Samma bollinnehav, samma ramstarka trebackslinje – och så Romain Gall i närheten av motståndarmålet.
Då är plötsligt GIF Sundsvall ett riktigt hyggligt allsvenskt lag. 
 
Visst kände vi igen matchbilden, i det stora hela. Bollinnehavet landade till slut på knappa sextio procent, tempot var långa stunder Smajl Suljevicskt och nog stannades ett och annat anfall upp.
(En gång råkade kommentatorn säga att »här kommer Giffarna i en ny våg«, men efter en Dennis Olsson-passning hemåt fick han ifrågasätta ifall »man kan kalla det för våg, det där?«)
Nog fanns där en del parametrar som den medelpadska publiken lärt sig att hata efter 0–0-mötet hemma mot Jönköpings Södra senast; den match som fick gemene GIF-biljettköpare att gå i taket, nästan värre än de gjort efter en 0–5-förlust.
Men från start fanns nu också, för första gången någonsin, Romain Gall.
Och nog dök det upp vissa frågetecken kring amerikanen under kvällen. Detta då CMore-kommentatorn sändningen igenom uttalade hans efternamn som Gál, med uttalet hämtat från näkter–Gál, istället för det uttal jag trodde den allsvenska fotbollsfamiljen cementerat: Gall som i gallblåsa.
Där fanns det vissa oklarheter.
Men när det gäller det spelmässiga var svaren glasklara från det 21-åriga division 1-förvärvet: han ska fortsätta spela från start.
I första halvlek bidrog han (förutom den lilla knuffen innan Sonko Sundbergs förlösande 1–0-strut) mest med en allmän känsla av att Giffarna var rakare och mer djupledshotande, tillsammans med en förbättrad Jonathan Morsay och en mer renodlat djupledslöpande Peter Wilson.
Gott så, egentligen, efter tre raka mållösa matcher. Det var ett fint, sansat inlägg i debatten om hur det underpresterande GIF-anfallet ska formeras.
Men i andra halvlek andra Gall-skrek amerikanen – som en näkter–Gal.
(Förlåt.)
Plötsligt såg han ut som den saknade pusselbit som hittills lämnat GIF-offensiven med ett gapande hål. Jag tyckte mig se Stefan Silva-uppluckrande egenskaper i hans länkspelande (framspelningen till Hallenius 2–0-mål var den andra eller tredje i sitt slag!) samtidigt som han fortsatte hota i djupled med sin fart (han var ju ett par centimeter ifrån att ha serverat Wilson öppet mål).
Och om den offensiven triaden bara fungerar hjälpligt, vilket den gjorde med hjälp av Galls kalasinsats, så har det här laget ypperliga chanser att vinna allsvenska fotbollsmatcher.
För längst bak bara fortsätter Eric Björkander att växa. Idag såg han till och med ut att ha växt om även den redan Club Brügge-färdigvuxne Marcus Danielsson.
Hade Behrn Arena varit en skolgård hade Joel Cedergren kunnat valt att blanda om lagen i paus med ett snabbt »backlinjen mot rubbet!«-skrik, efter att Noah Sonko Sundberg krönt en lysande tremannainsats med att smaska dit 1–0 från distans. Så överlägsna kändes den trion; som om det inte ens var roligt att se stackars Victor Skiöld tvingas tampas med dem.
Och vid de relativt få tillfällen då ett genomsvagt ÖSK – som på allvar lanserade sig som en åka-ut-kandidat ikväll – skapade någonting konkret; ja, då fanns även Tommy Naurin i vägen. Benparaden på hörnnicken, med tjugo-nånting minuter kvar, höll nästan Norrköping-klass och var säkerligen värd två poäng.
 
Måste man ha en sån där snärtig avslutning? I fetstil? 
Backlinjen står pall – och framåt har vi Gall.
Det räckte till tre viktiga poäng mot Örebro och nu såg jag förvisso matchen med kroatisk kvällssol i ryggen (och det kan vara den kvällssolen som talar nu!!!), men jag tror att det kan räcka en bra bit även framöver. 
 

Betygen:

Tommy Naurin +++
Räddningen på nicken höll allra högsta klass. En ganska lugn kväll i övrigt.
Noah Sonko Sundberg +++++
Egentligen en fyra, men man hatar ju inte en mittback som tar bollen och springer fram och gör mål när han känner att det verkligen är läge.
Eric Björkander +++++
Fullständigt lysande i nittio minuter.
Marcus Danielsson ++++
Ge honom en doktorandtjänst på Mittuniversitetet. Eller… gör nånting så att han kan tänka sig stanna.
Eric Larsson +++
Vilket styrkebesked det är att Giffarnas offensiv kan fungera utan att han är dominant.
Kristinn Steindorsson +++
Började väldigt, väldigt fint med flera raka djupledsbollar och instick, men – och håll i er nu för här kommer en kvällstidningsklyscha – mattades. 
Smajl Suljevic ++
Behövde inte vara särskilt bra eller bollinnehavsmässigt dominant.
Dennis Olsson ++
Årets hittills bästa Olsson-insats. Nosar på en trea.
Jonathan Morsay ++
Betydligt mer beslutsam än tidigare, framför allt under en pigg förstahalvlek, men det där lilla sista saknas.
Peter Wilson ++
Fixade utvisningen på klumpedunsen Plessis (som fortfarande verkade lite borta, precis som vid presentationen?), men i övrigt stämde nästan ingenting. Ska han vara på banan ska han göra mål på sina lägen – nu brände han ett par.
Romain Gall ++++
Äntligen. En forward som… bidrar.