Kanske var det inte Chris Cleavers fel. Kanske låg heller inte felet i att Owen Prices inlägg inte satt lika precist som de gjorde då han var 14 (och högerfotsprickade till sig reklamkontrakt med Nike).
Kanske var Hrvoje Bubalo inte en så pjåkig vänsterback egentligen. Kanske var det rätt av tränaren David Wilson att låta laget ligga och plaska i vatten hela försäsongen, som om man förberett sig för ett kortbane-SM.
Kanske var det bara tröjorna.

Kanske var det matchtröjorna som lade grunden till 2006 års miserabla GIF-säsong, då laget länge fick kämpa för att hålla sig undan Superettans bottenskikt.
Jag var ute och kickade boll i svensk försommarvärme idag (kan det ha varit 18-19 grader?), iförd denna matchtröja från 2006 års säsong, och det var i det närmaste outhärdligt. Det var som att den var sydd i syntetisk lammull.
Jag har aldrig riktigt trott på kraften i AdiCool, NikeBreath, Puma AntiWarmth och allt vad de tröjmässiga kylsystemen, de som sägs ventilera bort svett och som ska låta kroppen andas, kan tänkas heta – förrän jag nu sprang runt i en tröja från pre-AdiCool-eran.
Giffarna tog steget upp i allsvenskan året därpå; en säsong då till och med min gamla mattelärare Mika Sankala unnade sig ett par luftiga shorts på tränarbänken.
Kanske hade de kunnat göra det redan säsongen innan, om någon i organisationen bara känt på tröjmaterialet mellan tummen och pekfingret och därefter – och här kommer en referens som min vän Datrik Pokk (som nu har sommarsnaggat sig och inte är så olik den här gamla FM-bilden!!!) slängde ur sig i fotbollsfarten – haft George Costanza-stake nog att föreslå lite bomull i matchtröjorna.