Foto: Anders Thorsell.

Under lördagskvällens middag tittade en utmattad Tilde, nyss hemkommen från en helvetisk sjumilaresa hem från sitt arbete på Barkarby Handelsplats, mig djupt i ögonen.
Jag hade slängt ihop en vegetarisk lasagne, tänt ljus, dukat fint och bara i förbifarten, mellan tuggorna, nämnt att Giffarna förlorat mot Sirius i årets första träningsmatch. Och nu tittade hon mig alltså djupt i ögonen.
»Jag längtar verkligen inte tills de börjar spela riktiga matcher igen«, sa hon plötsligt.
Och jag antar att det är det här hon är rädd för; att hennes produktive lördagskille – som städar och fixar och donar!!!, med bara ett slappt och halvt obrytt getöga på matchen – tids nog ska ersättas av den här apatiska efter-förlust-individen:

»Kan de inte bara inte spela?«, fortsatte Tilde vädjande, antagligen med just den här bilden på näthinnan.
Den där bilden togs efter bottennappet mot AIK förra säsongen, där trebackslinjen för första gången lanserades och… nej, det här ska inte utmynna i någon punktlista (även om den är svår att undvika nu för tiden, sedan min vän Ber Pohman gjort punktlistan till allmän norm* inom svensk sportjournalistik), men om jag hade orkat mig på en lista så hade 3-5-2-formationen onekligen hamnat under »frågetecknet«-punkten.
*= Så starkt inflytande har Sportbladets allsvenske reporter alltså haft på den sentida fotbollsjournalistiken; att även den som inte har ork nog för en punktlista fortfarande mjugglistar enskilda saker i imaginära punkter.
Sitter den formationen i ryggmärgen på dagens trupp? Knappast. Kommer den att hinna göra det till seriestart? Det vete fan.
Man skulle kunna hänga ut Erik Granat för det slappa icke-pressandet som ledde till att Stefano Vecchia kunde promenera in och böja dit 1–1 och man skulle definitivt kunna lasta Dennis Olsson för dennes slappa försvarsspel när Alexander Nilsson fläkte dit segermålet, men framför allt skulle jag kategorisera dessa båda insläppta mål som små systemkollapser – där man vid båda tillfällena hade många kockar kring grytan men utan att någon greppade ett fast tag om försvarssleven.
För bara på pappret blir det per någon sorts automatik »bättre defensivt« med en större numerär av centrala försvarsspelare i elvan. Det tillkommer ju inte minst en massa fördelningspolitik som helst instinktivt ska lösas via ryggmärgsreflexer av de tre mittbackarna, som – ifall de är fostrade i Sverige – inte direkt brukar ha fått trebackslinjespel i den fotbollsmässiga modersmjölken.
Och vari ligger egentligen logiken i att använda seriens bästa ytterback – inte ytter! – som någon form av lynnig Victor Moses-löpare som alltid börjar på halvdistans?
(Nu var Eric Larsson bra idag – hade någon väntat sig något annat av en januariturnékompatibel spelare i Nordichallen-miljö? – men jag tror helt klart att hans bästa roll är när han får spela som en renodlad högerback. Och hur mycket enklare blir det inte för motståndarna att skärma av honom ifall han ska ha hand om Giffarnas hela högerflank?, jämfört med när han stormade fram i stötvisa överlapp.)
Och har vi verkligen tre innermittfältare av startklass och -rang? Jag får det just nu till… en som är beprövat kvalitativ på allsvensk nivå (även om Smajl Suljevic ser betydligt mer allsvensk ut i försäsongsköttet än både 2015 och 2016). I fjol hade vi två beprövat kvalitativa innermittfältare – då spelade vi med två och knöt våra knogar tills de vitnade i hopp om att slippa skador.
 
Det skulle ju inte bli ett frågetecken, detta!!!
Men när chansen ges att skicka upp säsongens allra första formationskritiska finger i luften så kan Pirkt.se inte undgå att ta den. Det ligger i portalens yvigt GIF-publicistiska natur att ifrågasätta nymodigheter.
Och jag är, sammanfattningsvis, inte alls säker på att 3-5-2-formationen är rätt val för dagens befintliga GIF-trupp, nästan oavsett hur många mittbackar som kommer in.
 
Till sist: tillbaka till middagsbordet. Jag lovade inte Tilde att säsongen skulle bli som en molnfri vandring i parken (tvärtom!), men däremot bedyrade jag att den mentala fallhöjden – som man upplevde under den gångna hösten, där laget som flaxat sig upp som en Runar-råka störtdök som en vingklippt Albornoz-albatross under hösten – antagligen aldrig skulle bli lika hög under 2017.
För jag är verkligen – mer på grund av den befintliga truppen än på grund av dagens förlust mot Sirius – inställd på att det erkänt svåra tredjeåret i allsvenskan kommer att bli väldigt tufft.