I veckan avslöjade Expressen att den privata marknad som vi installerat i svensk välfärd fungerar som – hör och häpna! – en marknad:

Och det är förstås illa nog i sig, att kvinnor i Sverige blivit ofrivilligt och onödigt omskurna på grund av marknadskrafterna, men hej: vad ska man liksom göra åt det?
(Och visst: åttaårige Conrad får inte gå i den svenska skolan för att hans undervisning anses vara för dyr av en skolägare som – samtidigt som hen gjort denna bedömning – plockat ut fem miljoner kronor ur sin lilla barnförvaring, men vill ni ha det som i Sovjet eller???)
Nej, precis som boys will be boys så kommer välfärdsmarknad will be välfärdsmarknad.
Det fanns däremot en annan trist aspekt med att ett privat vårdbolag i Sverige bedrivit någon form av bonussanktionerad underlivsreglering med våra skattepolletter som bas; nämligen att de drar den här potentiella Pirkt.se-termen i smutsen:

Kanske var det – efter alla ivägskickade snabbgynn!, blixtgynn! och uppstudsgynn! – slutligen termen ultragynn som hade givit Pirkt.se:s analyser det där stora genomslaget.
»Hoppas det kommer ett ultragynn om det här vid slutsignal.« Ja, jo, nog hade folk kunnat mumla det framför teveskärmarna för att sedan, när signalen ljuder, snabbt tangentbordshamra sig in på portalen med lystna fingrar.
Men nu är termen ultragynn för evigt besudlad, bara för att några ville karva lite extra längs kvinnors livmodertappar för att kunna unna sig en tredje utlandssemester för året.
 
Visst har alltid bilmekaniker varit symbolen för en yrkesroll till vilken man går med ett problem – för att sedan lita blint på dennes lösning och vad det kommer kosta?
Det finns något Seinfeld-klipp om det: hur lönlöst det är att ens försöka opponera sig mot en bilmekanikers förslag eftersom man inte har någon aning om vad den pratar om. Om den säger att lamellerna är utnötta och det kommer att kosta fyra tusen att laga så är det bara att lämna in bilen och slanta upp.
Och kanske är privata gynekologmottagningar vår tids bilverkstäder? Jag tänker mig att förhandlingssituationen kring ingrepp och prissättning i underlivet är ungefär lika klurig som när du går till en bilverkstad – för jag kan bara själv försöka tänka mig hur överrumplad jag blivit om någon med myndig stämma pekat och sagt att »den där förhuden måste bytas«.
Där har ni en bild av svensk välfärd 2017: att gå till en privat gynekologmottagning är som att tvingas gå till en bilverkstad i Ankeborg-skrud.
 

 
Jag håller på GIF Sundsvall och jag önskar klubben allt gott och ifall det var något klubben behövde min hjälp med så skulle jag säkert ställa upp.
Men när klubben, i samarbete med Teater Västernorrland, helt utan min vetskap iscensätter en reklamfilm om hur en person som så uppenbart ska föreställa jag (en flintifierad man i GIF-skrud!!!) sitter ensam i en för stora soffgrupp och vräker i sig grillchips och bälgar i sig cola framför en hemmamatch mot J-Södra — ja, då är det klart att man reagerar:

De har dessutom klippt bort scenen då jag, efter att tomt ha tittat mig runtikring för att hitta någon att dela glädjen med, sätter mig ner och med grillchippsflottiga fingrar smattrar ned små GIF-relaterade flaskpostmeddelanden ut i cyberrymden för att få GIF-kontakt och -närhet.
Men uthängningen till trots så gillar jag reklamsamarbetet mellan GIF Sundsvall och Teater Västernorrland, mycket på grund av att skådespelaren och GIF-supportern Åke Arvidsson som få andra kan gestalta den ångestladdade tomheten i blicken man brukar kunna ha framför en GIF-match:

Titta på den nunan:

Det är exakt så man skulle sett ut ifall Emmanuel Frimpong tvåfotssaxat sönder Lars Krogh Gersons knä efter arton premiärminuter.
 

 
Är det här förresten gifen som symboliserar konceptet Fredagsveven?

En Bert Karlsson som i blindo, förblindad av att ha knutit sin frus sjal över halva plytet, fortsätter att tugga sig igenom en undermålig semmelbotten?
Kanske.
Man vet inte riktigt vad syftet är, alltid, det är inte alltid så roligt, inte alltid så tänkvärt, men vi tuggar oss igenom.