Jag läser just nu den första didaktiska kursen under lärarutbildningen, efter att ha ägnat hösten åt sociologi, internationell politik och gubbar som Bourdieu, Marx och Weber.
Och efter bara ett par seminarium så har kursen redan fått mig att vilja säga »förlåt«.
Hösten 2012 hoppade jag, som relativt nybliven 22-åring, in och vikarierade på en gymnasieskola i Sundsvall, som samhällskunskaps- och historielärare.
Helt outbildad tilläts jag försöka navigera eleverna igenom ofta svåra, komplexa ämnen som jag själv tvingats snabbplugga igenom medan jag såg över lektionsplaneringen.
Förlåt för det.
Men förlåtet kommer inte bara från mig. Jag gjorde faktiskt mitt allra yttersta, lade ner väldigt mycket krut på mina powerpoints och försökte verkligen levandegöra det jag stod och pratade om; så till den milda grad att jag i princip alltid sofftrynade innan På Spåret om fredagskvällarna när jag kom hem, emotionellt urlakad till bristningsgränsen.
Jag visste ju redan där och då att det knappast var riktigt bra, det jag gjorde. Även då visste jag ju att gymnasielärarutbildningen är fem år lång – och att jag avverkat exakt noll dagar på den.

Men det är nog först nu, halvvägs in i den här didaktikkursen, som jag riktigt förstår hur dåligt mitt lärararbete verkligen var och hur låg nivå det var på undervisningen jag höll i.
Jag var ju glad ifall eleverna såg någorlunda intresserade ut under mina utläggningar, glad ifall det var tyst och lugnt medan de fick jobba med sina uppgifter.
Förlåtet kommer alltså inte främst från mig. Jag var, i likhet med många andra som hoppar in och vikarierar i svensk skola, bara en ungdom som behövde pengar. En bricka i ett spel. Hade inte jag tagit vikariejobbet så hade det antagligen gått till någon annan 22-åring; kanske någon som inte hade dränerat sig på all energi för att åtminstone försöka göra ett skapligt jobb.
Förlåtet till eleverna som fick stå ut med mig och min bristfälliga undervisning under hösten 2012 borde komma från hela det vuxna samhället och från de politiker som tillåtits styra det under de senaste tjugo åren. Från de som undervärderat läraryrket så till den milda grad att det numera är en profession som – uppenbarligen – kan utföras av alla som gått ut gymnasiet och som har en god relation till en nuvarande friskolerektor som hen råkar stöta på under en arbetslös flanerar-eftermiddag på stan.

 
Bara på de här seminarierna och genom att läsa den här kurslitteraturen så känns det som att jag utvecklats några hundra procent som framtida gymnasielärare, bara i hur jag tänker kring undervisning och lärande, men med det sagt så är jag ju fortfarande långtifrån någon lärare. Jag kommer fortfarande vara en oduglig lärare nu när jag går på min första praktik i april, säkert även när jag går ut på min andra och tredje, och kanske är jag fortfarande relativt svag när jag om sisådär fem år letar mig ut på arbetsmarknaden som färdigutbildad gymnasielärare.
För jäklar i min låda så svårt det verkar att bli en bra riktigt lärare. Det verkar vara en så oerhört tuff uppgift att lära sig utforma sin undervisning så att man på riktigt utvecklar alla elevers förmågor i klassrummet.
Men efter att redan hunnit mer eller mindre misslyckats med två tuffa karriärmässiga uppgifter hittills – att bli fotbollsproffs (ja!) och att bli en riktigt vass skribent (och här finns plats för mothugg från min mor som kommenterar under vår gamla huskatts pseudonym!) – så tror jag att det är det här jag till slut kommer att lyckas med.