Hur avslutar man en vecka på allra bästa sätt?
»En Beck-film!«, gastar någon TV4-mellanchef. »Morden i Sandhamn!«, opponerar sig en annan. »Maria Wern!«, skriker en tredje.
Idel bra förslag, antar jag (då denna trippel rullat runt i söndagskvällstablån i de knappa två decennium jag varit vid fjärrkontrollsmedvetande), men jag skulle vilja slänga in ett fjärde förslag:
Man åker iväg.
På söndagskvällen åkte jag och Tilde till Prag – och då var det som att helgen aldrig ville ta slut. Det är torsdag kväll nu, jag vet det mest för att imorgon är det Popaganda-fredag, men det är som att det är söndag nu, fortfarande; som att vi har – via några snabba klick på en resesajt – har lyckats förskjuta den fyra dagar framåt.
När jag var liten hatade jag TV4-sportens »Kanon & Kalkon«-lista, för att den betydde att helgen var slut om bara några minuter. Det där jävla kuckeliku-ljudet från kalkonen satte igång en närmast pavlovsk deppighets-reaktion hos mig, för det betydde att jag bara var ett kort klipp och ett guldmelerat Peppe Eng-leende ifrån att behöva vakna upp till en måndagsmorgon. För efter listan, när pappa bytte över till tvåans Sportspegeln, då var det obönhörligen läggdags. Kanske kunde jag, med stor list och slughet, dröja mig kvar för att få en skymt av vinjetten och kanske, kanske också Mats Nyströms nuna – men sedan var det över.
Att åka till Prag är att se den nu (med rätta) nedlagda »Kanon & Kalkon«-listan i fyra dygn.
På ett väldigt bra sätt.
(Ring mig, VisitPrague.cz, för fler starka, »Kalkon & Kalkon«-relaterade slogans om tjeckiska resmål.)
Det var länge sedan den här portalen fylldes av högoktaniga bilder, men när Tilde tagit med sin fullformatskamera till en av Europas vackrare huvudstäder är det nog dags.
Kan en stad vara för fin?
Jag tror nästan det: för när jag tittar på bilderna så inser jag att jag nog inte riktigt till fullo kunde insupa hur fint det var på sina ställen – som här när man blickade ut över stan från slottshöjden – för att det var så jämnfint överallt.
Hur kan en 26-årig ung mans näbb vara så moloket ihopskrynklad när han sitter på en pedalbåt i Prag, en solig måndagseftermiddag?
[Plats för häcklare att utropa »KOLLA PÅ HANS HÅRFÄSTE!!!« framför dataskärmen]
Jo, alldeles nyss har hans shortsfickor släppt ifrån sig ett par tjeckiska småmynt som givit ifrån sig ett klirr och ett plums då de studsat på båtkanten och ner i floden Vltava. Han har då i all hast vänt sig efter dessa småmynt – värda maximalt något tiotal kronor – och i denna veva lyckats få sina solglasögon att slungas iväg från sin plats vid t-shirt-kragen, varpå de också följt efter mynten ner mot Vltavas mörka djup.
Och apropå den incidenten så tycker jag att det – för den riktigt ambitiöse Erik Löfgren-smädaren – finns ett montage att göra med utgångspunkt i den här bilden:
Hade jag bara haft 1) lite mer tid, 2) lite mer energi och 3) Paint.net installerat på min dator så hade jag nog lyckats applicera den Iprenmannen-toppen på en öppnad tub Fjällbrynt Messmör.
Men det smädande projektet är alltså up for grabs.
Till den som tycker att det verkade girigt att hastigt vända sig om efter några mynt så vill jag påminna om att minsta tjeckiska myntvalör brukade kunna räcka till en rejäl sejdel öl på lokal.
Och det var en ju inte sen att försöka utnyttja.
Vi drack bland annat lokalbryggda rackare på Ú Medikvu.
Ett ställe så billigt att jag och Tilde, som hade ett restaurangbord bokat och var tvungna att gå, fick dricksa rejält för att komma upp i de 75 svenska kronor som var minimigränsen för att få betala med kort – trots att vi sög i oss tre relativt snabba sejdlar.
Finns det förresten en gif att göra här, undrar ni?
Jodå. En halvdan en.
Tilde är ingen fullfjädrad ölmänniska än (det kräver sina timmar att bli det; jag minns själv x antal kvällar där ens ungdomliga(re) jag satt och sa saker som »den här var inte så dum«, samtidigt som man med hela sin till buds stående muskulära kontroll försökte dölja en beska-framkallad grimas) men hon börjar så sakteliga komma in i det.
Och ibland säger en ölläppjar-bild mer än tusen ord:
Titta på den blicken. Det finns inte ett spår av »usch, vad beskt« i den.
Och den här lurminen, då – mitt uppe i en dubbelpipig vev???
Det tar sig onekligen.
Jag kan tänka mig att det ganska lätt blir, om inte för mycket öl, så mättnadsmycket öl på fem dagar i Tjeckien. Men jag skulle vilja säga att vi höll det på en väldigt bra nivå. Jag tror att jag maximalt drack tre eller fyra öl på en och samma dag – vilket innebar att varenda en gav någonting: en liten, liten schwung, en liten, liten framåtrotation, och en känsla av utlandssemestrigt unnande i solskenet på någon uteservering eller liggandes i någon park.
Men om vi drack gott så var det ingenting – INGENTING!!! – mot hur vi åt gott.
Nu ser just den här bilden nedan kanske inte mycket ut för världen utan säkert som vanlig svenne-sushi…
… men jag skulle nog ranka besöket hos asian fusion-restaurangen Sasazu – som utifrån såg ut att vara igenbommat och låg i nåt till synes övergivet industriområde, bakom nån gisten port och massa bråte – som ett av mitt livs absolut bästa.
Jag vill inte go all out Tripadvisor här (det har jag väl i och för sig redan gjort), men om någon som läser detta har tänkt att tillbringa bara en kväll i Prag inom den närmsta framtiden så skulle jag rekommendera att ni viger åtminstone några av dessa timmar åt att svänga sitt lurviga gomsegel på det här stället.
Det var förstås Tilde som hade tittat upp restauranger på förväg (hon känner Pinterest som jag känner hårsäckarna och tomrummen på min skalp) och det brukar hon alltid göra och det brukar alltid bli alldeles fantastiskt bra – men den här gången outdone:ade hon sig själv.
Vi åt verkligen femplussigt även på tisdags- och onsdagskvällen – fransk ankfest (Atelier Red & Wine) och finsushi (Buddha Bar)* – men måndagskvällen fick ändå de upplevelserna att blekna.
Ojvoj. Jag trodde väl aldrig att mina enkla medelpadska smaklökar – uppvuxna på fläskkottletter med potätstamp i skysås, vidareutvecklade via sweet chili-pasta-tallrikar i O’Learys-skrud – skulle få ta in så mycket under en och samma kväll**.
*= Den här portalen borde snart på riktigt göras i samarbete med Tripadvisor.
**= Men i Prag – där priserna låg på… en tredjedel, kanske?, av priserna hemmavid – kunde till och med en enkel lönearbetare i journalistskrået unna sig lyxkrogar av en dignitet som hemmavid skulle fått en att tro att man lämnat journalistyrket, inte för lärargebitet, utan för att skriva PR åt MariaBingo.
Jag älskar ju Tilde, det är sedan gammalt, men kärlek är ofta en svår sak att förklara och sätta fingret på. Varför ville jag alltid vara med henne när jag först lärde känna henne?, varför vill jag det fortfarande?, varför blir jag ibland så oförklarligt så glad av att hon bara tittar på mig?
Det är svårt att svara rakt, kort och konkret på. Det bara var så, det bara är så.
Men kanske, bara kanske, kan en delförklaring ha förklarats i söndags eftermiddag, innan vi skulle sätta oss på flygbussen mot Arlanda.
Då visade det sig, på ett tydligare sätt än någonsin förut, att Tilde formligen älskar papp. Hon har en förkärlek och en tillit till papper som är otroligt grundmurad och fast, vilket bevisades då hon bad mig åka fram och tillbaka in till stadsbiblioteket för att skriva ut vår hotell-voucher på pränt innan avfärden.
Den fanns förstås i digital form i mobilen, exakt samma lapp, men det var någonting med tryggheten i ett utskrivet papper, någonting med den tryckta källan, som behövdes för att skänka henne lugn inför resan (även om det förstås, väl framme på hotellet, skulle visa sig att inte ens den digitala vouchern behövde visas upp).
Och en sådan otidsenlig pappkärlek är förstås något som, säkert halvt omedvetet, går rakt in i hjärtat på en son till en pappersfabriksarbetande far och en pappersmassatillverkande mor.
Ja, jag tänkte att jag hittat åtminstone en promille av förklaringen till mina känslor för henne där, i papp-förkärleken och tilltron till det klassiskt analoga. Men precis när man tror sig förstå sig på lite, lite, lite av de bakomliggande faktorerna bakom kärleken, ja…
… då slår hon, min papp-Tilde!!!, mitt under semestern till med en Facebook-status som delats över 7000 gånger.
Så vad fan vet man. Man får vara glad om man vet att man haft det väldigt bra. Och det har jag haft det med henne, ännu en gång.
Till sist: är det något jag tycker att jag verkligen har så är det nog ett par riktigt starka kändis-spanar-ögon.
»Släpp ner mig på Mariatorget med en ögonbindel«, kan jag säga, med en skrytsam ton som jag sällan annars använder, »och jag kommer kunna känna mig fram till åtminstone en kändis-naprapat.«
Och dessa gluggar tar tydligen inte semester.
På måndagen flanerade vi runt i gamla stan i jakt på Lennon-väggen och passerade då ett litet kafé med en uteservering som vi noterade men passerade. Jag hann notera att det satt ett par där som såg svenska, eller kanske snarare: stockholmska, ut – och jag hann, på bråkdelen av en sekund, med en snabb och flackande blick, notera att mannen i sällskapet hade långt, burrigt hår, ett smalt ansikte och stora, halvtäckande glasögon.
Några femtio meter efter att vi passerat kafét frågade jag ifall Tilde hört om paret pratade svenska. Mmhm, det hade hon hört att de gjorde.
Då slängde jag ur mig att »var inte han den långhåriga ganska lik Sverrir Gudnason???«.
Och tror man sig ha span på Sverrir Gudnason i Prag – ja, då är det varje ung man med Hänt Extra-redaktörs-ambitioners plikt att vända på klacken för att säkerställa identiteten.
Sagt och gjort: väl tillbaka vid kafét var alla bord utom ett upptagna – det intill det stockholmska paret.
Väl på plats tog det sedan inte mer än någon halvminut att identifiera samtalet som ett som innefattade en känd och het (Gudnason ska spela Björn Borg!) svensk skådespelare.
Pirkt.se är inte Hänt Extra (än), så portalen har valt att inte avslöja någonting från det av kvalitetsstoff sprängfyllda samtalet som fördes bakom hjässan på mig. Så mycket värnar portalen Sverrir Gudnasons privatlivs helgd att bildredaktören till och med censurerat bort dennes lunchsällskap på bilden nedan, den som (till skillnad från alla andra kändisspanare som åker till Prag och ropar Sverrir Gudnason-varg utan bildbevis!) bevisar min spanfångst med en tydlig, ja, rent av odiskutabel Snapchat-bild på dennes profil:
