fjällen kan vara dennes »riksgränsvevande« och frågan »blev det nån vev igår?« behöver inte luska efter ifall kvällen innefattat slagsmål eller yvigt dansande på bord. Svarar man »ja« på den frågan behöver man heller inte redogöra för någon Little Jinder-helkväll i flera akter.
Vev behöver inte innebära våldsam framåtrotation, extrem yvighet eller ens någon tydlig riktning.
Kanske betydde det det, ursprungligen. Kanske har något gått förlorat. Kanske har överanvändandet fått begreppet att helt tappa innebörd.
Kanske är det därför Fredagsveven™ tappat styrfart.
Jag tänkte att jag skulle ägna den här veckans upplaga åt att reda ut begreppet vev, som ett första led i en längre process. Nästa gång någon skulle stanna upp och ifrågasätta användandet av ordet så tänkte jag att jag skulle säga »vänta«, titta ner i telefonen, knappa lite med tummarna och sedan säga »så, nu har jag skickat dig en länk«.
Men det här inlägget lyckades inte alls vara så uppklarande som jag hade velat.
I nästa steg i processen hade jag tänkt gå runt och (om möjligt) ytterligare utvecklat överanvändandet – i en jeansjacka med en QR-kod till inlägget ingraverat på ryggen.
Det hade varit något! En enda stor QR-kod över hela ryggtavlan!
Om man ändå hade kunnat skriva.
 
Kanske fick inlägget åtminstone med något av den riktningslöshet som gärna får vara kännetecknande för ett vev. Det var ju också ursprungsidén till Fredagsveven: en veckovis text där man vinglade en slankan dit och en slankan dit på en relativt riktningslös färd.
Därför tänkte jag avsluta veckans upplaga med några korta spaningar:
Robinson-ifieringen av svensk politik!!! På den sjunde lappen har Birgitta Ohlsson skrivit:

[Med tillgjort moloken Anders Lundin-röst]: Janne.
Och har något svenskt politikernamn någonsin varit så Robinson-kompatibelt som det som Moderaternas petade partisekreterare Tobias Tobé sitter på? Det dubbel-T-namnet har sådana uppenbara Robinson-Robban-kvaliteter.
Varför måste allt vara ett spel i svensk politik? Varför kan inte svensk politik vara mer äkta, som den brittiska politiken? Där Jeremy Corbyn knaprar in på Theresa May…
https://twitter.com/ggeordiebore/status/870042187303727104
… Pringles-chips för Pringles-chips.

Är det här, den gråtande skratt-emojin, den nya radbrytaren i Fredagsveven™? Jag tror det. Jag älskar att hålla in gråtskratts-emojin riktigt länge i Facebook-chatten, så att den blir större och större (till tonerna av en ballong som blåses upp), innan man släpper den och får ett härligt smackande ljud i belöning.
Apropå gråtskratts-emojin så snubblade jag in på den här bilden på Instagram, då jag har för vana att klicka mig in på bilder på flintifierade individer som jag tycker lyckas balansera på rätt sida det farliga, nynazistiska sidan strecket; som någon form av rekorddeppig inspiration för den som inte har många fler alternativ när det gäller att ändra sitt utseende än genom att ta till ögonbrynsnoppningen.

Halstatuering brukar ju automatiskt få flintifierade män att tippa över till den allt för farliga utseende-sidan, men en tatuering av Camilla Läckbergs namn på halsen kan vara knepet som gör att den här individen håller sig precist balanserandes på den vassa eggen.