Foto: Vilhelm Stokstad/TT.
Vad är väl en stolpe.
Den kan ju vara tråkig, vitmålad och alldeles… alldeles livsviktig.
Stolpen som två gånger om räddade Giffarna i matchinledningen – och gjorde det möjligt för Stefan Silva att lyckas trolla fram en bortaseger – kan ha räddat hela den här säsongen.
 
Halvvägs in i den första halvleken ställde jag mig två frågor.
Hur kan inte Djurgården leda matchen med två-tre bollar?
Och vem i den här GIF-upplagan ska vid en eventuell – ja, just där och då mycket trolig –ny förlust leda det här laget genom en höstmörk kvalstrecksstrid?
Jag tittade på ett bortalag som klev ut och blev fullkomligt inledningsmanglade av ett formsvagt men desperat Djurgården, ett lag som kunde ha legat under med 0–2 efter sju minuter om inte stolparna varit på Tommy Naurins sida och som hade uppenbara problem i varje lagdel.
En till synes yrvaken Mauricio Albornoz (som spelade upp sig efterhand) tvingades hoppa in i en backlinje som inledningsvis fick den tekniskt division 3-begränsade Michael Olunga att se ut som Shaquille O’Neil i en division 1-match mot Orongo Dragons. Djurgårdens tränare Pelle Olsson, som brukar ha lätt för Giffarna och som (vad än testosteronstinna män »avgå Pelle«-skriker efter ett antal öl och stolpstudsar) är en synnerligen kompetent taktiker, hade inte missat att Giffarnas försvar har stora problem med inspel i alla dess former (se bara icke-inlägget som gav 0–1-målet mot Helsingborg senast) utan hans lag skyfflade in inlägg på inlägg mot den gänglige kenyanen Olunga.
I andra änden av GIF-laget sprang Pa Dibba omkring i ett djupledsvakuum medan kollegan Stefan Silva frustrationsdroppade ner mellan de egna mittbackarna för att få röra boll. Det normala för ett anfallspar är att skickas ut med instruktioner om att »ligga tätt tillsammans«, men stundtals måste Dibba och Silva ha haft en halvplan mellan sig i höjdled.
Och då var det ändå värst på mittfältet.
Att döma av insatserna mot IFK Göteborg, Helsingborg och den första halvleken mot Djurgården så guppade den här GIF-båten, som höll så fin och stadig kurs under våren, omkring som en eka från vilken någon plockat bort motorn i aktern. Halvvägs ut på vattnet, med ungefär lika långt till såväl topp- som bottenland.
För bollinnehav för själva bollinnehavets skull är inte särskilt vägvinnande. Det är – om jag tillåts släpa min marina liknelse i land – att likna vid en eka som planlöst guppar lite framåt, lite bakåt, innan den kantrar.
Och Rúnar Már Sigurjonsson var utan någon som helst tvekan detta lags motor.
För att metodiskt överföra ett gediget bollinnehav till att skapa chanser och göra mål krävs nämligen en mönsterbrytare; någon som då och då, gärna när motståndarna frustrerats av en del kortpassande, bestämmer sig för att försöka sätta in nådastöten. EM-spelaren Sigurjonsson – han som avgjorde sin första Europa League-kvalmatch för Grasshoppers med två mål förra veckan, ni vet – hade alla dessa mönsterbrytande verktyg i sin låda. Han kunde lufsa omkring i minuter åt gången, se lite loj ut, men när han väl bestämde sig för att bryta fram och ta meter med boll så var det nära på ingen i allsvenskan som kunde få stopp på honom.
Han drev upp tempot, han hotade i djupled från mittfältet, han tog ovärderliga offensiva meter med bollen; allt det som inte längre görs gjorde han.
Den här GIF-upplagan saknar gammaldagsa ledartyper som styr med röststyrka, hårdhet och auktoritär pondus, men det kändes som att den lugne och tystlåtne Rúnar Már Sigurjonsson var en viktig ledarfigur i sitt fotbollsspelande.
Det Sigurjonssonska mönsterbrytande som direkt låg bakom minst sju mål under våren (sex Rúnar-mål och en assist) gav hela laget en grundmurad tro på att bollinnehavsfotbollen med det lugna, tålmodia och närmast till överdrift okonkreta trillandet skulle ge resultat till slut.
Hade det blivit en tredje förlust i rad på måndagskvällen, vilket det med all säkerhet hade blivit om stolparna varit mindre sjysta mot Tommy Naurin i inledningen, så tror jag att den tron hade fått sig en ganska rejäl törn. Då hade Giffarna varit tvungna att gå in i en höst med en rejält stukad tilltro och utan sin fotbollsmässige ledare.
Men den ångestballong som höll på att blåsas upp stampade Stefan Silva bestämt hål på med sin vänsterfot.
Jag skulle vilja hävda att hans två närmast identiska vänstersmekningar – den ena efter en läcker första-touch-vrickning, den andra med en utlandsflyttskombatibelt kontrollerad volley – inte bara ordnade den första bortasegern någonsin mot Djurgården utan att de också kan ha räddat hela den här GIF-hösten.