Det känns som att jag läst ungefär den här formuleringen i omkring hundra svenska fotbollsreportage på 2000-talet:
»När det känns som att livet plötsligt stannar upp så är det skönt att fotbollarna fortsätter att rulla på som vanligt.«
Typ den. Varianter av den.
Och den är väl fin och metaforisk och kanske sann ibland, men nej: 
Sluta rulla, snälla GIF Sundsvall. 
 
På påskdagen satt jag och skruvade på mig i mitt plastsäte på Idrottsparken. Jag tittade mig oroligt omkring för att se ifall någon stolsgranne också misstänkte det jag misstänkte; att det fanns en faktisk möjlighet att han helt enkelt inte visste.
Ouff, så bottenlöst pinsamt det vore, tänkte jag.
Jag tittade ner på planen igen. Upp på matchklockan igen. Jo, de rullade fortfarande bollen i backlinjen, medan den tickade upp över 86, över 87, över 88, 89.
Tilläggstidsskylten åker upp. Rull, rull, rull.
Jag tittade över på Joel Cedergren och lade pannan i ett par bekymrade veck.
»Vet han liksom… om att dom ligger under?«, undrade jag.
Nästan uppriktigt.
På något halvmirakulöst sätt – sekundlång isländsk briljans och väldig ineffektivitet från bortalaget – så hade GIF Sundsvall fortfarande chansen att nypa poäng mot Häcken, hela vägen fram till slutsignalen.
Ändå försökte man inte ens ta den. Även när klockan letat sig upp över 90-strecket och mittbacken Marcus Danielsson sprungit upp och ställt sig på topp så fortsatte GIF Sundsvall att rulla runt bollen i backlinjen, till synes i väntan på det perfekta läget att gå framåt.
Och jag tycker verkligen inte att den svårflörtade Sundsvallspubliken (som var knappt tretusenhövdad i söndags) har rätt att ställa särskilt höga krav på årets GIF-lag. Budgeten är vad den är och spelarmaterialet ser ut som det ser ut.
Men det allra, allra minsta kravet man borde kunna ställa på alla fotbollslag, oavsett division, är att det åtminstone gör sitt yttersta för att ta poäng: att man visar desperation och att man verkligen försöker forcera fram en kvittering när en kvittering behövs.
De sista tio minuterna mot BK Häcken senast var oförsvarligt svaga.
 
Den här statistikrutan är onekligen speciell:

Hemmalaget äger mer än två tredjedelar av bollinnehavet – ändå är det gästerna som med sina ynka trettioen procent som skapar mer än dubbelt så många chanser.
Det ser ut som en freaktillställning, men nej: snarare utvecklades matchen logiskt, efter båda tränarnas matchplan.
Häckens tränare Mikael Stahre kom till Sundsvall med ett på pappret mycket spelmässigt bättre lag än motståndarna. Hans namnstarka offensiv är – rent objektivt, skulle jag säga – klart överlägsna GIF Sundsvalls oprövade dito. Det i sig oroar mig inte; det stod klart redan i januari att GIF Sundsvall skulle ha en mindre etablerad och namnkunnig trupp än nästan alla andra lag i serien.
Det som däremot oroar mig är att Mikael Stahre visste allt det här. Han visste att hans lag hade alla möjligheter att vara bättre spelmässigt, och ändå valde han att inte ens försöka utmana GIF Sundsvall i en kamp som handlade om bollinnehav och spelskicklighet. Han var inte intresserad av att äga spelet.
Det finns inget egenvärde i att äga bollen. Åtminstone inte på det sätt GIF Sundsvall äger bollen.
Det var märkligt att se spelare allsvenska toppklasspelare som Alexander Farnerud och Paulinho ligga lågt och disciplinerat ägna sig åt att täcka av ytor, medan spelare som Smajl Suljevic och Sebastian Rajalakso skulle försöka bestämma tempo och rytm i spelet.
Ännu märkligare att just det här märkliga scenariot ser ut att vara GIF Sundsvalls matchplan, säsongen 2017.
Giffarna rullade och rullade, i sidled, lite framåt, lite bakåt, till dess att anfallarna droppade ner på halvplan i jakt på bollberöringar och en för dagen svag Eric Larsson blev frustrerad och slog en för svår passning in i banan – varpå Häcken kunde ställa om blixtsnabbt vid bollerövring.
Och vid de få tillfällen som hemmalaget gavs möjlighet att ställa om i något sorts kontring-på-kontring-läge så var det nästan som om det laget hade avråtts från att spela rakt i djupled. Istället väntade man hellre på att tio-elva vitklädda återfick sina defensiva utgångspositioner, för nu skulle GIF Sundsvall på nytt visa fotbollsvärlden hur man rullar boll.
 
Det är klart att det någonstans går att uppskatta den enorma tron på sitt eget lags förmåga. Och ska man någonsin satsa på att vinna allsvenskan (2022 verkar vara det nya målet på kansliväggen) som liten norrländsk klubb så måste man förstås, likt Östersund har gjort, ha en tydlig och lite egen plan.
Och visst har de medelpadska tiki-taka-ambitionerna också uppskattats av delar av fotbolls-Sverige. Hammarbys assisterande tränare Stefan Billborn berömmer exempelvis Giffarna inför söndagens möte på Tele2 Arena och säger till klubbens hemsida att de är »ett positivt spelande lag«. Och det är väl härligt med lite uppskattning. Jag har full förståelse för att man hellre vill vara ett positivt spelande lag än ett jobbigt benbrytargäng som sparkar långt på en leråker.
Men vet ni vad jag tror att Stefan Billborn och alla andra motståndartränare lär visa allra mest uppskattning kring, under året 2017?
Att Giffarnas bollrullande är så oerhört enkelt att försvara sig emot.
 
Man borde kanske redan nu ångestskrika i högan sky över att Lars Krogh Gerson blir borta våren ut och att de två sista-minuten-spanjorer som skulle fylla ut truppen har pappersstrulats bort. Att laget som ska spela med tre innermittfältare bara ser ut att ha en enda tillgänglig fram till sommaren.
Men nej: jag väntar till efter dagens match mot Hammarby.
Spelas det på precis samma naiva sätt som mot Häcken på Tele 2 Arena – då skriker jag rakt ut.
Jag säger inte att formationen måste bytas ut (det lär den inte göra), men spelsättet. Det måste gå snabbare, det måste då och då spelas rakare, det får inte alltid vara tanken att laget ska rulla sig förbi trippla lagdelar. Det får inte se ut som att man spelar basket utan skottklocka.
Seriens kanske mest begränsade spelartrupp kan inte förvänta sig att tålmodigt seriesegrar-spela sig igenom bättre lag. Punkt.