Tack för alla fina kommentarer.
Jag hade förväntat mig smädelser för utebliven Hammarby-analys och idel arga kommentarer som ifrågasatte varför jag – som en del av PK-etablissemanget!!! – »inte skriver att Eric Larsson och Marcus Danielsson var storartade, att Smajl i det låga tempot såg fullvärdigt allsvensk ut, att man var nära att ringa BRIS för Erik Granats räkning i den första halvleken och att det inte kommer att göras så många mål i höst med Johan Eklund intill Stefan Silva???«*, men istället överöstes portalens kommentarsservrar med lyckönskningar.
*= Lägg till någon halvdant genomarbetad pik mot Nanne Bergstrands dåtidsfotboll och något gentlemen’s agreement-skämt (kanske, kanske något svagt montage med Urban Hagbloms och Mats Jingblads nunor inklippta på omslaget till filmen från 1947) och du har hela den uteblivna analysen.
Signaturen Crespo skrev exempelvis så här:

Vill gratulera dig till att du vågar göra vad du vill, något som inte alltid är så enkelt som det kan låta i andras öron!

Tack igen.

Och nej, så enkelt har det inte varit. Jag har ändå funderat på det här steget länge, vridit och vänt på olika framtidsscenarion, våndats över att inte längre kunna stämma träff på Max med några andra heltidsarbetande vänner och skåla i ostdipp efter midnatt den 25:e varje månad (jag har aldrig nyttjat den här möjligheten, bara kunnat!).
Med svenska medelklassmått har det här mitt-i-karriärvalet givit mig en del ångest.
Men framför allt har den här beslutsvåndan nog kastat ytterligare ljus på hur otroligt privilegierad jag är.
 
Det hade säkert blivit helt okej ifall jag fortsatt på det inslagna spåret. Det hade säkert kunnat bli väldigt tråkigt över tid, men vems jobb är inte tråkigt ganska ofta?, och kanske hade jag i värsta fall (i ett inte helt otänkbart scenario där den sista papperstidningen givits ut och där allt bara blivit en sörja av spelbolagsreklam och svaga memes i ett läsarinteraktivt tumblr-flöde) varit tvungen att leva ur Casinostugan-älgens klöv i mun.
Men jag hade överlevt. Och jag hade tvivelsutan kunnat ställa mat på bordet, hysa tak över huvudet och jag hade med största sannolikhet kunnat fortsätta unna mig utlandssemestrar då och då. Ja, tids nog hade jag kanske också kunnat nypa mig en dyr bostadsrätt för åtminstone 80 000 kronor kvadratmetern (och därmed slutgiltigt kedjat mig fast i maskinrummet på den sakta sjunkande trålare som är den svenska sportjournalistiken).
Men nu när jag vid 26 års ålder har identifierat något som jag mycket hellre ägnar mig åt så både ger – GER!!! – och lånar den svenska staten mig pengar för att jag ska kunna studera mig smartare, på universitet som är helt gratis att gå på.
 
 

Det är ju nästan för bra.
Dessutom är mina föräldrar stöttande, min syster pluggar på sitt håll och jag kommer från en barndom, ungdom och uppväxt så tryggt medelklassmarinerad och fin och lycklig att jag nog har med mig stora förväntningar in i det här vuxenlivet (som jag nu ytterligare skjuter upp).
Så ja: då den här möjligheten finns där så känns det som att jag bara måste ta den. Ångesten inför uppsägningen har funnits där, men varit relativt liten.
 
Jag brukar inte ha nära till »tänk på barnen i Biafra«-retoriken, men min pre-beslutsångest försvinner liksom och blir till intet när den ställs intill en sån här uppdatering – om hur val och beslut har sett ut i Syrien de senaste åren:

Choices for Syrian Children , #Syria pic.twitter.com/WvKtvddAKZ

— الرقة تذبح بصمت (@Raqqa_SL) August 18, 2016

Jag får allt. Allt får jag; jag som har haft en röd matta utrullad framför mig från vaggan till det fasta jobbet och vidare (den röda mattrullen, som låg och vilade vid TT-entrén, har någon nu tvingats krypknuffa i riktning mot Stockholms Universitet). Jag får allt.
Men finns människor som ställts inför valen ovan och som alltså, mot alla odds och mot hela EU-etablissemangets vilja, har klarat sig hela vägen hit till vårt land. De har tagit sig hela vägen från krigets Syrien och hit, till landet där utbildningen är gratis och där staten gladeligen både skänker och lånar ut pengar till den som vill studera, och de får inte ens ett permanent uppehållstillstånd; de får inte ens återförenas med sina familjer.
Det är så svårt att greppa och ännu svårare att förlika sig med. Och den känslan av orättvisa blir än tydligare när man själv svassar in på en ny välskyltad och fint krattad väg.
 
Öppen för vissa,
Taggtråd för andra,
Öppen för vissa,
Taggtråd för andra,
Öppen för vissa,
Taggtråd för andra,
Öppen för vissa,
Taggtråd för andra,
Öppen för vissa,
Taggtråd för andra.
 
Och snart kan det, vad det verkar, vara så att polisen ska jaga folk som sitter eller går runt med Pressbyrån-kaffekoppar som inte är fyllda med 27-kronors-cappucinos utan med småmynt. Så kan det förstås inte få se ut i det socialdemokratiska samhällsbygget; i Sverige fyller vi våra muggar med dyrt morgonkaffe!!! Vi som får allt och alltid har fått allt ska inte ens behöva titta på de stackars satar som inte fått eller får någonting alls.
 
Äsch, jag vet inte. Jag tänkte att jag skulle försöka ha en röd tråd med det här tack-inlägget, åtminstone att någonting påsliknande skulle knytas ihop, men det är uppenbarligen för mycket begärt av mig själv så här dags.
Men tack igen.