[Syntolkning: Flintifierad man försöker nasa fotbollsmagasin, iförd kristdemokratiskt sluten morgonrock. I den unge mannens minspel går att läsa av en önskan om att få visa mer hud i reklamkampanjen (ingenting säljer lösnummer av matiga fotbollsmagasin som en rejält urringad silkesmorgonrock); en önskan som slogs ner av en hederlig fotograf som visste att 196 kvalitativa sidor för 99 kronor säljer sig självt.]
Jag hade i april månad tagit tjänstledigt från TT för att ledarskribent-praktisera på tidningen Arbetet, men jag hann nätt och jämnt komma in på redaktionen, heja på Martin Klepke, få mig ett ledigt skrivbord innan det här sms:et trillade in i inkorgen:

En sån fråga behöver man inte ställa två gånger till en medelpadsk GIF-bloggare med självaktning. Jag fick helt sonika knalla in till nestor Klepke och be om ledigt, första dagen!, för att klåfingrigt kunna lägga rabarber på detta lokaljournalistiska sprängstoff.
Jag har ju länge vetat med mig att jag är en two trick pony i den här branschen; initierad nog för två stora reportage och två stora reportage allena. Ett om 2000-talets GIF Sundsvall och ett om min gamle lagkamrat till landslagsstjärna, Emil Forsberg.
Klepke godkände vänligt nog ledigheten på uppstuds och jag kunde boka in en Tysklands-resa samma fredag. Väl där hann jag se Emil förlora en 0–1-match mot Sandhausen hemma och sitta ner med honom i ett par timmar på lördagen innan jag åkte hem i söndagsottan. Sedan satt jag ett antal kvällar och nätter, efter arbetsdagarna på Arbetet, och smattrade och smattrade och smattrade.

Och i och med att det här jättemagasinet – som med sina 196 sidor måste vara och nafsa efter bokepitetet – finns ute hos såväl prenumeranter som i handeln så…

… får vi konstatera att jag nu spelat ut alla mina två rockärms-ess i denna bransch.
Och jag tycker, om jag får säga det själv, vilket det inte är helt säkert att man får!!!, att jag gjort det med den äran.
Journalisterna i Malmö slet sitt hår över hur MFF-stjärnan Emil Forsberg lyckades svara »det är kul att spela fotboll« på ganska precis alla frågor som slungades mot honom.
Men ge skjutjärnsreportern Erik Löfgren en ammunition på 30 000 tecken, för att gå på djupet och gräva sig in under bakom »kul«-fasaden och…

… du får läsa lite längre om samma »kul att spela fotboll«-retorik.
Men han har kul överallt, Emil Forsberg, det är svårt att komma ifrån. Och man skulle nog ha kunnat slängt in honom i vilket medelpadskt sammanhang som helst som 17.åring (i Kjell Lönnås gosskör!, i en Melodie MC-video!, i ett inenbandyderby i Sporthallen!, i Giffarnas a-lag!) och han hade avslappnat gått ut och presterat sitt allra bästa.
Det blev en a-lagschans i Giffarna, även om det föreföll ytterst osannolikt bara veckor innan den slumpmässiga uppflyttningen, och det kan svensk fotboll skratta sig lycklig över idag.
Jag var orolig lite över tonen i reportaget då jag kände att det fanns en risk att jag – i min iver att beskriva hur långt efter fotbollsspelaren Emil ansågs ligga som 15-16-17-åring – skulle bli nedlåtande eller (ve och jävla fasa!) missunnsam.
Men hittills har jag bara fått positiv respons – dels kommentarledes (tack för den!) och dels snoka-runt-i-hashtags-ledes – så jag hoppas att det lyser igenom hur imponerad jag är av hans närmast osannolika resa.
Jag ska själv läsa reportaget – se vad som var bra och vad som kan göras bättre (jag brukar vara dålig på det; att läsa mina egna texter; allt ter sig värdelöst dagen efter) – för just det här, skriva långa jävla texter, snyggt uppslagna över 12 sidor tillsammans med fina bilder från en ruggigt skicklig fotograf (Daniel Nilsson), vill jag göra mer av framöver.
Och ni får förstås också hemskt gärna läsa reportaget (och komma med synpunkter!). Numret kostar 99 kronor i butik och ni ser väl hur tummat mitt 196 sidor tjocka exemplar redan är; jag har bland annat hunnit läsa en intressant redogörelse om varför den irländska klubbfotbollen är så infernaliskt åka-ut-i-första-rundan-av-Intertoto-cupen-mot-AIK-med-1–5–kass och ett Beck-films-småprat-närgånget och fint reportage om Andreas Granqvist i Krasnodar.
 
(Jag blir dock lite, lite orolig över att jag missat den självklara vinkeln på Emil-reportaget. Ni minns att Emil Forsberg, kort efter succén mot Danmark – plötsligt dök upp som pizzabagare i Sundsvall? Klart ni gör. En snabb instagram-sökning på landslagsstjärnans namn gör att en börjar undra vad det är med n’Forsbergs-pajken och restaurangköken! Härom veckan stod han nämligen och hytte med ett turkiskt kolgrillat kebabspett i Stockholm:

Visst pratade vi lite om de tidiga årens fäbless för  bland annat kebab och andra inte helt fotbollsproffs-kompatibla matvanor, men antagligen inte tillräckligt mycket.)