[OBS: Bilden är ett ganska svagt montage.]
Allsvenskan är igång igen, efter att Erik Hamrén tagit ett gäng spelare och den svenska uppmärksamheten i anspråk (lite som en jobbig, burdus farbror som, till allmänna suckar, slår i glaset och insisterar på att hålla ett långt och fullkomligt menlöst tal under en bröllopsceremoni) under ett par månader.
Med den är också Den Allsvenska Svepveven™; det omtalade mediefenomen som under en kort period i våras − när jag med maskoten Delfinos hjälp kartlade Gefle IF:s problem – skapade en reaktionskedja hela vägen till Gästrikland.
Då Pirkt.se är en portal som försöker stå för vissa ideal i detta skakiga, trendkänsliga medielandskap har denna spridning förstås vållat vissa publicistiska bryderier. Portalens ledning har länge propagerat för att Pirkt.se ska våga ta avstånd från delningshetsen (»som gammelmedia, men utan plattformen«) och den gästrikländska spridningen, där en Gefle Dagblad-journalist ska ha länkat till texten på ett socialt medium, tvingar omgående fram ändringar i svepvevens koncept.
Den Allsvenska Svepveven™ måste helt sonika bli ännu smalare och än mindre lättillgänglig. Så för andra veckan i rad kommer den därför att hamna om en isländsk mittfältare i Sundsvall (förra svepveven rörde det halvöppna förhållande som Urban Hagblom tvingades ingå med Rúnar Már Sigurjonsson).
Och ja, även om inte det publicistiska beslutet om fullkomlig och transparent delningsomöjlighet hade tagits så är det ju faktiskt så att vi måste börja prata om Kristinn Steindorsson.
Vi har skjutit på det allt för länge. Det är dags nu.
 
Så här såg det ut på Pirkt.se när Giffarnas sportchef Urban Hagblom nöp åt sig yttern från Columbus Crew i vintras:

Den här tass-sittningen (sportchefssvenska för att sitta på tassarna och bida sin tid, medan andra går bort sig på Simon Skrabb-lån och Moses Ogbu-kontrakt) har Urban Hagblom genomfört exemplariskt.

Det publicerades till och med en bild, mitt i #AdlaUrban-hysterin:

Och det är ju faktiskt inte så att Kristinn Steindorsson, rent fotbollstekniskt, kan ha blivit en mycket sämre spelare sedan i vintras. 26-åringen besitter säkerligen alla de egenskaper som gjorde honom till en åttamålsman i Halmstad 2014 och han är nog egentligen precis lika finfotad och spelskicklig som han var då USA-mattan rullades ut framför tassarna på honom.
Han ser bara inte ut att bry sig. Det är som att han inte är där. Som att han, håglös och trött, springer och gömmer sig.
Jag tog mig friheten att summera Kristinn »Stendörren« Steindorssons vår i en rörlig bild:

Han har stått för väldigt få minnesvärda aktioner fotbollsmässigt (det är väl bara, alltså bara!!!, inlägget till Rúnars 1–0-mål i premiären?), men om allsvenska matcher avgjorts i 90-minuterspartier av kurra-gömma hade Steindorsson nog varit högaktuell för en flytt till kinesiska andraligan*.
*= Patrick Mörkifieringen av allsvenskan har gjort detta till en synonym till »bra«.
Jag har letat med ljus och lykta efter förklaringen till denna håglöshet.
Varför uppträder den 26-årige »Stendörren«, som i våras till och med hade en isländsk EM-plats att kämpa för!, så obrytt längs vänsterkanten? Varför tar han inga initiativ? Varför vill han inte bidra? Varför lommar han bara omkring i sextiofem minuter?
Och det mest oförklarliga av allt: varför, ja, varför i hela jävla världen, klev han av på fel sida planen när han blev utbytt borta mot Norrköping? Varför orkade han inte ens masa sig över planen för att klappa inhopparen Erik Granats tass? Varför gick han istället av vid den bortre kortsidan för att sedan promenera runt planen?
Hur kan en allsvensk fotbollsspelare i sina bästa år utstråla en sådan måndagsmorgonmässig trötthet i match efter match efter match?
Det behövdes en resa söderut för att få reda på anledningen till »Stendörrens« dittills oförklarliga trötthet. Svaret fanns i en vägskylt längs E4:an, i höjd med Nyköping.
Det är helt enkelt så att GIF-yttern har…

… slagit upp portarna till ett litet naturreservat i Södermanland.
Det var som fa-an.
Karln måste ha blivit golvad av den storvulna naturen borta i Columbus, av de väldiga lövskogarna i Ohio, och lagt hela sin sign-on-bonus på några hektar åkermark utanför Nyköping.
Och då ökar förstås förståelsen för hans tunga vår i allsvenskan.
Tänk er att varje dag behöva pendla mellan Nyköping och Sundsvall, för att försöka hålla dessa två bollar – fotbollsproffs och naturreservatsägare: båda var för sig förpliktigande titlar – i luften samtidigt.
Vem skulle inte utstråla en viss håglöshet på fotbollsplanen om en tvingats stå och hässja hö i timtal varje morgonkvist, för att hålla sina grönskande ytor i trim?
Låt den som inte står till knähöjd i gödsel utanför Nyköping kasta den första stenen, som talesättet lyder.
 
Detta skänker oss förståelse för »Stendörrens« obefintliga fotbollsform, men knappast ro. GIF-ledningen kan inte tillåta det här längre. Det är dags att sätta ner foten.
Kristinn måste välja: fotbollen eller höhässjningen. Startplatsen eller gödslet. IP:s vänsterkant eller skogen utanför Nyköping.
För så här kan det inte fortsätta.
Och om det är så att Steindorsson inte äger »Stendörrens naturreservat« utanför Nyköping (jag ska erkänna att min faktakoll här inte bär pålitlighetens prägel) så finns det verkligen inga ursäkter för de icke-insatser han stått för under hela våren, i det GIF-lag han var tänkt att gå i bräschen för.
Då ska Sebastian Rajalakso, som i all sin relativa medellöshet åtminstone bryr sig och försöker, omgående starta mot Helsingborg.
[socialpoll id=”2374714″]
•••••
Falkenberg kommer att åka ur. Det avslöjar sportchefen Håkan Nilsson redan innan helgens ödesmatch borta mot Hammarby till helgen, vid värvningen av Thomas Drage från Varberg:

Visst öppnar han med att påstå att serietillhörigheten än så länge är oklar, men direkt därefter slår han fast att om Drage blir kvar nästa år så kanske han kan skjuta upp klubben – som han då alltså förutsätter har åkt ut.
•••••
Det lobbas med rätta för att regeringen ska införa en samtyckeslag i Sverige. Ett nej ska betyda ett nej. Ett nej ska respekteras.
Och jag är ingen kampanjstrateg, men borde inte samtyckeslagstiftningslobbyn kunna dra politisk vinning av alla de »nej« (totalt femtiotvå stycken!) som den svenske OS-förbundskaptenen Håkan Ericson fick innan han till slut presenterade sin OS-trupp till sommarens herrfotbollsturnering?
Håkan respekterade vartenda »nej«, från såväl klubb som spelare. Han tvingade ingen. Han tallade inte på någon enda spelare mot dennes vilja. Tjatade inte på någon klubb.
Och jag tänker mig en kampanjslogan i stil med:
»Nej betyder nej.
52 nej betyder Ken Sema i OS.«