Visste ni att man kan göra olika typer av radbrytningar, med hjälp av HTML-kod?
Jag lärde mig alldeles nyss, av en slump: att man kan tydligen, åtminstone enligt flera källor på nätet, ska kunna accentuera något som kallas för en »hård radbrytning«.
Och jag säger inte att det är den allra bästa metaforen för att försöka illustrera vad den här portalens publicist går igenom för stunden.
Jag säger att jag försökt hitta rätt ord i en veckas tid och att de aldrig verkar komma.
Jag försöker bara säga att när orden inte räcker till, när man går igenom något man aldrig gått igenom förut och när man känner att man inte har något att säga men att man bara inte kan fortsätta att säga ingenting alls: ja, då får man kanske nöja sig med enkla koder.
I det här fallet: <br>.
Koden för hård radbrytning.
Den hårdaste jag någonsin satt på pränt.
Alla radbrytningars radbrytning.
 
 
Jag är själv nu.
Efter ganska precis fyra år – väldigt fina år, ska sägas; den hittills bästa fyraårsperioden i mitt liv – är jag själv igen.
Plötsligt. Och samtidigt inte plötsligt.
Plötsligt kan någon sluta skratta åt ens skämt. Plötsligt märker du att någon lite väl ofta bara lyssnar med halva örat. Plötsligt verkar mycket annat mer intressant än en själv.
Och plötsligt går det inte längre att prata om det.
Då är det till slut inte så plötsligt som det kommer förbi någonting som ter sig bättre.
 
<br>
 
Jag hittar inte rätt ord för att beskriva hur jag har känt de senaste två veckorna. Jag kommer nog inte göra det på ett tag.
Men det jag nog egentligen vill säga med det här förklarande inlägget – egentligen riktat till det fåtal som bryr sig mer om nya upplagor av Fredagsveven än mitt mentala välstånd – är att jag är ganska säker på att jag fortfarande har andra ord.
Kanske nåt roligt ord. Till och med ett och annat välformulerat. Säkerligen ett par plumpa och en hel del rent usla.
Men helt klart mängder av ord.
Och jag har ju faktiskt varit själv förut och jag minns det som att jag trivdes med det ibland, att jag inte alls trivdes med det ibland. Ibland tror jag att det var härligt att sitta och slötitta på Seinfeld-avsnitt efter Seinfeld-avsnitt i ett spartanskt inrett grävlingsgryt; ibland drömde jag nog om hur det skulle vara att trycka ner huvudet i en ungsvarm form »Kassler Africana« för att få stopp på menlösheten.
Jag minns dock en sak väldigt tydligt: att det alltid hjälpte att sätta sig och skriva.
Varje kväll. Smatter, smatter, smatter.
Om det så var för att kanalisera ångest eller för att tillvaron skulle kännas mer meningsfull eller kort och gott för att det är något av det absolut roligaste jag vet.
Det här hemmet har känts väldigt tomt i ett par veckor. Det har känts tomt att sitta ensam i soffan, tomt att sitta vid skrivbordet, tomt att ligga där, tomt att vara där.
Där. Där. Där. Överallt är den som lämnat en. Överallt är den inte.
Men en tomhet – inte den största men en tomhet – har också infunnit sig när jag surfat in på den här portalen och verkligen inte orkat ta tag i den här radbrytningarnas radbrytning.
Nu har jag gjort det.
Jag har inte gått vidare, vad nu det betyder, men det här är mitt försök att skriva mig vidare.
Den här ventilen är öppen igen.
 
Till sist vill jag berätta att jag förstås grät över själva faktumet att det var över.
Sedan grät jag igen. Och igen.
Vem skulle inte göra det.
Men sedan dess har jag faktiskt mest gråtit av en annan anledning.
Varje gång jag berättat om situationen för en ny person så har jag gjort jag det med tårar i ögonen – och vid varje svar jag fått så har tårar börjat välla ner. Det spelar ingen roll om det är gamla vänner, nya vänner, bästa vänner, familjemedlemmar: nästan varje gång har jag gråtit. Varje gång någon förklarar att den kommer att finnas där, varje gång någon skriver att man alltid kan ringa, varje gång någon förklarar att det kommer att bli bättre.
För varje gång någon bryr sig. För varje gång någon erbjuder sig att hjälpa till. För varje gång jag – som byggt nästan hela mitt vuxna liv kring en person som nu valt att gå vidare – får klart för mig att det finns människor där ute som vill ställa upp för mig.
Då har jag gråtit igen.
Att ställa upp för andra människor är det finaste som finns.
Tack.