Jag känner mig, trots avsaknad av statistikverktyg, ganska trygg i följande analys av den här portalens besöksstatistik: de sällsynta gånger då någonting delas i sociala medier – som den uppdagade rårisskandalen kring Stefan Silva senast och C-uppsatsen om Expressen TV innan dess – så kan dessa nå ut till en någorlunda bred massa, när jag vevar iväg någonting pliktskyldigt om att Peter Wilson borde tilldelas Kjell Lönnås BMW-nycklar så läses det av en snäv men uppskattande liten krets av GIF-supportrar och mellan dessa tillfällen så uppdateras den här sidan av en liten homogen klick människor i min absoluta närhet.
(Om någon läsare känner att den hamnat utanför denna generaliserande svepning får denne förstås gärna göra sig tillkänna i kommentarsfältet.)
Därför tänker jag, som den skicklige content manager jag vill se mig som, att jag då och då kan komma med riktade inlägg till denna lilla trofasta skara av mödrar och svärmödrar och någon morbror man inte träffat på något år. Inlägg som helt sonika bara handlar om hur det är, för mig, just nu. Och om dessa inlägg inte fyller någon annan funktion än att ens skuldkänslor lättar lite när man ser ett missat samtal från ens mor och inte orkar ringa upp direkt – att en känsla av att »hon vet åtminstone att jag lever; jag bloggade ju glatt för bara någon timme sedan« infinner sig – så får det vara så.
För varje dag jag inte uppdaterar den här portalen så blir det lite svårare för mig att sätta mig ner och göra det nästa gång, känner jag; som om ribban för vad som är »CONTENT« höjs för varje gång jag inte skriver om en trivial vardagsspaning.
Därför detta: en kort redogörelse om hur det har varit att börja studera igen, ett par snabba gymspaningar och – inte minst – en stulen bild på Björn Ranelid och ett äpple.

 
Sedan jag började plugga igen har jag, i stora drag, förvandlats till en medelålders kvinna, typ en Jeanette från Örkelljunga, som passar på att nyttja höstmorgnarnas krispighet för långa hörlursförsedda promenader varifrån hon skickar in tittarbilder till TV4:s Nyhetsmorgon.

Och det menar jag på det allra bästa av sätt. Det är en mycket positiv utveckling av min person.
(Jag har förresten – och jag ber om ursäkt ifall jag kommer in gult-kort-sent på den här bollen – börjat lyssna på podcasten »My Dad Wrote A Porno« som, sex-sju avsnitt in, givit mig en beskärd del bukbullrande frustskratt. Jag påbörjade lyssningen med en sund skepticism – den låter ju onekligen douchig – men helvete vad roligt rappnäbbad bisittaren Alice Levine är.)
Allt med pluggandet är dock inte morgonpromenader förbi stilla sjöar som glimmar, ibland måste man också kavla upp ärmarna och smattra ner några tusentals tecken.
Men hittills har även det känts kul och givande, vilket är en lika ny som härlig upplevelse för mig (som nästan bara studerat journalistik tidigare och som därför har kopplat pluggande till att tvingas läsa 400 Björn Häger-sidor om hur man slår på en diktafon).
I söndags skickade jag, precis innan deadline (det är väl bara riktiga psykopater som inte väntar till sista stund?), in min första hemtenta och jag tror inte bara att det gick helt okej – jag tyckte till och med att den var intressant att skriva. Vi fick välja en tentafråga av tre möjliga och jag valde en som handlade om att analysera ur olika feministiska perspektiv – men det var nästan (inte riktigt, men nästan!) så att jag hade velat skriva lite om en av de andra också, en som handlade om gubbtrion Machiavelli–Marx–Locke, av rent intresse. Det gjorde jag förstås inte, det räckte till slut mer än väl med en uppgift – men ett litet tankefrö såddes i mig:
Skulle man i ett inlägg kunna förklara GIF Sundsvall genom dessa tänkares idéer??? Skulle man kunna förena studienytta med Pirkt.se-nöje??? Vad skulle Marx egentligen ha tyckt om att proletären Johan Eklund lönearbetar åt både GIF Sundsvall och NP3 Fastigheter???
Vi får se om denna oombedda, ja, nära på ofolkliga folkbildning kan genomföras framöver.
 
(Om vi bara i en parantespassus ska behandla veckans stora GIF-fråga – den om varför Urban Hagblom ännu inte snärjt upp hattrickskytten Peter Wilson på ett flerårskontrakt – så har jag snabbt iordningsställt en potentiell filmaffisch:

Kanske kan det vara så att jag personligen satt den gode Urban i en tafflig förhandlingssits gentemot den plötsligt stekhete ynglingen, då jag vevade iväg en Twitter-hyllning skriven i affekt – som uppenbarligen verkar ha fallit i god jord hos Wilson själv:

Låt oss hoppas att 19-åringen inte blir för oresonlig i sina nya BMW-leasing-anspråk.)
 
Nåväl. Tillbaka till vardagsrutinerna. Efter min långa, stärkande och inte minst krispiga morgonpromenad brukar jag ofta ta mig till Friskis & Svettis.
Jag gillar verkligen Friskis & Svettis, det är mig veterligt det enda alternativet för den som vill svettas på ett folkligt sätt, men just här kommer lite kritik:
Deras »kvarglömt«-låda är ofta till bredden full av saker och jag tror inte bara att det handlar om att folk glömmer sina saker mer frekvent än på andra ställen – utan att det också handlar om semantik.
Jag är ingen försvarare av de överflödiga bindestrecken, inte alls, men i vissa sammanhang måste man se över vilken miljö man rör sig i och vilken publik man talar till.
I ett samhälle som vårt – där den strävsamma mejeriprodukten »kvarg« letat sig in i nära nog varenda kyl- och frysdisk på affären, där folk kan låta med en Risifrutti-bytta med låtsas-keso fungera som ställföreträdande »lunch« och där människor i dyra funktionsplagg på allvar kan stilla sitt sötsug genom att luta sig ner i frysdiskar och fiska upp en bytta »kvargglass« (ett ord som med rätta fortfarande rödmarkeras av mitt rättstavningsprogram) – så är man nog tvungen att strössla med ett extra bindestreck om man ska smälla upp en kvarglömt-låda i gymmiljöer.

För hur ska en spänstig crossfit-entusiast lyckas läsa detta som någonting annat än »KVARG-LÖMT«??? Och kvarg-lömt betyder ju (än så länge; innan kvarg-entreprenörerna nått dit) ingenting, varpå inte en kotte lyfter på locket.
 
När vi ändå är igång på temat gymspaningar så kan jag återberätta att jag på en högst ideell grund har tagit på mig något sorts personligt tränaransvar över två vänner.

Jag lurade med dessa två till Friskis & Svettis stora öppningsfirande i Sundbyberg härom helgen, där det hade dukats upp såväl fotobås (se ovan) som åtskilliga bjudstationer. Vid något ställe delades det ut kalsonger och strumpor från någon sponsor, vid ett annat fick man nypa sig såväl dryckjom som chokladkakor och vid ett tredje stod ett par män i kockmössor och bjöd på den gamla beprövade kombinationen kokkorv och cava.
Det var – vågar jag lova – den skevaste bild ett par individer någonsin fått av den ideella föreningsrörelsen.
När vi skulle gå därifrån så upptäckte jag att de även bjöd på träningströjor i en liten korg intill utgången, varpå jag nöp en åt mig själv och frågade ifall min sameättade vän (till vänster på bilden ovan) också ville ha en. Och jag kommer aldrig glömma det lakoniska ansiktsuttryck han bjöd på när han, utan att så mycket som vända på huvudet för att titta på tröjan, svarade »pula ner den bara«. Hans röst brukar vara sprallig och full av liv – men här, när han bjöds på ännu en sak, var det en mätt stämma som svarade; som den hos någon som nyss fördruckit sig på fet mjölk.
Så bortskämd har en förstfödd sågverkarson från den norrbottniska landsbygden aldrig någonsin lyckats låta.
(Uppdatering: Den norrbottniske sågverkarsonens namn har utelämnats av strikt kollegiala skäl då han just nu arbetar med ett journalistiskt grävarbete som rör korrelationen mellan thaimat och tandreglerare, varför han behöver kunna verka under radarn.)
Men bjudkalaset fungerade: båda skrev upp sig på ett årslångt abonnemang och nu har jag fått det något otacksamma uppdraget att försöka bibehålla träningsmotivationen hos dessa två – trots att Friskis-vardagen knappast är något upptappat badkar av gratis-Gainomax som man bara får komma in och lägga sig i under celebra korv- och cava-former.
För att lyckas med att entusiasmera mina nyvärvade adepter behöver jag således ha någonting mer och roligare att bjuda på i övningsväg än de gamla Sören Åkeby-favoriterna »jättetunga marklyft« och »jättetunga benböj« som länge lade grunden för min träningsperson (till dess att jag spräckte mina absoluta favoritbyxor i grenen förra våren och blev tvungen att tänka om).
Och här kommer en ny Friskis & Svettis-kritik in i bilden; nämligen den att de riktiga personliga tränarna, de som 1) kostar pengar och 2) kan saker, går runt och visar sina betalande klienter övningar inför öppen ridå. Det ger ju en fattig student (och hobby-PT åt bjudbortskämda vänner) chansen att ställa sig och stirra och sedan skamlöst knycka alla de bästa övningarna, ja, plocka russinen ur den personliga tränarkakan.
Personlig träning borde förstås, om den nu ska kosta pengar, ske bakom lyckta dörrar – om man inte vill öppna upp för russintjuvar.
 
Jag titulerade mig fattig student ovan, ja.
För det finns förstås en baksida av den studerandes mynt och igår kontaktade jag CSN för att ta mig en kik på den deppigare sidan.
Det var deppigare än jag tänkt. Jag har sedan dess (på riktigt) hunnit upprätta ett Word-dokument döpt till »CSN-bryderier«, för att jag – som skyr pappersexercis som superettan – ska kunna hålla koll på exakt hur taffligt det ser ut i realtid.
Och ja: kanske är allt alltid ett nollsummespel. All den entusiasm och positivitet jag känner kring att få ägna mina dagar åt att lära mig saker kanske till slut kommer att vägas upp av att jag nu kommer att ha så oerhört mindre ekonomiska medel att röra mig, när jag inte längre blippar in mig genom TT-spärrarna om morgnarna.
Min sista division 1-säsong, med Selånger 2013, gör mig förberedd på att vända både ut och in på varenda pollett, men det var Sundsvall och Stockholm är Stockholm och man behöver nog inte vara Po Tidholm för att påstå att det är betydligt mer kostsamt att försöka leva här.
Men det ska nog lösa sig. Sedan jag flyttade till Stockholm har jag närt en liten rädsla av att helt och fullt bli en stockholmare. Jag gillar ju den något lantliga version av mig själv som, för fem-sex år sedan, åkte ner till Stockholm för att hälsa på nedflyttade vänner och som oaktsamt brukade ramla framåt i tunnelbanevagnen varje gång den tog fart (en gång föll jag framåt med en sådan kraft att mitt skrevparti formligen pressades mot en äldre kvinnas kind; en händelse jag fortfarande kan dra mig till minnes och känna att jag inte bett nog mycket om ursäkt för).
Jag blev varm i själen när jag en gång i somras klev in på McDonalds vid Slussen och överhörde hur deras väloljade snabbmatsmaskineri stod helt handfallet då en medelålders kvinna med lantlig brytning med bestämd självklarhet ville beställa »två helt vanliga nittiogramshamburgare«. Tumult uppstod: den unge mannen bakom kassan var tvungen att rusa iväg och hämta en pamflett som han började bläddra i, utan lycka, samtidigt som kön bara växte.
Nej, jag vill inte olycksskreva främlingar i kollektivtrafiken och kanske inte heller sabotera alla de snabbmatsköer jag ställer mig i – men jag vill inte bli hundraprocentigt stockholmifierad.
Kanske kan den framtida avsaknaden av pengar göra att stockholmifieringen av min person stannar av – för det, om något, är väl o-stockholmskt.
 
(Jag flaggar dock för att de finansiella bryderierna snart kan vara ett minne blott. Detta då följande mejl trillade ner i inkorgen härom dagen:

Orelaterat: THE CHINESE HAVE DONE IT! GROW YOUR HAIR BACK IN JUST TEN DAYS WITH THIS NEW CHINESE IMPORTED CREAM!)
 
En bra sak för människor som måste vända på sina surt lånade studentkronor är att det finns bibliotek att gå till. Jag blir alltid lite glad av att gå runt på bibliotek. Det är fint att bara tänka på att vi tillsammans betalat för att man – ung som gammal, luspank som snorrik – ska kunna mjuggbläddra i nära nog vilken bok som helst och utan kostnad bara plocka med sig den hem om den intresserar en.
Idag spontannöp jag med mig en bok till (jag bygger ett litet inomhusligt bibliotek av biblioteksböcker), men det jag framför allt tar med mig är förstås denna bild ur ABF-tidningen »Fönstrets« Björn Ranelid-intervju, som jag ögnade igenom:

Har en fotograf frågat Björn ifall han »kan balansera äpplet på pannloben?« eller har han helt sonika bara genomfört den närmast sensuellt laddade balansakten spontant?
Jag vet verkligen inte. Det är nog, på riktigt, femtio-femtio.