Foto: Anders Thorsell.
När Runar Mar Sigurjonsson borrade dit 5–0-målet så var det slutet på en fantastisk upplevelse; en av mina allra starkaste som GIF-supporter.
Men jag tror att det kan ha varit början på något än större och viktigare.
 
En skicklig yrkesutövare hade väl gått på djupet, letat i arkiven, djupintervjuat gamla spelare och klubbledare, för att verkligen gå till botten med hur det ligger till. Men när jag för två höstar sedan fick 40 000 tecken på mig att porträttera fotbollsklubben GIF Sundsvall så gick jag på känsla.
Känslan har alltid varit att GIF Sundsvall aldrig villkorslöst älskats av sin stads invånare.
Endera håller man på GIF Sundsvall och då gör man det ordentligt. Då är man en av de kanske två tusen individer som sitter på IP i ur och skur, som åker på bortamatcher i närområdet, en sån som har genom åren löpt en ökad risk att ådra sig Kevin Amuneke-relaterade hjärt- och kärl-besvär.
Eller så muttrar man. Och muttrar. Och går det för bra för att muttra just i stunden – om laget gjort en stark vår, om laget spelar underhållande fotboll, ja, till och med om laget leder allsvenskan – så siar man muttrande om framtiden.
»Det skiter sig nog för Giffarna, ska du se.«
Därför var det så otroligt vackert, ja, ingenting annat än vackert, att se den östra läktaren resa sig som en enda GIF-supporter när Stefan Silva smäckert chippade in 4–0 på den nya rivalen Östersunds FK. Vanligt folk, vanliga sittplats-medelpadingar flög upp ur sina säten och sträckte händerna i skyn, hoppade upp och ner och jublade. Jag har aldrig upplevt en sådan eufori på IP; en sådan fullkomlig förlösning av till synes kollektiva klubbkänslor.
De brukar nog vanligtvis föreställa stenstadens fasader, GA-kyrkan eller fontänen vid Vängåvan – men för mig var scenerna när Stefan Silva chippade in 4–0-målet, det tredje på bara åtta minuter, vykorts-kompatibelt vackra. 
Jag vet inte åt vilket håll Silva sprang för att fira, för min blick svepte fram och tillbaka över läktarna, från västra till norra till östra, och det var nästan så att det fuktades något i ögongipan.
Den här gemenskapen med staden har jag då aldrig känt, tänkte jag, inte ens efter tio vattnigare plastglas öl i vimlet på Gatufesten.
Visst brukar Sundsvallspubliken kunna vallfärda till IP i massor, men ofta först när det är sol, sommar, gärna Gatufest – och när GIF Sundsvall tar emot ett svenskt storlag. Och visst brukar Sundsvallspubliken komma för att stötta hemmalaget, inte tu tal om den saken, men man kommer också för att se bortalaget, uppleva bortaklacken, man kommer för att AIK, Hammarby eller IFK Göteborg rullar in likt en cirkusvagn och bjuder på show.
Mot Östersund låg det en annan stämning i luften, en komponent som klubben har saknat under i alla fall hela mitt GIF-supporterskap. Känslan av att stadens invånare sökt sig dit för man ville att stadens lag, deras lag, skulle besegra den okristligt kaxiga uppstickaren från Jämtland.

Det låg en närmast vibrerande stämning i luften under den första halvleken, som om en total omritning av hela den fotbollspolitiska Norrlandskartan bara var en enda felträff bort. Han har ju stått med den ritpennan i högsta hugg under våren, ÖFK-basen Daniel Kindberg, och till IP i lördags lär han haft med sig en rödsvart sprayburk för att måla hela fotbollskartan.
Och det var som att luften stod stilla, fram till att Eric Larsson klöv den med sin okaraktäristiska färdballad som gav Pa Dibba chansen att tävla i ett rent sextiometerslopp med Walid Atta. Man behövde inte tala flytande expertkommentators-svenska för att förstå att »det första målet skulle bli viktigt« i en jämn, tät och konstgräs-tuff match, och inte förrän Dibba, Silva och djupledsloket Sigurjonsson kontrade in tvåan kunde man tillåta sina känslofördämningar att brista.
Norrland är fortfarande i allra högsta grad mörkblått, och Sundsvallspubliken verkade fullkomligt genuint älska det faktumet.
Gefle får ursäkta, men jag tror GIF Sundsvall har saknat en rivalitet av det här slaget; att tävla mot ett lag som först och främst tvivelsutan är från Norrland (använder man en nog trubbig kniv vid uppstyckningen av landet går Gävle att skära bort), som är kaxig och närmast irriterande ambitiös och som uppenbarligen kan komma med en storklubbsstor bortasektion.
Kalla mig konservativ och för all del töntig, men jag föredrar nybildade (relativt nybildade) »Falkarna« och deras klämkäcka 50-tals-estetik – med banderoller med budskapet »Må bästa lag vinna!« och med sånger som (typ, fritt ur minnet) »Det är gott gry i våra pojkar!« – framför bengalbränningar, hatramsor och knallskott.
Det pratades efter matchen om att kunna ta bort kravallstaketen som avskärmade ÖFK-supportrarna inför nästa derby på IP, och det vore väl ett ställningstagande om något.
 
Efter Runar Mar Sigurjonssons 5–0-mål sjöng Patronerna att »vi har Runar och det har inte ni«, och det var väl påpassligt innan sommarens övergångsfönster öppnar (får Urban den isländske EM-spelaren att skriva ett nytt GIF-kontrakt, vid 26 års ålder, så ska jag personligen sätta upp en ceremoni där han adlas).
Nej, derbyhjälten Sigurjonsson lär inte bli kvar i fotbolls-Norrland. Men den här nya rivaliteten, den här stämningen och den här folkfesten hoppas och tror jag är här för att stanna.
Ute på krogen, senare denna historiska lördag, bankade vi i bordet och skrek »FEM–NOLL! FEM–NOLL–FEM–NOLL–FEM–NOOOLL!!!«, bara för att – efter några sekunders tystnad – mötas av ett lika högljutt »NOLL–FEM! NOLL–FEM! NOLL–FEM–NOLL–FEM–NOLL–FEEEM!!!« från ett bord med jämtländskt svartröda halsdukar.
De jämtländska supportrarna får åka hem med svansen mellan benen, lära sig hur det är att torska riktigt tungt (de har ju haft en sällan skådad gräddfil in i supporterskapet) och kanske fila lite ytterligare på sina ramsor (för det här [att läsa innantill och sjunga i grupp, efter nedräkning!] är lite väl mycket pensionärsresa även för min gamla Sven Jerring-själ) – men räkna med att byggherre Daniel Kindberg lär piska upp en bra snärt på den där svansen inför returen i Östersund.

Jag gick hem från stan i soluppgången vid fyrarycket på söndagsmorgonen, med känslan av att jag gick hem från någonting mer än en enskild fest.
Flera gånger vände jag mig om och bara tittade ner på den, där den låg inbäddad i rosa gryningsdimma, och kände med stolthet att det var min stad som låg där nere.
Jag har generellt väldigt svårt att vara lokalpatriotiskt romantisk. Det är svårt att förbehållslöst hylla en stad vars uteliv bjuder på en trettio meter lång kö till ett karaokeställe och där dansgolvet – ett av stadens två nu för tiden, sades det – är tänkt att dansa till tonerna av en medelålders man som i DJ-båset sjunger luddig dansbandshouse i en mikrofon.
Men det blev lite lättare i lördags.
För Sundsvall, det är Giffarnas stad. Giffarna, det är Sundsvalls lag.
Mer än någonsin tidigare.