Ge Peter Wilson stadens nycklar

Man behövde varken vara ekonomiprofessor eller någon större fotbollsanalytiker för att redan i mitten av augusti förstå att den här hösten skulle handla om ren överlevnad.
Och jag hade gillat ifall hårdhet, snålhet och lite tur hade kunnat rädda kvar Giffarna i allsvenskan.
Jag fullkomligt älskar att en 19-åring från Bredsand lär ha gjort det.
 

ska%cc%88rmavbild-2016-10-01-kl-17-59-34Foto: Anders Thorsell.

Det är förstås lätt att sväva iväg när en 19-åring ur de egna leden kliver fram och hattrickskjuter sin kräftgående moderklubb till ett gyllne oktoberläge.
Men Pirkt.se är inte portalen som gör enkla och känslobaserade analy— SKOJA!!! 
Låt oss först och främst försöka sätta ord på hur jag kände när jag flög upp ur soffan och sprang runt i lägenheten, vevandes med en kudde i luften och tjöt som en lycklig gris som sluppit bli stucken av en degraderingsdolk:


När vi fått ur oss de allra mest spontana glädjevrålen (glädjevrål av en typ som jag, som aldrig tidigare fått uppleva hur en 19-åring ur de egna leden klivit in och gjort hattrick för ens favoritklubb, inte visste fanns) ur systemen så kan vi väl försöka vara lite nyanserade.
 
Man har ju sett ett antal oktoberkulna matcher med GIF Sundsvall genom åren, där allt – precis allt – handlat om att gneta ihop nog med poäng för att hålla sig över nedflyttnings- och kvalstreck.  Men man har sällan sett en GIF-upplaga som hanterar dem på det här sättet.
Peter Wilsons enkla, raka och välförtjänt turliga 1–0-mål var oerhört viktigt och skönt, men på inget sätt symptomatiskt för GIF-spelet under de första tjugo minuterna, som präglades av ett lika naivt som uselt passningsspel – med ideliga felbeslut på egen planhalva – kombinerat med ett sedvanligt passivt och duellöst försvarsspel.
Det var precis ett sånt GIF-lag man egentligen inte vill släppa ut till en allsvensk ångestmatch i oktober, men som tur var kom J-Södra till spel med ett gäng av ganska precis samma naivt finkorniga skrot.
Det var inget annat än en urusel förstahalvlek; ett kvalitativt haveri av det slag där SvFF:s granskningsnämnd borde kunna gå in i efterhand och döma båda lagen till varsin extrakvalplats – mot varandra.
Målet kom av att yttern Stefan Silva råkade vara »felplacerad« – på exakt den position där han verkligen gör nytta på en allsvensk fotbollsplan. Efter tjugo minuters fint men menlöst trevande från sin vänsterkant fick en »felplacerad« Silva äntligen en boll att jobba med framför J-Södra-backlinjen, som i sina gamla fina släpande forwardsdagar!, och kunde låta sin ambitiösa passningsfot synka med Peter Wilsons löpvilja.
 
Resten är nog – ja, nu skriver jag det!!! – GIF-historia.
Visst fungerade försvarsspelet i eftermiddag lite bättre än senast (det märktes tydligast på hur lite Marcus Danielsson behövde synas jämfört med mot Häcken) och visst hittade Stefan Silva lite mer rätt i sin ytterroll – men i det stora hela var det inte särskilt mycket som skilde den här segrande GIF-insatsen från de tidigare under hösten.
Inte mycket mer än en grabb som kom från Liberia till Bredsand, som fostrats i klubben sedan åtta års ålder och som – en dryg vecka innan han får handla på Systembolaget – nu kan ha räddat hela dess allsvenska existens.
Den här hösten har, alltsedan övergångsfönstret klappade igen, enkom handlat om överlevnad; om att rädda kontraktet och ekonomin och i den bästa av världar göra det med någon form av framtidstro intakt.
Det hade kanske kunnat gå med kämpaglöd, snålhet eller taktisk skärpa (även om det inte verkat särskilt aktuellt) – men det här sättet, att en egenfostrad gubbe i lådan ploppar upp från ingenstans och bryter exakt alla mönster, var så oerhört mycket roligare.
Jo, jag tror nog att det allsvenska kontraktet, med sex och en halv poäng ner till Helsingborg med femton poäng kvar att spela om, är nära nog säkrat.
Nu gäller det bara att Urban Hagblom säkrar ett kontrakt till Peter Wilson.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...