Det här har sannerligen inte varit go-to-portalen när det gäller medelpadskt kulturliv. Speciellt inte sedan Sundsvalls Tidnings garvade jazzrecensent fråntogs rätten att sätta betyg på varje upplaga av »Måndagsjazzen« på Aveny (till dags dato den svenska kulturinrättning med högst snittbetyg per spelkväll).
Men efter år av postapokalyptiskt konsert-vakuum, sedan Stadshuset slutat boka stora artister till spegelsalen och Gatufesten klappat samman och kvävts ihjäl under en hög av Sean Paul-bråte, så verkar det finnas liv och rörelse i konsertutbudet igen, för den generation som inte vill låta sitt kulturliv begränsas till Kjell Lönnås årliga julemässa.
Jag reagerade på det i höstas, när jag funderade på att åka upp och se Mattias Alkberg läsa dikter och spela akustiskt: att alternativet »Sundsvall« fanns bland biljetterna.
Nu såg jag honom på Södra Teatern istället (och vilken +++++-kväll det var!!!). Men alternativet fanns. Konsertalternativet Sundsvall. Jag har ju annars länge upplevt det som att våra finaste svenska artister åker kringel-krokar upp längsmed Norrlandskusten, förbi Sundsvall, men gärna till Gävle, sedan in till Östersund, sedan ut till kusten igen och upp förbi Umeå och vidare till Luleå.
Nu stannade Alkberg på Pipeline – och det gör också Zacke, den 1 april.

Jag såg honom på Debaser i februari och nu ska jag använda ett begrepp som jag inte riktigt vet ifall jag får använda, då det kan vara skyddat för rockjournalister med en tumme i framfickan på sin bylinebild samtidigt som jag sedan i höstas är en (sällsynt) ena-näven-nertryckt-och-den-andra-slappt-hängande-utanför-kolumnist, men det var: tajt.
Att själva skivan, låtarna och – inte minst! – texterna var av fantastiskt snitt visste jag ju sedan tidigare, men vilken konsert det var!!!
Jag tänkte att jag skrev en rekommendation till Sundsvallsbor nu, men ju mer… jag tänker på det… så är det allsvensk premiär för Giffarna mot AFC United den 2 april, på söndagen, och Zacke spelar på lördagen… så… det… kanske är för mig själv, ändå.