[Syntolkning: Urban Hagblom jagar en ivägflyende Runar Mar Sigurjonsson]
En gång hörde jag om ett förhållande som höll på att ta slut, men som räddades genom en uppgörelse som sa att den ena parten skulle få träffa andra.
Ett halvöppet förhållande, alltså: bara öppet för den ena parten.
Precis som de allsvenska sportcheferna har det just nu.
 
Låt mig förklara med ett exempel:
GIF Sundsvalls mittfältsstjärna Rúnar Mar Sigurjonssons kontrakt går ut efter säsongen, antagligen redan sista november, vilket tvingar in klubbens sportchef Urban Hagblom i en synnerligen jobbig sits från och med sommarens inträde.
Hagblom har ägnat en vinter, en vår och en försommar åt att försöka förlänga islänningens kontrakt – helt utan lycka – och nu vill det sig så illa att Sigurjonsson, som fortfarande är kontrakterad till Giffarna, som fortfarande är Hagbloms!, får börja prata med andra sportchefer.
Detta utan att stackars Hagblom, som gillar Sigurjonsson så mycket och som så oerhört gärna vill ha honom kvar, kan säga någonting. Det är bara att gilla läget. Acceptera situationen; att man inte längre är den enda sportchefen för honom.
Hur man nu någonsin är tänkt att kunna göra det.
Ni vet hur det blir.
Han kommer hem, sent, och klampar oaktsamt in i hallen – utan en tanke på att man stått och kokat vit sparris halva kvällen för att förrätten ska stå på bordet när han kommer från träningen. Det har hunnit mörkna och sparrisarna, de en gång så spänstiga och ångande!, har kallnat.
Det är tyst medan han knyter av sig skorna i hallen, och man vill ju så gärna vara den människan, den som inte frågar, den som inte lägger sig i, men det går ju bara inte.
Så då sitter man där, och är den människan, den efterhängsna jävla människan, som öppnar svartsjukenäbben:

Och han ba’, sammanbitet och talande enstavigt:

Och man vet ju att man borde ge sig där. Att man egentligen aldrig borde ha frågat förstafrågan och att man åtminstone nu, när man redan ställt till med en stel scen, borde försöka ta det lugnt och bara avnjuta de kallnade sparrisarna under någorlunda civiliserade former.
Man borde vara tyst nu, medan det bara är en initial fnurra, innan det hunnit bli en stor grej som ödelägger allt i dess väg.
Men avundsjukan är hemsk; den gör saker med en. Plötsligt är man en sån som ifrågasätter hur landslagsmän klär sig när de är ute; en sån som tycker att det är landslagsmannen som borde tänka på att inte trigga andra sportchefer till närmanden.

Och man vet liksom, redan innan man ställt frågan, att han har den på sig (han går ju alltid runt i den nu för tiden!), han vet att man vet, och nu är svaret från hallen inte bara demonstrativt enstavigt utan direkt ilsket:

Här vet man att man redan gått för långt. Alldeles för långt. Men man gör ändå ett sista retoriskt försök att släta över; rösten är plötsligt tillgjort vän och mild, blicken nedsänkt; nu gäller det att försöka rädda situationen. Rädda middagen, rädda kvällen, ja, kanske hela den omöjliga konstruktion som är det halvöppna förhållandet:

Sista stavelsen drunknar i slamret från en ytterdörr som smälls igen.
»Jag borde inte ha sagt nåt« tänker man ena sekunden; »jag kunde ju inte inte ha sagt nåt« den andra. Man muttrar för sig själv – förbannar formerna för det nya öppna förhållandet, förbannar »den där jävla belgaren Bosman« – och tuggar i sig några bitar sparris, men det är inte samma smak när man sitter där mol allena.
Man skiter i’t. Lämnar den sorgliga ensammiddagen, men inte innan man tar sin landslagsspelares del av sparrisarna och pular ner dem i en matlåda som man ställer in i kylen. »Den där mörke dansken Allan Kuhn, eller vem fan han träffar, har kanske mer pengar och ett sexigare yttre – men skulle han stå här«, frågar man sig medan man försöker trycka ner det glappande Ikea-locket, »och spara sparris åt honom en tisdagskväll?«.
 
Om mitt i allt, mitt i detta ihopfallande korthus till äktenskap, så kommer kanske någon skön snubbe från något modemagasin och vill intervjua en. Kanske efter att man vunnit något pris för att man gjort det till »sin grej« att kavla upp sina byxor.
Och så börjar journalisten smyga över samtalet till att handla om annat än ens uppvikta byxor. Han börjar nafsa i privatlivets helgd, och även om övergången är smidig så märker man ju att det händer. Man vet med sig att man borde säga stopp, att det här är privata grejer, att man inte borde fläka ut sina privata relationer för en kepskille med diktafonen igång.
Men… det är ju bara så skönt att prata om det, med nån, med vem som helst.
Och så, plötsligt, har man vänstermänniskorna på Twitter efter en, som haft lilla skärmdumps-julafton åt ens öppenhjärtliga utlåtanden om hur jobbigt det är:

»DET ÄR JU GULLIG SVARTSJUKA«, försöker man förklara, men ingen lyssnar.

Och vill ni, era präktiga jävla vänstertyckare, ha Daniel Andersson smygandes i din trädgård??? Klart som fan man sätter upp lite övervakningskameror när den där jävla »Sidleds-Danne«, det jävla aset!!!, smyger omkring med sina bläckpennor.
 
Det här gäller inte bara Urban Hagblom, förstås. AIK:s sportchef Björn Wesström är ytterligare en sportchef som sitter i en jobbig sits, då klubbens stjärnmålvakt Patrik Carlgrens kontrakt går ut i december. Wesström lär ju ha ringt upp den svenske EM-målvakten Patrik Carlgren var och varannan kväll under EM-lägret – till dess han bara får ett »ja???« (med tre hörbara frågetecken!) till hälsningsfras – för att försöka svartsjukeluska ut vilka han hängt med under dagen. Wesström lär säga saker som att »det låter ofta så bra, det där utlandsproffslivet, när dom får berätta själva«, han lär försöka nyansera bilden med att »den där Erkan fick ju knappt betalt under våren!« och precis innan de ska lägga på för kvällen så lär Wesström mässa om att »den allsvenska kakan är liten men säker«: just den frasen, flera gånger, likt en vaggvisa, till dess att Carlgren trycker bort honom.
Och så sitter han där, Wesström, och blickar tomt ut i luften, orolig – så orolig att det nästan fysiskt smärtar kring magmunnen! – över att någon driftig agentfigur ska hyra en Gençlerbirliği-helikopter och proffsflyga iväg med hans landslagsmålvakt i gryningen.
De har det inte lätt, de allsvenska sportcheferna.
Skänk den stackars gruppen en tanke i värmeböljan.