I fredags kom jag hem till ett dukat bord. Där hade Tilde ställt en kruka fullkomligt sprängfylld med liljor, där hade hon radat upp drinkglas som bara väntade på att spetsas med cava och där hade hon också – håll i er nu!!! – lagt fram kurslitteratur.
Jag hade – har ni inget att hålla i er i nu så gör ni bäst i att sätta er ned – gjort mitt allra sista arbetspass som heltidsanställd på TT, efter att ha sagt upp mig någon vecka tidigare, och nu låg dels två veckor av semester men sedan även fem år av studier framför mig.
Och den närmast lavinartade framåtrotation jag kände i steget, i sittet och – inte minst, förstås! – i cavasippandet den eftermiddagen var den mäktigaste jag upplevt på ett tag.
Visst är det ofta roligt att såväl titta på som skriva om fotbollsmatcher, men inte längre så roligt och så intressant att jag vill göra det till hela mitt yrkesliv.
Delvis för att jag själv fått andra intressen och inte längre slaviskt, nej, knappt ens halvhjärtat följer den utom-medelpadska fotbollsvärlden – men också för att det sportjournalistyrke jag drömskt fäste blicken mot i unga år knappt finns kvar.
Jag hade roligare på mina arbetspass när jag som tonåring – med snöblött block, frostförstörd bläckpenna och halvt förfrusna tassar – bevakade (typ) 10 kilometer hundspann åt Dagbladet än jag har haft på ett genomsnittligt pass sedan jag vårvintern 2014 flyttade ner till Stockholm för att satsa på sportjournalistiken.
Det är roligare att öga-mot-öga-intervjua en lokal dressyrtalang efter ett DM-kval (fan, ett tag bevakade jag så mycket ridsport att jag var en mullängd ifrån att etablera mig som hela Västernorrlands främsta dressyrexpert) än att från ett höj- och sänkbart skrivbord skriva om vad någon annan redan skrivit om en fotbollsspelare eller -match.
Jag har kommit fram till det nu. Eller, nej: jag kom väl egentligen fram till det ganska strax efter Stockholmsflytten, under en vår på Sportbladet där man fick sticka ut sin arbetsnäbb i den fria luften ungefär lika ofta som en värphöna i Eldorado-tjänst.
Jag uttryckte alltså den ångesten, den vad är det jag har gett upp min glamorösa division 1-fotbollsspelar-tillvaro för???-ångesten!!!, ganska tidigt och den har inte riktigt släppt under de dryga två år som jag fortsatt gneta på. Hade jag inte haft Tilde som stöttepelare och emotionellt bollplank hade jag nog gett det ytterligare några år till, stått ut med den ångestframkallande ledan och naivt hoppats på en vändning (typ att det skulle öppnas upp för en alternativmarknad för genomarbetad sportjournalistik på Deep Web), men med hennes grundmurade stöd i ryggen är jag redan nu trygg i beslutet att bara skita i’t, säga upp mig och gå från heltidslönens dukade bord till det studentbelånade existensminimumets skorpor.
Det här jobbet kommer inte bli bättre eller roligare. Det här är inte vad jag vill göra.
Förut trodde jag verkligen att det var det här jag ville göra av mitt yrkesliv – men just nu kan jag inte se att jag vill tillbringa flera decennium i den här branschen, ens om jag skulle få frihandsgynna som kåsör om allsvenskan under gammal Kardemumma-pseudonym.
Det fanns tankar på att söka redan till förra hösten, men nu har jag alltså bestämt mig:
Måndagen den 29 augusti börjar jag läsa till gymnasielärare. Nån gång efter jag fyllt 31 har jag tänkt vara färdig. Man behöver inte vara en crossfit-tränande Toyota-mellanchef som gastar om »STÄNDIG UTVECKLING! KAIZEN!!!« för att kunna se fram emot den utvecklingsprocessen, efter några mer eller mindre stillastående år.
Nej, jag ser väldigt mycket fram emot den här hösten.
Och jag vågar inte lova någonting för den här portalens del, men jag har stora förhoppningar om att jag ska kunna fortsätta plocka ut russinen ur den stora skribentkakan och slänga ner dessa russin i denna ständigt småputtrande kasslergryta.