En kan väl påstå att det här gänget sänkte medelåldern rätt rejält i Katasalen på ABF-huset i tisdags kväll, när Gellert Tamas och Niklas Orrenius samtalade om »hatrörelser i Sverige«. Fler ur denna virila [källa?] generation av ungdomar (visst går det någon sorts vuxendomsgräns vid 27???) borde ha varit där; dels för att själva samtalet var jättebra och välstyrt och intressant, men dels också för att det ju faktiskt – oavsett hur härliga och gulliga pensionärer kan vara – är vi som ska försöka lyfta samhället ur den här bruna hatsörjan framöver, antar jag.
I mitt personliga brev till Sportbladet skrev jag att det var Simon Banks putslustiga veckokrönikor om allsvenskan som fick mig att vilja bli sportjournalist, och det stämmer; där någonstans insåg jag att slänga in skojiga mjuggpassusar om Nicklas Kaldner kunde utgöra en yrkesroll. Men det var när jag läste Gellert Tamas bok »Lasermannen« som fjorton–, kanske femtonåring som jag fick upp ögonen för journalistyrket och vad man kunde åstadkomma inom det. Nu var det länge sedan jag läste om den, men det är nog fortfarande en av de böcker jag rekommenderar starkast.
Jag minns också hur jag började gråta åt en sida i hans andra bok, »De Apatiska«, på en buss på väg till Kopparvallen, innan jag skulle bevaka Åtvidaberg-AIK. Och det var någonting i det – i den förnyade insikten om att så kan man använda sin penna – som gjorde att det jag var på väg mot, intetsägande intervjuer med spelare efter en planenlig AIK-seger i allsvenskan, kändes så meningslöst.
Hur som helst så nöp jag – den julstukade studentbudgeten till trots!!! – hans nya bok »Det svenska hatet« efter föreläsningen och även om jag knappt börjat bläddra i den än så vågar jag nästan ändå rekommendera boken inför julehandeln; till alla som vill förstå sin samtid och få en inblick i det bruna träsk som så många just nu försöker sticka ner en taktisk tass i.

(Nu blev det här en ren Gellert-hyllning, men hushållet – läs: Tilde – köpte även Niklas Orrenius bok »Skotten i Köpenhamn«, om ett år med Lars Vilks, och den här portalens kultursida är nästan så pass yvig att den kan blindrekommendera vilken bok som helst av den mannen, som måste kunna aspirera på journalist-SM-titeln i den hedervärda grenen »hålla flest tankar i huvudet samtidigt«.)