Gustav Engvall var ofin nog att sätta av i djupled, redan efter en minuts spel.
Och semesterfirarna Noah Sonko Sundberg och Marcus Danielsson, ja, de…

… var inte riktigt redo för en rivstart.
Inför matchen stod en grillsemestertrind Jörgen Lennartsson i en CMore-intervju och förklarade beslutet att bänka Tobias Hysén med att hans IFK Göteborg »har många matcher just nu«. Det lät som att han unnade sig att vila den gamle storstjärnan och jag funderade på ifall man verkligen kunde göra det mot denna GIF-upplaga, som bara förlorat en av sex bortamatcher?
Det kunde man, på ren underdriftska.
Jag skulle vilja hävda att det fanns poäng att hämta i den här matchen. Det är svårt att ens uttala ett sånt påstående, när en fått truten 1–4-tilltryckt – men det var ju näppeligen någon storartad uppvisning från hemmalaget som ledde till utskåpningen.
Den berodde ju till stora delar på att gästerna kom i semesterskrud.
Så många malplacerade semesterfirare som man fann i GIF Sundsvalls egna straffområde på Ullevi idag hittar man i Göteborg vanligtvis bara på den Ingar Oldsberg-ägda inomhusstranden »Oldsbeach«.

Noah Sonko Sundberg spelade guldsvävarfotboll på det dåliga sättet (cykelsparken mot ÖFK var klassiskt bra guldsvävarfotboll), Marcus Danielsson (som det varit önskvärt transfer-tyst om i sommar) hade helt tappat sin på-väg-till-Gent-form och en mittfältsotränad hade Robin Tranberg verkade ha dragit på sig en elakartad andrabollsallergi.
Då går det som det går.
Då hade det kunnat stå 2–, 3–, ja, nästan till och med 4–0 efter en kvart.
När Emil Salomonssons bredsida gick i nät efter 34 minuter var nog gemene medelpading tacksam över att det bara betydde 2–0. Och när Pa Dibba från nästan ingenstans – nej, ingenstans är fel; det kom efter ett av få initiativ från Dennis Olssons fina, men ack så outnyttjade vänsterfot – sprang in en reducering var en ju tacksam som om Terry Evans återkallat någon från andra sidan.
Giffarna fick en död och halvt begraven match tillbaka, med ett uddamålsunderläge mot ett IFK Göteborg som så uppenbarligen hade hunnit koppla av.
Av detta relativt gyllne poängläge gjordes… inte mycket.
 
Visste ni att de två vanligaste medelpadska googlingarna efter Sigxit (Runar Sigurjonssons utträde ur GIF-truppen) var ”vad är Grasshoppers?” och ”vad betyder det att Runar Sigurjonsson skrivit på för Grasshoppers?”.
Vi vet inte vad det betyder än (vad Grasshoppers är vet vi väl ungefär: typ ett sämre Young Boys), men vi kan ändå börjar oroa oss. Oroa oss ordentligt.
Jag var inte så orolig över faktumet att Robin Tranberg skulle gå in och ersätta honom. Han kan säkerligen blomma ut och bli en fin allsvensk spelare när han slipper vikariera längs någon utfyllnadsflank.
Jag är dock, sedan det stod klart att Runar inte skulle komma tillbaka, mycket oroad över att centrallinjens enda reservdelar nu lystrar till namnen Smajl Suljevic och Stefan Ålander. Och i dag klev Robin Tranberg av banan, efter att ha tagit sig åt baksidan.
Och då sitter man där, med den skärrade gråten i halsen.

Jag har en hög tolerans för oskicklighet, men min ribba för kompetent folk som helt enkelt bara inte bryr sig om att försöka göra ett gott jobb är placerad i ankelhöjd.
Smajl Suljevic är egentligen ingen dålig fotbollsspelare. Han var en fin division 1-mittfältare redan som 18-åring, har fötter, blick och en gång i tiden (det låter som att jag pratar om en farbror) så hade 21-åringen också en dynamisk bollvinnarkropp.
Han är inte dålig. Han verkar bara verkligen inte bry sig.
Jag har sällan sett en spelare som byts in med en halvtimme kvar att spela vara så rädd för att ta ut sig. Han ser ut att lida av svår maxlöpningsfobi så fort han äntrar en allsvensk plan. En vän påpekade Smajls alibi-hemjobb på Blåvitts avslutande 4–1-mål, varpå jag studerade hela matchens repriser.
Och… ja… det var inte bara där och då som maxlöpningarna och engagemanget lyste med sin frånvaro. Karln står, lufsar eller går vid nästan varenda blåvit chans sista halvtimmen:

Var gärna en relativt dålig fotbollsspelare, det har mängder av älskvärda GIF-profiler varit genom åren. Men bry dig åtminstone.