Vilken vecka den här portalen har bakom sig. Det är förstås en helt egen fråga ifall det är önskvärt att det vevas iväg så rappa inlägg, höftskjutna i farten!, men ett faktum är att tio inlägg på sex dagar kan vara något form av rekord.
Och nu Fredagsveven™, det yviga fredagsuppslag som liknats vid internet-versionen av det här godisregnet, där en man ovanpå en närbutik i Skoghall lyckas skapa en liten krater på torget med hjälp av en kastglad näve och ett par hårda karameller:

Jag gillar den metaforen: att jag står på en höjd och gladlynt kastar ut AKO-gräddkola i riktning mot en åskådarmassa som gör allt för att ducka och hålla sig undan och som kanske helst skulle se att strösslandet upphörde.
Och precis på samma sätt som lokalbefolkningen i Skoghall helst skulle vilja kunna korsa torget utan att få en näve pastiller i plytet kanske den lilla Pirkt.se-skaran helst skulle vilja se trevliga bilder från den adriatiska solkusten eller läsa personliga anekdoter om Mike Palm-stinna förstadejter – men likt den gladlynte mannen ovanpå bankomatens tak så vägrar jag att lyssna.
Jag bara fortsätter strössla.
 
Den här veckan har jag tänkt att Fredagsveven™ ska handla om rappare och om vad de kommer undan med.
Jag har ju på senare år blivit karaktären i Office Space, när alla fönster är stängda kan jag rappa med ganska högt hemmavid, och jag tycker uppriktigt att Kendrick Lamars skiva är en av de absolut bästa som släppts under 2017.
Och han är ju onekligen väldigt cool, 29-årige Kendrick Lamar. Väldigt cool.
Hur cool? Så cool att han kommer undan med smeknamnet »Kung Fu Kenny«.
Smaka på det smeknamnet, blunda gärna och föreställ er en man som kallar sig Kung-Fu-Kenny och säg att det inte är just den här bilden som dyker upp:

Jag säger inte att just det här är beviset på hur smarta dagens moderna datorer har blivit, men att internet genast letade upp den här bilden åt mig när jag googlade efter »Kung Fu Man« är ju nästan Westworld-läskigt. För det här är ju exakt den bild jag var ute efter: själva sinnebilden av hur en kung-fu-intresserad man vid namn Kenny borde ser ut.
Det där är Kung-Fu-Kenny, som tränar hoppsparkar på vardagsrumsgolvet, som kan alla repliker i »Crouching Tiger, Hidden Dragon« och som minst en gång gjort sig väldigt illa då han ropat till sig delar av släkten för att visa att han minsann kan karate-slå igenom den plank som farbror Allan nyss köpt för att timra en gillestuga med.
Och att då självmant välja just det smeknamnet, »Kung Fu Kenny«: det kräver sin coolhet.
 
En annan som uppenbarligen är väldigt trygg i sin egen coolhet är den svenske rapparen Michel Dida. Han kan onekligen skriva somriga hits, på det sätt somriga hits ska skrivas i denna post-Markoolio-era: för två år sedan var det med »Höru mej bae?« (som fick Sveriges mest uppburne musikjournalist att tänka till!), i år är det med »Gucci Song«.
Den här gången är Michel Dida så pass trygg i sitt sommarhittande och i sin coolhet att han unnar sig att ta ut svängarna – med något så fundamentalt ocoolt som schamanism.
Jag har många gånger gått och nynnat med i »Gucci Song«, det är en bra låt!!!, men varje gång jag kommer till det här lilla partiet så spricker jag upp i ett brett leende och ger ifrån mig ett litet skratt:

Låt gå för att han påstår sig ha sett sin framtid i en sten(ish), det tror jag den lite allmänt skrockfulla svenska radiopubliken kan svälja, men att kunna unna sig att ha med en schaman som väser »FUTURA« efteråt – då har man en stor tilltro till sin coolhet.
Det krävs ett oerhört självförtroende och en ordentligt grundmurad coolhet för att i något sammanhang slänga in en schaman, helt okommenterat.
(Kanske finns det en given och etablerad koppling mellan rap och schamanism. Jag kanske är Jan Gradvall nu: kommer med en spaning – han om tunnelbanelinjer, jag om schamanism – som alla andra redan fattat på uppstuds. Som tur är har jag ingen redaktör jag behöver lämna in texten till, som Gradvall måste ha gjort för två år sedan, då han – och nu föreställer jag mig – med stuns i steget vandrar bort till kulturredaktören och säger »du vet den här låten som hela Sverige går och nynnar på? Jag har hittat nåt i den!« och lämnar över sitt A4-ark.)
 
Jag måste också tillägga att jag helt hade missat firandet av VM-guldet på hemmaplan och de komplikationer som uppstod, då någon fått för sig att skicka fram Stefan Löfven inför en brölig hockeypublik som bara ville få en glimt av Kung Henrik.
Därför var de första tio-femton minuterna av veckans Lilla Drevet, där Ola Söderholm gick igneom Åke Ungers räddningsaktion, något av det mer smärtsamt roliga jag hört på ett bra tag.
Och i veckan noterade jag att Stefan Löfvens PR-team har styrt om kosan 180 grader, knäckta efter den usla tajmingen med hockeysnubbarna:

För visst är en möhippa nästan den exakt diametrala motsatsen till den enorma svensexa som ett hockey-VM-guldfirande måste kunna beskrivas som?
(Nu läste jag inte artikeln, där jag antar att det framgår hur hon reagerade på överraskningen, men det är omöjligt att inte ömma för Löfven när han står där – innan ögonbindeln tas av – och antagligen är livrädd för ännu ett negativt mottagande.)