Vad hände med Rosa Pantern?

Rosa MANNEN, ja. Så var det. En klok Youtube-rippare vet förstås bättre än att varumärkesbeblanda sig med klumpiga kommisarier.

Nå-jävla-väl, med hela inläggets ursprungsfråga raserad på grund av småtimmetrött, icke-existerande faktakoll så testar vi väl igen:
 

Vad hände med Rosa Mannen?

Jag minns min ungdoms »Mina Mottagna Filer«-mappar och hur tomma de brukade kunna gapa mellan varven, när det dröjt ett tag sedan någon kamrat förbarmat sig och skickat över någon låt via ett »har du hört den här?«-länk.
Jag minns hur en av de få källorna till ny musik som jag själv kunde använda min legala kåsa för att ösa ur var Youtube-videor där denne mytologiske Rosa Mannen-användare hade »rippat« olika live-spelningar från svensk teve. Hade Hästpojken uppträtt på Nyhetsmorgons lördagssändning så kunde du ge dig fan på att Rosa Pantern var där och rippade ner spelningen till en Youtube-fil av finare märke.
Nu verkar hen ha legat på latsidan. Kanske blev Rosa Mannen omsprungen av en nätsamtid allt är tillgängligt och där även en Erik Löfgren-figur – som inte vågade hoppa på det illegala nerladdningståget förrän efter han flyttat hemifrån, i rädsla över att nationella insatsstyrkan skulle smälla in dörren och dra skarpladdat mot min far – kan framstå som en gif-skapande multimedia-mogul.
Hur som helst: hen hade behövts i veckoinledningen, för i söndags kväll tolkade Jonathan Johansson den skånske poeten Johan Jönsons dikter i Babel.
Och jag tyckte att det var så väldigt bra.
Endera tyckte inte SVT själva det, eller så hyvlades hela deras sociala medier-redaktion ner i samband med att ungdomssajten »Edit« föll ihop som ett obevakat träd i skogen; hur som helst så finns inte filmen Youtubeifierad.
Så vill man se det – och det borde man, ifall man har minsta intresse av att höra Johanssons skånska ta sig an ett Alkbergskt klingande socialrealism – så får man helt sonika spola fram till 55:20 i det här klippet.
OKEJ, NEJ, JONATHAN JOHANSSON-KLIPPET FANNS ETT KLICK BORT,SÅ FÖRLÅT SVT, JAG TAR TILLBAKA ALLT DUMT OM EDIT MEN JAG ORKAR INTE TA BORT ALL TEXT NU FÖR JAG TYCKTE INFON OM ATT JAG ALDRIG LADDADE NER MUSIK I MIN UNGDOM VAR ÅTMINSTONE TRE PLUS SÅ NU FÅR ROSA PANTERN-HYLLNINGEN STÅR KVAR. 
Här är det: klippet där Jonathan Johansson tolkar Johan Jönson.
(Det går, vad jag kan se, dock inte att bädda in klippet – så nog saknas Rosa Mannen fortfarande. Han bäddade alltid för en.)
 
Jag vet inte ens varför jag började på ett inlägg.
Jag sitter och försöker få till en övergång i en text som är tänkt att – genom den här övergången – bli en ledartext för en jämtländsk publik och jag tänkte att kanske, kanske, kanske skulle ett friare textvevande i ett annat forum kunna lätta upp stämningen lite.

Där, i det tomma utrymmet i mitten, ska det in något. Mellan det rena gynnet och själva kärnan i texten – det budskap som folk är tänkta att bära med sig efter läsningen – måste det byggas en liten bro. Tror jag. Jag tror att det måste byggas en liten bro i varje fall, men det finns knappast någon handbok i hur man skriver ledare som tar upp hur stor del av texten som bör eller kan ägnas åt gynn.
 
Jag vill fortfarande bli riktigt duktig på att skriva.
Jag kom att tänka på det ikväll, när jag råkade snubbla över ett mejl som jag fick skickat till mig under tiden jag bodde i Umeå och skrev en blogg om hur det var att lajva fotbollsproffs på existensminimum i division 1 norra. Om man var intresserad av hur det gick för fotbollslaget Umeå FC och gillade när någon överanvände ordet »trassligt« så var det säkert en bra blogg vid tillfället (vi pratar 2011 och första halvan av 2012), och även om jag skulle vilja radera de flesta inlägg från webbjordens yta så tror jag att det utvecklade mitt skrivande väldigt mycket att verkligen försöka krysta fram underhållande inlägg varje kväll och natt.
Det var knappast så att jag levde ett mer händelserikt vardagsliv då, frånsett fotbollen. Min minnesbild är att jag ägnade merparten av min vakna tid åt att diska och slötitta på något gammalt Seinfeld-avsnitt. Ibland, men alldeles för sällan, cyklade jag till biblioteket och läste. Och så åt jag pasta. Mängder med pasta.
Men ändå lyckades jag skriva något, nästan varje kväll. Och även om jag inte skulle vilja sitta uppe lika sent och krysta (jag tidsinställde ofta inläggen, tillbaka i tiden, för att folk inte skulle se hur sent publicerade de var*) och även om jag inte skulle vilja gå i god för särskilt många av texterna idag (inte på grund av att jag skulle skriva på en helt annat nivå idag utan främst på grund av att jag hittar stora fel och brister så fort jag släppt ifrån mig en text) så kan jag sakna det driv jag hade då.
*= Kanske hade jag haft två-tre superettaminuter  på mitt CV idag, om jag bara inte försummat sömnen.
Och jag vet inte exakt hur Pirkt.se kommer att utvecklas framöver. Folk klagar när portalen är proppfylld med annat än GIF-nyheter, Tilde klagar när den är fylld med GIF-nyheter och försöker man sig någon gång på en genomarbetad spaning så får man bara (förvisso träffsäkra) Per Ragnar-liknelser kastade mot ens anlete och diffusa smädelser kastade mot längden på ens högerarm (när ska en vit medelklassman kunna få skriva en text och bara bli bedömd utifrån kvaliteten på texten???).
Men jag tror att jag vill skriva mer igen. Ni får ha överseende.
 
Och har ni en brygga mellan diskmaskinstabletter och barn så får ni gärna hojta till.