Minns ni när man var liten och allt, ja, nästan allt, man drömde om var att få ha sin egen lilla minikyl på rummet – som man kunde fylla med isande kall burkcola? Minikylarna skimrade alltid röda i jultidningsföretagens lista över premier (som också skickades ut till kvarterets bekväma barn som skydde såväl dörrknackning som nasning) och för en enkel grabb vars tandrad redan var förstörd* av vad Carl Bildt skulle kalla »Vårherre« (lyssna på det senaste, LOL-iga »Lilla Drevet«-avsnittet för referens), och som man därför inte behövde ta sockermässig hänsyn till, var det allt man kunde önska sig.
*= Jag var en riktigt smäcker mittfältssnidare som ung och kunde understundom imponera storligen. En gång, när jag lyckades med en sällan skådad klacktunnel, reste sig min barndomstränare upp från läktaren och skrek mitt namn, rakt ut bara: »ERIK LÖFGREN!!!«, lite så som Emils i Lönnebergas pappa brukade göra, fast positivt menat, men fortfarande märkligt; en känsloyttring som överrumplade mig så till den milda grad att jag stannade upp och genast blev ikappsprungen och fråntagen bollen. Jag kommer nog aldrig glömma den sekvensen, kanske för att det var min fotbollskarriärs enda – och nu menar jag enda!!! – Zlatan-lika ögonblick, där jag på något undermedvetet sätt visste vad som skulle hända när ytterbacken spelade upp bollen mot min felvända barnakropp. Jag såg det liksom framför mig, hur vänster insida skulle slå bollen mot höger klack som i sin tur skulle trä bollen – MID TURN, MIND YOU!!! – mellan motståndarens ben och förbi. Kanske är det mitt livs första och hittills enda uppenbarelse. Sekunderna senare hade jag, chockad över att högre makter hade klivit ner och petat på en P12-ytter i Medskogsbrons gröna tröja!!!, tappat bollen och lite senare den helgen hade vi åkt ur B-slutspelet, kanske mot Moffe BK, och sedan blev det inga fler uppenbarelser.
Till saken: även om jag understundom – framför allt denna enda gång – kunde imponera på fotbollsplanen så var det ingenting mot vad jag kunde göra med en öppen näbb i ett rum fullt av tandreglerare. Det gick sus från det rostbruna Folktandvården-byggnaden som måste ha hörts ner mot hamnen och kanske hela vägen in på Storgatan. Ingen hade sett något liknande; en så bisarrt snedfördelad tanduppsättning hade då åtminstone inte skymtats på den här sidan Dalälven. Jag skulle vilja likna mina tänders framväxt vid svampar som dyker upp om hösten – men dessa följer åtminstone någorlunda givna mönster. Jag kan, i brist på bildbevis, bara referera eventuella tandreglerare i läsarkretsen till den tidens internationella facktidningar, för de måste ha kryllat av exklusivt bildmaterial på den hajlike grabben från Sidsjöns vidöppna trut.
Just det: minikylen.
Det blev aldrig någon sån i min ungdom, men nu idag pratade jag om att till sist investera i en. Detta för att kunna fylla den med, inte burkcola, för sedan nyårsafton 2012 bedriver jag ett någorlunda allomfattande läskembargo!!!, men väl med allt som Tilde bokstavligen hatar när jag fyller näbben.
Det skulle bli en minikyl intill sängen fylld med kalvsylta, rödbetssallad och messmör.
Och sällan har jag väl känt en sådan totalt gubbig kontrast mot mitt en gång så unga och sprudlande och sockerdrivna jag.