Plötsligt har det gått en vecka utan att man sagt världen någonting alls, trots att man haft saker att– nåja, kanske inte säga världen, men åtminstone suttit på saker som man velat släppa ifrån sig till sina närmaste i anekdotform.
Så jag tänker att vi kan unna oss en snabb veckosummering, nu när jag för första gången på ett par veckor kunnat unna mig att vara ledig på en söndag – trots att det sena januaris finanser (som vi ska återkomma till) ligger i spillror. En snabb inblick i vardagen i mitt relativt nya, gymnasielärarstuderande liv, tänker jag.
Har de gått och blivit för få, de inblickarna? Jag är exempelvis tveksam till att jag bloggledes ens nämnt att jag och Tilde sedan ett år tillbaka har adopterat en katt??? Är det så att Pirkt.se – precis som det publicistiska haveriet Göteborgs-Posten – helt har tappat sitt lokala anslag, i jakt på klick och nationell berömmelse???
(För att ha en katt är ju onekligen någonting. Vad hade gårdagsnatten varit ifall jag kommit hem med några öl innanför västen, poppat popcorn, slagit på någon vågig Frank Ocean-låt och sedan lagt mig i soffan – utan en spinnande katt på bröstkorgen??? Lite, lite deppigare, väl?)
Nåväl. Nu blir det inblicksfest, för den som vill klicka sig vidare.

TISDAG:

Jag ska gå på ett releasemingel (ett ord som blir rödmarkerat då Wordpress ordbehandlare inte går att ställa in på språket stockholmska) för en ny bok som heter Propagandafotboll. Detta mingel ska gästas av Erik Niva i någon form av konfrencierroll och hållas på Jesper Hussfelts etablissemang Enzo, där alla som gjort det till en grej att älska serie B-fotboll kan nafsa på en sprödbakad Quattro Stagioni samtidigt som man ögnar en gråmulen repris av Brescias 1–1-möte med Perugia från förra söndagen.
(Det är en säljpitch som jag har svårt att se fungera i många andra svenska städer.)
Nåväl: jag ser lite fram emot detta då jag är av den enkla natur som ser evenemang på en tisdag – hur kostnadsfria, icke-exklusiva och goodiebagsbefriade de än må vara – som ett tecken på att man lever ett pulserande storstadsliv. Jag övertygar till och med ett par goda vänner om att vi borde gå.
Men dessa vänner är heltidsanställda, välbetalda individer vars intentioner inte alls skulle behöva begränsas till att bara ta någon öl på lokalen utan säkerligen också snabbt skulle öppna upp för att kalasa i sig middagar till vilka a la carte-priser som än dukas upp.
Så trots att tiden mellan skolan och evenemanget är synnerligen knapp – vi pratar om en dryg halvtimme i hemmet – så hinner jag slänga ihop en pastarätt där ingredienserna som plockas ur det urplockade skafferiet och kylen – vi pratar makrill, tomatsåser, gamla ostbitar! – är som framslungade ur en januaritorftig tombola.
Det är nätt och jämnt så att jag hinner lägga upp pastablandningen på porslinsgrund innan jag högerhandsslevar i mig den, med trynet precis ovanför tallrikskanten.

(Jag googlade – och stoppa mig gärna ifall det här är en rasistisk stereotypisering – efter »japanese man eating noodles«, men enligt meme-världen så är födotekniken där man håller näbben precis ovan matytan snarare ett österrikiskt kroppsbyggarfenomen.)
Nåväl: det var nog där och då, en avtentad termin in på gymnasielärarutbildningen, snabbslevandes en rätt byggd mer på snålhet och fattigdom än på aptit, som jag faktiskt blev student på riktigt.
Själva evenemanget? Det var faktiskt mycket trevligt. Och det var – om jag får bjuda på den Stockholmssmalaste referensen som Pirkt.se någonsin har bjudit på – det mest Gustav Gelin-kompatibla evenemang jag någonsin varit på. Han är en Stockholmsjournalist och Hammarby-supporter som man alltid, och nu menar jag alltid, ser på alla de evenemang man går på som i någon mån kan anses creddiga; säg på en Hurula-konsert för några år sedan eller på en Vasas Flora & Fauna-spelning i någon teater.
På det här evenemanget är jag rätt säker på att jag såg två stycken Gustav Gelin på plats. Dels den faktiske Gustav Gelin, men bara något tiotal meter intill stod en annan, lite kraftigare och mycket skäggigare, men med exakt samma ansiktsdrag. Och jag vet inte hur det gått till, men kanske var det själva evenemanget i sig som gjorde att en helt vanlig individs anlete liksom förvreds under Erik Niva- och Ekim Caglar-pratets gång, till att till slut forma en ny Gustav Gelin-nuna – just på grund av den slående Gustav Gelin-kompatibiliteten i spektaklet.
 
 
Har jag kvar en enda läsare vid det här laget så är det Gustav Gelin själv som Google Alertat sitt eget namn.
 

TORSDAG:

Jag har glömt att rekommendera serien »Samtidigt i Hofors«.
Det var faktiskt länge sedan jag såg så mycket fram emot ett tablåteve-avsnitt som när de lämnade det starka första avsnittet med en +++++-cliffhanger kring Micke Olssons vara eller icke vara på höstfestivalen.

Alla borde släppa Skam och omgående börja djupanalysera »Samtidigt i Hofors« istället.
Är det kanske det här programmet som till slut vänder avfolkningstrenden? För det är ju i det närmaste omöjligt att se en scen med matvarubutiksägaren »Spar-Arne« – som kommenterar vartenda individuellt köp som var och en av ortsborna gör, i en älskvärd form av kulinarisk åsiktsregistrering – utan att förbanna att man själv går och handlar vid nån interaktionsfientlig snabbkassa på ett sterilt ICA Maxi.
Och utöver att hon för stackars Micke Olsson bakom ljuset så är det ju någonting med den kommunala festplanerar-kvinnans hela bluetooth-hörsnäcke-utstrålning som får en att aktivt ogilla henne. Hon är liksom Stockholm, på ett sätt som blir så otroligt störigt bland alla dessa lågmälda individer.
Kommentarsfältet är öppet för vidare analys.
 

FREDAG:

Berättelsen om tisdagens utsvävning må ha fått er på andra tankar – men i regel är det så att det inte går att göra någonting roligt i Stockholm. I fredags kväll tänkte vi gå ut och spela rundpingis, men det är förstås som förgjort en fredagskväll.
Det finns lokaler i Stockholm som erbjuder pingis, boule, biljard och shuffleboard – ja, allt skoj i spelväg man kan tänka sig – men chansen att kunna nästla sig in på något av dessa etablissemang är så orimligt liten. Härom veckan tryckte vi förgäves trynet mot glaset utanför »Ugglan« på söder, som var fullsmockat med människor och dessutom välsignat med en liten kö utanför. Därför tänkte vi den här helgen att man skulle gå för det något ruffigare Biljardpalatset, där det känns som attman inte kan stå för länge och vänta på en ölbeställning vid baren utan att bli indragen i något sorts hasardspel med någon garvad kreditgivare.
Men tänka sig: trots att vi var där vid åttarycket, den så heliga På Spåret-tiden!!!, så var det uppemot fem timmars kö för att få springa gladlynta runt ett hyrt pingisbord.
Det blev till slut, efter lång väntetid, ett parti biljard – men när vi sedan skulle leta oss vidare för ren öldrickning så gick det inte att hitta plats för åtta ens på den sjaskigaste av 30-kronor-ölen-bar.
Den här diskussionen kommer bort i frågan om att så många väljer att flytta till Stockholm; att marknaden för att göra riktigt roliga saker mättas. Jag vill ha statistik på hur den riktiga systemkollapsen gestaltar sig i form av pingisbord per capita i Stockholms län.
 

LÖRDAG:

Är det en slump att jag väljer att smattra ner en veckosummering efter en vecka där jag varit på inte mindre än två evenemang??? Knappast!!!
Men i lördags åkte jag ut till den nästan lika pampiga som sossiga kursgården Bommersvik för en återträff på den ledarskribentutbildning som jag gick förra vintern. I LO:s och Aftonbladets regi håller nya progressiva ledarskribenter just nu på att utbildas för att kunna pennfäktas med Lars Beckman-figurer och vi skulle tillbaka för att mingla med den nya generationen.
Och jag vet inte vad ni är för människor, men jag är av ett sådant slag att en viss nerv infinner sig de få gånger det vankas schemalagt mingel. Speciellt bland ledarskribenter som gjort sig namn och har plattformar, som har karriärer, som jobbar på regeringskanslier eller på tankesmedjor och, ja, nej, för en enkel lärarstudent känner man ju att det lätt kan bli att man står så här efter ett tag:

Och med den förhandsinformationen nämnd så måste jag få berätta om inledningen av detta mingel. Om ni hittills bara skummat detta inlägg så ber jag er nu om största möjliga fokus – ty här kommer information av starkt anekdotvärde.
Vi åker pendeltåg ut till Södertälje, jag och en vän från min Ledarskriv-årgång. När pendeltåget stannar och vi kliver ut så ser vi två individer från äldre årgångar och hälsar glatt. Vi promenerar åtminstone hundra meter tillsammans, under stoj och stim, det skojas och det pratas, det frågas och det berättas, och vi nås – väl utanför pendelstationen – av beskedet att vår tilltänkta skjuts varit tvungen att ställa in. Det påbörjas därför en taxijakt, vilket medför att vi får stå tillsammans i ytterligare tio-femton minuter. Det pratas och det diskuteras, folk pratar om vad de pysslar med och jag och damen i sällskapet finner flera gemensamma beröringspunkter, då vi båda pluggar på Stockholms Universitet och då vi dessutom båda skriver ledartexter för Länstidningen!!! Vilket brobryggande, tänker jag, nu lite mindre nervös inför det stora minglet som väntar.
Taxin kommer och vi åker under fortsatt ständig diskussion i ungefär tjugo minuter innan vi är framme.
Vi kliver in, jag hänger av mig jacka och mössa, tar en liten lov runt alla de nya människorna och smyger istället fram till kända ansikten och hälsar glatt. Det kramas och »hur är läget?«-frågas, »hur är läget?«-frågas och kramas.
Men så plötsligt, mitt i stojet och stimmet, sträcks en kvinnohand fram mot mig.
En hand jag låter hänga i luften.
Jag låter den hänga där och hänga där och hänga där, samtidigt som jag ger henne en blick med vilken jag försöker signalera att »okej, jag vet att det här är nån form av GREJ från din sida och den HAR SÄKERT NÅGONTING men jag vet absolut inte hur jag ska reagera på den«.
(Det är en svår blick att ge någon, men det ska sägas att mitt fårade ansikte har många rynkor till sitt förfogande och när det gäller att uttrycka olika former av osäkerhet kan jag manövrera dessa likt en flinknävad orgelpianist.)
Handen hänger kvar framför mig i säkert fem-tio sekunder, kanske femton. Mitt ansikte förvrängs mer och mer till en grimas av osäkerhet och olust. Man vill ju inte – i ett redan nervöst mingeltillstånd – ha en näve hängande i luften framför sig, utsträckt av någon som man tror utför något form av spratt emot en.
Ni kanske har luskat ut det redan.
Men.
Det. Är. Hon. Från. Tåget.
Hon från promenaden.
Hon från taxin.
Hon som jag har samtalat och umgåtts med under de senaste trettio minuterna.
Det är hon om sträckt fram näven mot mig och som presenterat sig med namn.
För att hon inte känner igen mig.
Jag har förstås aldrig någonsin fått ta del av en så knivskarp betygsättning av min bristande karisma. Jag vet knappt om någon människa någonsin kan ha fått det så effektivt och snabbt tydliggjort att man är en otroligt snabbförglömlig individ, med en utstrålning värdig en havregrynstallrik.
Och detta dråpslag kom alltså precis innan jag skulle kliva ut på den stora mingelarenan.
 
Och det slutade inte ens där. Nej, det fortsatte direkt.
Den första okända individen som jag hittade mod nog att tala med hälsade artigt, började samtala lite trevande – men jag noterade omgående att han direkt började flacka med blicken från mitt ögonparti och upp över min panna, upp mot mitt tillbakakrupna hårfäste.
Blicken smög upp, sedan ner till ögonen igen, upp, sedan ner till ögonen igen. Och efter den tredje rundan av ögonvandring så harklar han sig och stannar upp samtalet. »Du, jag MÅSTE bara få fråga«, inleder han.
Det här sker alltså bara några få minuter efter det att min samlade karisma underkändes med en enda enkel hälsningsfras och jag våndas förstås över vad jag nu ska behöva stå till svars för.
»Är du… ett skinhead?«, frågar min nye bekant och gör en svepande gest mot min kala hjässa.
Och det är ju alls inget fel på den frågan – hans fråga grundade sig i att han undrade ifall jag gillade ska eller oi! –  men jag har bara aldrig tidigare fått den. Aldrig har någon inlett ett samtal med att konstatera faktumet att »oj, VÄNTA LITE HÄR NU, du har inget hår!!!«. Men nu, oerhört tätt inpå hälsningsdebaclet som gjort mig åtminstone tre äpplen kortare i rocken, så fick man inleda sitt minglande med att prata om ens eget tillbakakrypande hårfäste.
Men även om det var svårt att hämta sig efter den starten (det var exempelvis väldigt svårt att kunna vifta till sig en bartender under kvällen; det var som om jag mentalt sjunkit ner så långt i skoskaften att jag knappt hade nästippen över bardisken) så får jag totalt sett räkna in en riktigt trevlig kväll.
Det var ju också väldigt skönt att komma dit på ännu en bjudmiddag och åtminstone kunna stoltsera med något skrivuppdrag under röd flagg.
Utbildningen på Bommersvik innehöll ju så oerhörda mängder högkvalitativ mat. Man lämnade kursgården med lite nya idéer och infallsvinklar när det gäller politik – men framför allt med en helt annan relation till den nordiska rotfruktsfloran, efter att ha slevat i sig jordärtskockssoppor och tuggat sig igenom knaperstekta palsternackor.
Det är som att man under ledarskribentutbildningen grävde ner sig själv i ett djupt palsternackehål av skuld, som man nu i efterhand – Länstidningstext för Länstidningstext – får försöka klamra sig upp ur.
 

SÖNDAG:

Jag skriver det här evighetslånga blogginlägget i etapper, jag går med källsorteringen, jag gör väldigt lite annat, men till sist gör jag en jättegryta med vegetarisk chili som bör kunna hålla hungernöden från dörren hela vägen fram till löningsonsdagen, så det kanske man ändå får vara nöjd med. Sedan noterar jag förstås att Gallblåsan – som Romain Gall bör kallas – blir klar för Giffarna och jag funderar en stund på vad jag ska göra av min tilltänkta GIF-bevakning under den här våren. Ska man veva ut små nyheter när man snubblar över information – och inkassera den ärorika Fotbolltransfers-credden!!! – eller ska man ta ett stort björngrepp om laget och läget, vid ett enda tillfälle???
Och just i detta nu, vid halv elva på söndagskvällen, så missar mitt halsonda jag en korpmatch med laget som vi döpt till GRUESOME 442SOME. Det är en sak att ha glömt att nämna sin katt, men nästan än värre att ha låtit det kvalitetsnamnet gå folk förbi.