Som den trogne kommentatorn hog påminde om i det numera så levande kommentatorsfältet:
Man bör inte dra för stora växlar av en lyckad träningsmatch i februari.
Den 8 februari 2010 kunde gemene Sundsvallssupporter nämligen luras att tro att den här påskklädda uppenbarelsen till vänster var ett så kallat »framtidsnamn«:

Foto och bildtext: Sundsvalls Tidning.
»Om han hinner ikapp Kennedy Igboananike iförd pösiga långkalsonger — hur pass mobil och rörlig blir han då inte när vårvärmen kommer?«, kan någon ha tänkt.
»Och tänk när han blir lite äldre och mognare!«, kanske någon annan fyllde i.
Även om en och annan, en och annan!!!, lär ha höjt ett varningens finger för ifall den här »19-åringen« nedan verkligen hade så mycket mer åldrande och mognande i sig:

Det var i så fall, med facit i näven, korrekt ifrågasatt.
Inte fanns det mycket värdigt åldrande att utvinna ur den där nyutgrävda Bockstensmannen, inte.
Igår kväll spelade jag, vid 26 års ålder, två matcher i Sundbybergs-Korpens allra lägsta division utan att lyckas göra ett enda mål på uppemot ett dussin skottförsök.
Jag har alltså inte bara förpassats till Korpen utan jag, den en gång så finlemmade speluppbyggaren som gärna ville passa bollen över mållinjen istället för att ta eget avslut, har dessutom blivit en »chucker«.
Det är inte lätt att acceptera.
 
Och när vi ändå är inne på Seinfeld-referenser och delvis på hårfästen (som att ni inte tänkte på det på den bifogade bilden ovan!) måste jag bara nämna att jag upplevde ett av mina mest George Costanza-kompatibla ögonblick i afton, då en gammal lagkamrat hälsade på hemma hos oss. Vi fikade, pratade, allt var trevligt, sedan skiljdes vi åt.
Någon timme senare ringer han och säger att han måste komma igen. Jaha, tänker jag, han väl glömt något? Nej. Han har varit och klippt sig hos en frisör i Solna Centrum, förklarar han; en frisör som lämnat skevklippta tesar centralt i frisyren, med vilka man inte kan göra mycket annat än något Stig Helmer-inspirerat.
Därför vill han, en ung man med ett oklanderligt hårfäste, nu raka av sig allt hår med hjälp av den rakapparat han förutsätter att jag, i egenskap av flintifierad, besitter.
»Visst«, säger jag, även om hela min kropp vill skrika »SHAVE YOUR HEAD FOR NO REASON??? THAT’S LIKE USING A WHEELCHAIR FOR THE FUN OF IT!!!«.
Men han kom, de skeva tesarna sågs, håret rakades.
Och nog fick man till slut stå där och nagelfara nära nog varenda hårsäck, i egenskap av någon form av expertroll på kala hjässor:

Jag ska nog höra av mig till min gamle kamrat igen, om tre-fyra månader sisådär, när håret vuxit ut, och gasta »LIVE, DAMN IT, LIVE!!!«.